Allmänt Personligt Socionom

Självständighetsdagen + tankar om stress & motivation

6th December 2016

 

Todelihooo!

 

Idag firar Finland 99 år som självständigt land och kvällen till ära var jag hemma hos mina föräldrar för att fira detta. Eller, fira och fira. Vi käkade middag tillsammans och sedan kollade mamma i vanlig ordning på balen (eller mottagningen, som mormor informerade mig om att det heter) i Helsingfors då presidentparet skakar hand med sina ca 1000 gäster (skojar ej, tar över en timme och är fabulöst tråkigt). Blev dock berörd när veteranerna kom in först av alla, de som slagits i kriget och sett till att vi faktiskt har den där självständigheten. En annars ganska obekant patriotism infann sig.

 

 

img_0009

*försöker hänga med i finskan*

 

Vidare har det varit smått galet på jobbet idag, har kuratorerat som aldrig förr. Eleverna har mycket skolarbete som ska göras nu innan lovet och stressen och pressen är hög. Många klappar ihop vid insikten om att de kanske inte kommer ro hem betyget A i alla ämnen som de ställt in sig på, andra går och oroar sig över presentationer de ska göra inför klassen så pass mycket att nojan blir alldeles övermäktig. Har handlat mycket om att lugna ner och strukturera upp – vilket kan vara quite the challenge för en person som redan nu stressar sönder över skolarbete som ska in efter jullovet.

 

Jag funderar över hur somliga av de här elevernas liv kommer att te sig i framtiden, då de redan nu vid unga tonår bär på en sådan betygshets att deras tillstånd påminner om någon som arbetat så hårt under så lång tid att denne är på väg rätt in i väggen med en obönhörlig utmattningsdepression till följd. Nu råkar ju jag jobba på en smått elitistisk skola där höga akademiska resultat förväntas och till och med ingår i skolans ledord, men att kids idag känner stress över att få höga betyg för att således “klara sig i livet” är ett allmänt känt och utbrett fenomen. Det tar över hela deras liv – och då är vi ändå bara på högstadiet just nu. Gymnasiet och möjligtvis universitetet väntar.

 

Intressant nog träffar jag också elever med jämna mellanrum som har totalt motsatt form av problematik, dvs låga nivåer av ambition där de gör precis det som krävs för godkänt och sedan inte så mycket mer. Det blir svårt att finna motivation till att göra något en inte har intresse av, fokuset glider lätt iväg både på lektioner och när en ska plugga hemma och det finns tusen andra grejer som är roligare att snöa in sig på än ett specifikt skolämne. Ofta ser de inte den låga motivationsnivån som något enormt problem, det är mer att det skulle vara “kul” att få lite högre betyg, men det kommer kanske inte göras några större krafttag för att faktiskt nå dit.

 

Jag tänker tillbaka på min egen skoltid – grundskola, gymnasium och universitet – och tänker att jag definitivt hör till den senare kategorin. Det har funnits perioder i mitt liv då jag starkt funderat på om jag har någon form av ‘light’ ADD då jag har så oerhört svårt att ta till mig information om någonting jag inte är intresserad av eller har rent praktisk nytta av, orden blir till en sorts abstrakt kludd i hjärnan som jag inte riktigt kan sortera någonstans varpå jag filtrerar ut det istället. Vid plugg (tänker specifikt på universitetet nu) har mitt fokus varit på allt möjligt annat utom det jag borde fokusera på och mitt huvud har växlat mellan total tomgång och överhettning för att fatta vad det är jag läser/skriver i vissa sammanhang.

 

Stundtals har jag tänkt på samma sätt som eleverna på skolan när det gäller det där med låg motivationsnivå inför det akademiska: klart det vore roligt att få ett högre betyg, jag borde satsa mer, plugga mer, trycka in information i hjärnan och verkligen anstränga mig, jag kan ju kanske om jag verkligen försöker… etc. Nu på senare tid har jag istället accepterat det faktum att jag är en sådan person som endast kan lära mig på riktigt när jag får ägna mig åt det jag faktiskt är intresserad av, och speciellt när jag lär mig genom att göra. Genom praktiskt socialt arbete, det vill säga det jag ägnar mig åt just nu i mitt yrkesliv, har jag lärt mig en triljard gånger mer saker än jag någonsin hoppades på att finna i en bok, och det känns väldigt bra för mig.

 

Så jag tänker på kidsen som sliter sitt hår och är på gränsen till nervsammanbrott på grund av sin betygshets och tror att deras liv kommer att gå under för att inte prickar in högsta betyg i alla ämnen, och blir sorgsen över att de mår som de gör och lever sina unga liv med ständig ångest. På samma sätt funderar jag också över kidsen som beskriver sina låga motivationsnivåer med en suck och en uppgiven axelryckning, och vill bara säga att det kommer bli bra ändå. Hitta din nisch i livet, ditt intresse, det du brinner för, så spelar det inte så jäkla stor roll om du fick A eller E i samhällskunskap i sjuan. Det fixar sig ändå.

 

Så. På’t igen imorgon bara. Om jag kan underlätta för åtminstone en enda unge genom att lyssna, låta dem tala eller gråta ut, ge stöd och råd, prata om framtiden och vilka möjligheter som finns istället för att bara fokusera på allt det som känns pissigt i stunden, genom att visa att jag tar dem på allvar och att de får känna precis allting som de känner, men också genom att tala om att det inte alltid måste vara just sådär – då känner jag att jag gjort vad jag kom dit för.

 


 

Nu är det dags för kvällsdusch, min obligatoriska kvällsritual. Det är bra för att stressa ner efter sådana här intensiva dagar.

Pusshej

 

 

 

 

 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply