Personligt

“Du måste ta lite mer plats!”

7th January 2017

 

Todelihoo.

 

Min lediga vecka går mot sitt slut och kanske är det tur. Har börjat bli lite rastlös, vill göra någonting, komma igång igen. Dessutom längtar jag till sommaren något alldeles förskräckligt och det är nog bra om jag börjar jobba igen så att tiden går lite snabbare, så att en får något annat att fokusera på under de här kalla månaderna. Januari brukar ju som bekant kännas som den längsta månaden.

 

 

 

 

Anyway. Igår läste jag en bra artikel av Patricia Franzén, kallad “Varför måste barn ta plats?“. Blev mycket förtjust eftersom skribenten beskriver någonting som jag själv känt igen alltför väl under min egen uppväxt, nämligen att i olika bedömningssammanhang (exempelvis under utvecklingssamtal i skolan) alltid få höra att en är klok, duktig, skriver bra texter etc – MEN att en måste våga prata mer. “Jag syns för lite. Jag hörs för lite. Jag tar för lite plats.”, som skribenten i artikeln så träffsäkert formulerar sig.

 

Skribenten skriver vidare om hur den högljudda människan blivit vår tids ideal, att vi tror att den som gapar högst har mest att säga och att den som inget gapar måste tvingas in i ledet. Återigen, det här känner jag så väl igen från min egen uppväxt – och hur frustrerande det kändes att ständigt få höra att jag måste ändra någonting som sitter så djupt rotat i hela min personlighet. Som att det vore något fel på en! Vilket det tekniskt sett är, eftersom idealet ju är att vara högljudd och “framåt”. En sådan som syns och hörs. Tar plats.

 

Jag tycker inte om att prata i grupp, vare sig det gällde grundskolan, gymnasiet eller universitetet. Om jag har ett manus att gå efter är det hellugnt (annars skulle jag väl knappast jobba för RFSU och prata inför skolklasser med jämna mellanrum), men att bara säga något direkt från huvudet går inte. Om det är någon form av gruppdiskussion eller läraren ber en att svara på en fråga randomly så blir det tvärstopp, hela huvudet låser sig. Minns att jag på min förra blogg skrev om hur jag höll på att få en panikattack på ett seminarium under socionomprogrammet då vi var tvungna att diskutera fritt för att få godkänt: sådana där scenarion är rena mardrömmen för mig, kan knappt andas.

 

 

“holy crap snart måste jag säga något, alla andra har pratat!”

 

Men! Trots den här svårigheten har jag ändå klarat mig genom hela min skolgång och dessutom lyckats skapa mig ett bra liv i efterhand. Nu när en är ute i ~det verkliga livet~ har all den där stressen och pressen kring att tvingas till att prata högt inför en grupp lagt sig och jag tänker ej så mycket på det längre. Tvärtom, nu när det inte längre är ett tvång och jag istället får göra som jag vill så är det inte längre ett problem – precis som skribenten nämner i sin artikel, att hennes dotter till slut vågade stå på en scen och sjunga när hon fick välja själv om hon ville göra det. När hon fick vara fri att ta så mycket, eller så lite, plats som hon ville.

 

Och, som jag har skrivit om förut, så har jag träffat många elever i mitt arbete som skolkurator som pratar om hur de blir pushade (främst från föräldrar dock) att prata mer, synas mer, ta mer plats. Tystlåtna kids som är nöjda med att ha en mer tillbakadragen roll i klassrummet men som bestämt måste tvingas till att prata ut högt fastän det tar emot i hela kroppen. Jag lyssnar och känner igen mig. Tänker att det är jobbigt nu, men att det inte alltid kommer vara såhär. Det kommer komma en tid då en inte måste prata högt inför andra för att få ett godkänt betyg i något ämne. Om en kan klara sig genom de jobbiga tiderna, så kommer det sen bli desto mer sweet när en kan blicka tillbaka och tänka att det gick ju bra ändå.

 

 

Pusshej

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply