Allmänt Personligt Skolkurator

Smått melankolisk

23rd March 2017

 

 

Todelihoooo.

 

Mitt mood har pendlat mycket den här veckan och stundtals funderar jag på om jag fått en släng av min vanliga vårdepression. Har nämligen tidigare haft en tendens att bli rätt deppig när ljuset kommer tillbaka och livet återvänder, weird as it may seem. Imorse när jag åkte till jobbet kände jag mig väldigt låg och ville nästan gråta en skvätt + det hängde sig kvar en bit nu när jag kom hem också, MEN jag grinade ej. En liten success, i alla fall.

 

Sen kan det ju vara en biljon andra anledningar också, typ p-piller eller mina vanliga hormoner som flänger iväg hit och dit ibland. Något jag tror bidrar starkt är att jag känner mig stressad. Har, som jag nu nämnt flera gånger förut, gaaanska mycket att göra på jobbet i och med att jag är ensam kurator för nästan 1000 elever (bara två veckor kvar tills den nya börjar dock, håller mig flytande thanks to that). Hade obviously gått in i väggen om det inte vore för att jag har ett fett elevhälsoteam runt mig som tar hand om eleverna minst lika mycket, är ju liksom inte ensam i den bemärkelsen att jag måste pyssla om alla paltarna helt själv. Men mycket blir det ändå.

 

En av de större grejer jag gjort på senare tid är att ha nära kontakt med en av våra elever som har en tuff tid nu. Följde med eleven till BUP i veckan (vilket i sig var en erfarenhet, att få ta del av den psykiatriska vården “inifrån” eller vad en ska säga) och hade många, långa samtal medan vi väntade på att få komma vidare. Ett par dagar senare fick jag nedanstående brev av eleven och blev mäkta rörd. Jag tycker liksom att det var en så självklar sak att hänga med eleven till BUP och se till så att hen fick vård, men det känns liksom i hjärtat vid vetskapen om att det kan betyda så mycket för någon annan.

 

 

 

Det är ju sådana här saker som gör att jag vill fortsätta vara kurator. Att kunna vara där för elever som behöver det, och inte alltid genom att komma med en massa råd och svar på allting, men liksom bara vara där och lyssna och ta in det som de vill berätta. Det här låter nog extremt klyschigt, men tror att det handlar en del om att jag vill vara den kurator jag själv önskar att jag hade haft när jag var en vilsen plutt i högstadiet. Hade nog varit skönt att prata med någon då och då när en var ledsen.

 

Jag vet att en inte kan rädda alla och att de barn jag försöker hjälpa på den här skolan bara är en bråkdel av alla kids där ute som behöver något sorts stöd, men om jag kan vara där lite extra för någon så att den personen känner att allting inte är helt hopplöst så är jag glad. Det är frustrerande att jobba inom socialt arbete ibland och känna att en vill göra så mycket mer, så jag får liksom försöka nöja mig med det jag faktiskt åstadkommer. For now!

 

Det var det.

 

Pusshej

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply