Monthly Archives

April 2017

Allmänt

En lite annorlunda Valborg

30th April 2017

 

Todelihoo.

 

Idag är det Valborg och precis som förra året har jag valt att inte åka till Uppsala för att fira. Jag känner mig kort och gott färdig med det nu, firat Valborg där sedan jag var tonåring och även om det varit fantastiskt kul genom åren så är det inte riktigt samma sak för mig längre. Kanske kommer peppen tillbaka någon gång i framtiden, mina föräldrar gör ju en stor grej av “vappen” (som det heter i Finland) så kanske blir jag likadan när jag är lite äldre.

 

En annan anledning att jag inte är så taggad på att festa idag är att jag och bae var ute och röjde igår och kom hem vid 4.30 – det var ljust ute då, riktig sommarkänsla. Jag har inte varit ute ordentligt på flera månader (senast jag var ute och dansade är typ… nyårsafton? Skandal!) men igår var det alltså dags. Jag, bae och ett gäng med polare var på Strands 90-talsfest och dansade mer eller mindre konstant under fem timmar.

 

Det var peppig nostalgimusik, härligt umgänge med folk jag verkligen saknat, kände mig snygg i nyshoppade kläder och var lagom tipsy hela kvällen och aldrig skitfull. Ofta brukar jag ju inte orka vara kvar på ett ställe till stängning, men nu dansade vi in i det sista och när klockan slog 3 bestämde vi oss för att gå och käka. Av en slump lyckades vi sedan pricka in tunnelbanan trots nattider så vi kunde åka hem med den och slapp betala för taxi. Allt var on point.

Om jag ska vara lite klyschig så kändes det här “pre-valborgsfirandet” som ett slags uppvaknande. Har ju som sagt inte varit ute (eller ens druckit alkohol) på flera månader, har liksom inte orkat bara. Vintern har känts deppig och långdragen och jag har bara räknat dagarna till ljusare tider. Och nu har de ljusare tiderna kommit! Känner att jag vill hänga med folk igen, gå ut och bara ha kul. Skönt att bli sig själv igen, so to speak.

 

Idag blir det emellertid bara chill hemma. Känns bra att kunna mysa med bae och tänka på hur rolig kvällen blev igår utan att slippa superbrutal bakfylla och ångest över huruvida en var för full etc. Dessutom är det en otrolig lättnad att vi är lediga imorgon på första maj, behöver verkligen den där extra dagen. Mycket i mitt liv har kretsat kring jobbet på senare tid och den här helgen har det finally känts som att jag fått distans från det.

 

 

 

 

Så. Jag är väldigt glad. Tänker tillbaka på den här tiden för ett år sedan och känner att så många saker har förändrats till det bättre. På Valborg förra året hade jag horribla mensvärkssmärtor och kunde knappt röra mig (vilket senare gjorde att jag besökte en massa gynekologer pga oro för endometrios och fick träffa somliga INTE så bra personer och andra betydligt bättre. Har inte endo btw), jag jobbade på ett ställe som inte kändes helt rätt för mig och jag och bae hade en knepig bostadssituation. Nu har alla de grejerna löst sig och det känns så jävla bra.

 

Nu ska jag käka lite lunch. Trevlig Valborg på er allihopa!

Pusshej

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serie: The A Word (2016-)

23rd April 2017

 

Todelihoo.

 

Jag såg precis klart första säsongen av den brittiska tv-serien The A Word och då jag fäst mig vid den så mycket på väldigt kort tid tänkte jag att jag skulle skriva om den direkt. Säsong 1 sänds just nu på SVT play, men eftersom det bara släpps ett avsnitt i veckan och jag blev alldeles för otålig att få reda på hur det går tog jag och såg de sista avsnitten på en stream nu. SÅ bra serie – som dessutom får en andra säsong detta år, hurra!

 

Serien kretsar kring familjen Hughes som bor ute på den brittiska landsbygden. När allting börjar får vi reda på att 5-årige sonen Joe har en del “speciella” beteenden för sig (bl.a. har han svårt att funktionera i vardagen utan ständig musik runt sig), som föräldrarna Alison och Paul försöker bortförklara på olika sätt. Ganska snart blir det tydligt att Joe inte är som alla andra barn och han blir diagnostiserad med autism (eller att han befinner sig på autismspektrat). En diagnos som först är oerhört svår för föräldrarna att acceptera och att berätta om för de andra i byn.

 

Serien innehåller många sidospår förutom huvudhandlingen om Joe och hans autism. Förutom Alison, Paul och Joe får vi även följa familjens dotter Rebecca, som kämpar med allt vad det innebär att vara tonåring i en liten by där det inte finns särskilt mycket att göra. Vi får även följa mamma Alisons bror Eddie och hans fru Nicola som har problem med att hitta tillbaka till varandra efter Nicolas otrohet, samt Alison och Eddies pappa Maurice, som är romantiskt intresserad av sin musiklärare samtidigt som han känner sig skyldig gentemot sin bortgångna fru. Det händer väldigt mycket saker i varje avsnitt och relationerna och känslorna karaktärerna emellan känns verkligen genuina, en känner med dem så att säga.

 

 

 

 

För mig som arbetar inom skolvärlden blev det särskilt intressant att se denna serie. Nu är Joe obviously betydligt yngre än de barn som går på skolan där jag jobbar, men det spelar inte så stor roll egentligen. Poängen är att det var väldigt lärorikt att få se hur det kan gå till när föräldrar får beskedet att deras barn befinner sig på autismspektrat och hur de sedan går vidare därifrån – och hur de till sist kommer till insikten att deras barn fungerar annorlunda och att det de själva uppfattar som “normalt” inte alls är samma sak för deras barn.

 

På skolan där jag jobbar finns elever som har olika typer av autimspektrumtillstånd (Aspbergers är det vanligaste, även om diagnosen egentligen inte heter så längre rent medicinskt) och de fungerar självklart olika allihopa. Några av de elever jag träffat i samtal har också haft diagnosen och jag har fått lära mig att ställa om och anpassa mig så att jag pratar och beter mig på ett sätt som bättre överensstämmer med hur de uppfattar världen – för vissa kan t.ex. en välmenande klapp på axeln vara väldigt obehaglig beröring, medan andra vill ha en kram efter samtalet. För somliga blir abstrakta begrepp, metaforer och bildspråk totalt obegripligt och jag får använda mig av ett mer direkt, konkret språk istället.

 

Just på grund av detta har The A Word varit så värdefull för mig att kolla på. Jag känner igen föräldrarnas reaktioner, hur de kämpar med att inse att deras barn har en diagnos, och tvekar inför att berätta för de andra eftersom de inte vill att pojken ska få en negativ stämpel. De sliter sitt hår i försöken att få fram “den riktiga Joe” som måste finnas där någonstans “bakom all autism” (citat från serien) och skådespelarna lyckas briljant med att få fram frustrationen, ilskan och sorgen de känner. Det är överhuvudtaget lysande skådespel i serien och som jag skrev tidigare känner en verkligen för karaktärerna, de känns levande.

 

Så. Oavsett om en jobbar inom ett område där barn med autimspektrumtillstånd förekommer eller inte, så är The A Word en fantastiskt välgjord serie med bra skådisar, vackert foto och starka känslor. Säsong 1 består dessutom bara av sex avsnitt så det är inte mycket att ta igen – tvärtom önskar en gärna att serien var lite längre! Rekommenderas som söndagsserie.

 

Pusshej

 

 

Allmänt Uncategorized

April går mot sitt slut

22nd April 2017

 

Todelihoo.

 

Även om denna vecka endast bestått av fyra arbetsdagar (till följd av måndagens påskledighet) har den ändå känts väldigt lång. Mycket beror antagligen på att vi i elevhälsoteamet var kvar till 18.30 i onsdags tillsammans med lärarna och gjorde s.k. Class remixing, det vill säga satte ihop de nya klasserna inför det kommande läsåret (eleverna här byter klasskompisar varje år och det är viktigt att vissa får gå tillsammans och andra kanske inte). Kändes ganska mysko att vara på sin arbetsplats i nästan 11 timmar…

 

Sen har det i allmänhet hänt mycket den här veckan. Jag har haft möten med elever, föräldrar, fått lite nya kids att träffa, sagt hejdå till andra. Speciellt igår, fredagen, var det turbulent under ett tag på eftermiddagen med en del tjafs och skit. Stämningen går som bekant upp och ner på en skola, ibland känns det som att alla kan get along och allt flyter på smoothly och så vidare – och ibland hänger det bråk i luften. Jag hoppas de kan keep it together nu de sista veckorna innan sommarlovet. That’d be great.

 

 

Mystiskt väder igår! En random storm bröt ut efter att jag kommit hem. Var dock mysigt att sitta inomhus och kolla på’ren.

 

Annars är det väl bra. I torsdags var jag ute och käkade med gänget jag lärt känna via de där gruppintervjuerna från Stockholms universitet. Vi konstaterade att vi har blivit väldigt nära på väldigt kort tid, vilket förmodligen beror på att vi inledde vår bekantskap med att prata om tunga ämnen rörande hårdpornografins påverkan på unga i dagens samhälle. Eftersom vi redan pratat om allt sånt känns inget riktigt tabu att ta upp och därför har vi väldigt mycket att prata om. Plus att vi kommer överens ~som människor~ också. Kul att få så goda vänner genom att råka vara med i ett forskningsprojekt.

 

Och sen tog mina p-piller tog slut nu i veckan (ett år har redan gått!) och jag har ej skaffat nya. Jag vet inte, kände väl att jag ville prova att vara utan hormoner ett tag. Plus att jag börjat fundera lite på spiral (har skrivit om det här SÅ många gånger förut). Nu har jag dock mens och det är sämst, som vanligt. Knivhugg i magen av smärta, extremt svullen och brölig. The usual. Men den kom i alla fall lägligt, precis när det blivit helg. Då kan jag vänta ut det värsta.

 

Pressbyrån i Fruängen är the best. Alla som jobbar där är SÅ trevliga.


Håhåjaja. Har i alla fall en massa serier att kolla på. Det har kommit nya säsonger av The Leftovers och animen Attack on Titan, plus att jag följer en massa grejer på SVTplay: The A Word (om en pojke med autism, SÅ bra), Aldrig backa (dokumentärserie om unga mammor med f.d. drogmissbruk) och 30 liv i veckan (dokumentärserie om att 30 personer i Sverige tar sitt liv i veckan). Tipsar om ALLA!

Pusshej

 

Allmänt

Påskalainen

17th April 2017

 

Todelihooo.

 

Imorse kom jag hem från Finland, har varit där nu under långhelgen och firat påsk med släkten. Även om det var skitkallt och snöigt var det ändå himla trevligt, hade ej sett mina släktingar på ett par månader så det kändes bra att hälsa på igen. Har käkat massa god mat och påskgodis, varit på torget, chillat. The usual. Hämtat power inför de sista veckorna i skolan innan -dundundun- sommarlovet. Ganska knäppt att det är så pass kort tid kvar nu och att jag snart varit skolkurator i ett år!

 

För närvarande sitter jag och ser över de universitetskurser jag sökt inför hösten. De flesta har s.k. flexibel studieort, dvs en pluggar över Internet, och det känns ganska vettigt eftersom jag som bekant kommer att jobba heltid även i höst och ej har så mycket tid till att vara någon annanstans. Har sökt masterprogrammet i sexologi, men velar nu över huruvida jag ska ha kvar den ansökningen eller inte (yes, håller fortfarande på och yrar om detta).

 

Om jag kommer in så kommer jag ju vilja plugga det och det går ju inte riktigt at this point in my life, så rent logiskt borde jag inte söka. Och dessutom vill jag inte att den platsen “knuffar ut” någon av de andra kurserna jag sökt (psykologi, exempelvis) så att jag plötsligt förlorar en kurs jag annars skulle kunnat läsa. Men samtidigt vill jag prova att söka?! Bara se om jag kommer in. Det här har blivit en sån himla grej för mig, ska faktiskt bli skönt nu när ansökningstiden går ut (imorgon!) så att jag kan släppa de här funderingarna för ett tag. Åtminstone tills sommaren då antagningsbeskeden kommer………..

 

Bröl. Nu går jag ut en sväng för att rensa tankarna. Skönt att ha en sista ledig dag innan det är jobb som gäller igen.

 

Pusshej

 

 

Allmänt Personligt

Fredagen

9th April 2017

 

Todelihoo.

 

Jag är trött, men tänkte att jag skulle skriva något kort ändå. Obviously har fredagens terrorattack satt sina spår i mig precis som i alla andra – bara att skriva att det var en terrorattack känns konstigt och snudd på overkligt. Tänkte försöka skriva av mig lite i ett försök att bearbeta det som hände, från mitt perspektiv.

 

I fredags hade jag en ganska hektisk dag på jobbet, det hände elevrelaterade grejer redan från att jag kom till skolan på morgonen och tempot fortsatte att rulla på under dagen. Lyckligtvis har min nya kuratorskollega börjat nu, vi är äntligen två stycken och jag har börjat lämna över många “case” bland de yngre barnen till henne. Så trots att det var en dag utan större möjligheter till rast var jag ändå glad, jag hade fått en kollega och så var det ju fredag, vilket ofta kan göra vem som helst på bättre humör.

 

Klockan 14.45 hade jag ett möte med en elev och dennes förälder, vilket pågick under ungefär en halvtimme. När jag kom ut från mötet gick jag till min nya kuratorskollegas rum och hon började genast tala om terrorhot och någon attack som skett inne i stan. Jag fattade ingenting, hade ju suttit i möte och helt missat nyheterna, så jag bad henne förklara. Bara någon minut senare meddelade rektorn att all personal som var kvar på skolan skulle samlas i personalrummet och där fick jag sedan ännu mer information. Alla såg minst lika chockerade ut.

 

Vi följde nyheterna på webben och kunde inte ta in vad som skett. Terrorattack? Här, i Sverige? I Stockholm, vår kära hemstad? Vi hörde om hur människor dött och skadats, att kollektivtrafiken var avstängd, att det var någon skottlossning vid Fridhemsplan (vilket senare visade sig vara falskt). Det var fortsatt totalt overkligt. Vi började fundera på hur vi skulle ta oss hem. För min del slutade det med att jag åkte med en kollega som bor på Söder. I nästan två timmar satt vi fast i bilköer, sedan hoppade jag av i Hornstull och fortsatte till fots tillsammans med ett hav av människor som vandrade samma sträcka. Det var som taget ur någon katastroffilm.

 

En timme senare befann jag mig hemma i Fruängen. Trött, hungrig, utmattad både psykiskt och fysiskt. Jag hade kontakt med familj och vänner under hela resan hem, men det var först när jag kom innanför dörren som jag kunde andas ut och lägga mig ner. Det var så mycket att ta in, och jag tror fortfarande inte i denna stund att jag helt har greppat allting som skett. Vi blev utsatta för en attack av den sort som så många andra städer i Europa blivit utsatta för. Vi är inte onåbara. Det kan hända även oss. Det är ett uppvaknande, och det är skrämmande.

 

Igår kom mina föräldrar och hämtade mig med bil och så åkte vi tillsammans till Uppsala. Har hängt där i ungefär ett dygn och kom hem idag. Det har varit väldigt skönt och välbehövligt att vara där och bara ta det lugnt och mysa med familjen, det var viktigt (som jag nämnde tidigare är bae i Barcelona så det var extra ensamt att komma hem hit till Fruängen i fredags). Vi följde livesändningen på tv från kärleksmanifestationen och den tysta minuten på Sergels torg tidigare idag och var väldigt berörda. Vilken kärlek och solidaritet som lyser igenom.

 

Jag tänkte inte skriva så mycket mer, det får räcka så. Men, som kronprinsessan sa, vi fortsätter tillsammans. Hatet och terrorn får aldrig vinna och vi måste gå vidare även om det behövs mycket tid till att bearbeta det som skett.

 

Ta hand om varandra.

 

Pusshej

Allmänt

Woopediwoop

4th April 2017

 

Todelihooo.

 

Våren är här (pls don’t let it snöa nästa vecka) och det är varmt och härligt. Folk är gladare, mina elever är gladare och jag är gladare. Förutom exakt nu, ty bae åkte till Barcelona idag för ett stort evenemang för grafisk design och trots att han bara ska vara borta sex dagar (“bara”) så har jag redan hunnit grina en skvätt över att komma hem till en tom lägenhet. Så är det när en är världens lipigaste lipsill. Can’t believe att vi hade distansförhållande under vårt första år tillsammans lol.

 

Men ANYWAY. En massa bra grejer har hänt också. Min tatuering läker fint, jag har blivit förtjust i Rick & Morty fastän jag inte gillade det förut, jag har sett slutet på Big Little Lies som var ASBRA (possibly bästa serieavslutet evah, det är en miniserie på blott 7 avsnitt så ta och kolla vetja!) och så har jag köpt seriealbumet Vei som jag längtat efter länge. Det bygger på nordisk mytologi which I löv så det var mycket spännande att läsa + så fina illustrationer + enormt mycket girl power.

 

 

Hnngh fina seriealbum <3
Efter tatueringar är det nog det jag bränt mest cash på i mitt liv.


Men sen det största av allt: jag har blivit med fast tjänst på skolan där jag är kurator, woo! Har ju varit vikarie under ett år nu och efter en del förhandlingar om lön och lite annat så har allting nu fallit på plats. I höst fortsätter jag alltså som kurator där och det känns fett. Mina kollegor är glada för det (då började jag också grina?!) och jag är förstås väldigt nöjd. Lägger nog därmed mina tankar om att söka till sexologprogrammet på is ett tag, tror att det skulle bli lite för mycket med att jobba 100% och sedan pendla ner till Malmö en gång varannan vecka (programmet går på halvfart) och plugga. Får bli senare i framtiden.


Glad kurator i vårsolen!


På fredag ska jag gå ut med gänget från Stockholms universitet som jag lärt känna via intervjuerna vi gör tillsammans till en persons C-uppsats. Känns spännande, dels för att det är en grupp (awesome) människor som jag relativt nyligen lärt känna men också för att jag inte varit ute på väldigt länge, samt ej druckit alkohol på över två månader. Får se om jag kanske smakar på en starköl, kan sakna en iskall Staropramen i solen nu när våren har kommit och allt det där. Får se.

Nu ska jag äta min hemlagade veggopizza, kolla på GIRLS och mysa för mig själv.

Pusshej

 

 

Allmänt

Första April

1st April 2017

 

Todelihooo.

 

Det är lördag och plötsligt har det gått nästan en hel vecka utan att jag bloggat. Har tänkt på det flera gånger under den gångna veckan, men det har hela tiden mynnat ut i “äsch, jag gör det imorgon”. Prokrastinering at it’s finest. Nu har jag i alla fall ingen anledning att smita undan längre.

 

I veckan kände jag mig modig på två olika sätt. För det första tog jag tjuren vid hornen och frågade hur det blir med min tjänst som skolkurator. Ska jag vara kvar eller ej? Kan vara ganska bra att veta nu när vikariatet relativt snart går ut. Fick svaret att de vill ha kvar mig och då tog jag mod till mig och begärde den lön jag vill ha för att stanna. Lyckligtvis togs det emot positivt, men jag måste fortfarande vänta på svar från huvudkontoret som bestämmer slutgiltigt. Either way är jag glad att jag äntligen vågade ta tag i detta och stod på mig när det gällde lönen. En liten seger eftersom jag velat och fegat ganska länge.

 

En annan grej som gjorde att jag kände mig modig var att jag vågade säga nej åt en arbetsuppgift som en person ville att jag skulle göra på jobbet. Jag kan ha väldigt svårt att ge ett rakt svar precis i stunden när folk frågar mig saker och behöver ofta tänka igenom det som sagts, och i just den här situationen när jag fått fundera så valde jag att säga nej. Det var jobbigt eftersom jag kan känna ett starkt obehag psykiskt såväl som fysiskt i såna sammanhang (på grund av en viss erfarenhet av att folk blir sura och börjar skuldbelägga en pga de inte får som de vill), men jag klarade det och kände mig väldigt stark efteråt. Som Hannah i GIRLS skulle ha sagt: It’s really liberating to say no to shit you hate.

 

Tassi peppade mig i tankarna <3

 

 

Annars har jag gjort ganska mycket den här veckan. Käkade middag i Hornstull med en kollega i måndags eftersom det var så fint väder då, var på möte med min vulvagrupp på onsdagen och diskuterade klitoris tills sent på kvällen och på torsdagen tatuerade jag mig hos en jätteduktig tjej i Swahili Bob’s studio. Har ju skrivit förut om att jag vill göra lite mer grejer utanför arbetstid nu när våren är på väg och allt det där (vilket en inte kan tro när en ser på vädret idag…), så det kändes bra att ha lite ~~program~~ och faktiskt göra de grejerna. Nu har jag dock ont i armen eftersom tatueringen håller på och läker (jobbade hela dagen igår med den dold under en tjocktröja <.<) så vill mest ta’re lugnt denna helg.

 

 

Men nöjd blev jag!

 

Nu tror jag att jag ska spela lite Sims. Har inte hunnit spela på hela veckan och känner mig ganska melankolisk, då brukar jag bara vilja ge mig hän åt spelandet och inte fundera på så mycket annat.

Pusshej