Allmänt Personligt

Fredagen

9th April 2017

 

Todelihoo.

 

Jag är trött, men tänkte att jag skulle skriva något kort ändå. Obviously har fredagens terrorattack satt sina spår i mig precis som i alla andra – bara att skriva att det var en terrorattack känns konstigt och snudd på overkligt. Tänkte försöka skriva av mig lite i ett försök att bearbeta det som hände, från mitt perspektiv.

 

I fredags hade jag en ganska hektisk dag på jobbet, det hände elevrelaterade grejer redan från att jag kom till skolan på morgonen och tempot fortsatte att rulla på under dagen. Lyckligtvis har min nya kuratorskollega börjat nu, vi är äntligen två stycken och jag har börjat lämna över många “case” bland de yngre barnen till henne. Så trots att det var en dag utan större möjligheter till rast var jag ändå glad, jag hade fått en kollega och så var det ju fredag, vilket ofta kan göra vem som helst på bättre humör.

 

Klockan 14.45 hade jag ett möte med en elev och dennes förälder, vilket pågick under ungefär en halvtimme. När jag kom ut från mötet gick jag till min nya kuratorskollegas rum och hon började genast tala om terrorhot och någon attack som skett inne i stan. Jag fattade ingenting, hade ju suttit i möte och helt missat nyheterna, så jag bad henne förklara. Bara någon minut senare meddelade rektorn att all personal som var kvar på skolan skulle samlas i personalrummet och där fick jag sedan ännu mer information. Alla såg minst lika chockerade ut.

 

Vi följde nyheterna på webben och kunde inte ta in vad som skett. Terrorattack? Här, i Sverige? I Stockholm, vår kära hemstad? Vi hörde om hur människor dött och skadats, att kollektivtrafiken var avstängd, att det var någon skottlossning vid Fridhemsplan (vilket senare visade sig vara falskt). Det var fortsatt totalt overkligt. Vi började fundera på hur vi skulle ta oss hem. För min del slutade det med att jag åkte med en kollega som bor på Söder. I nästan två timmar satt vi fast i bilköer, sedan hoppade jag av i Hornstull och fortsatte till fots tillsammans med ett hav av människor som vandrade samma sträcka. Det var som taget ur någon katastroffilm.

 

En timme senare befann jag mig hemma i Fruängen. Trött, hungrig, utmattad både psykiskt och fysiskt. Jag hade kontakt med familj och vänner under hela resan hem, men det var först när jag kom innanför dörren som jag kunde andas ut och lägga mig ner. Det var så mycket att ta in, och jag tror fortfarande inte i denna stund att jag helt har greppat allting som skett. Vi blev utsatta för en attack av den sort som så många andra städer i Europa blivit utsatta för. Vi är inte onåbara. Det kan hända även oss. Det är ett uppvaknande, och det är skrämmande.

 

Igår kom mina föräldrar och hämtade mig med bil och så åkte vi tillsammans till Uppsala. Har hängt där i ungefär ett dygn och kom hem idag. Det har varit väldigt skönt och välbehövligt att vara där och bara ta det lugnt och mysa med familjen, det var viktigt (som jag nämnde tidigare är bae i Barcelona så det var extra ensamt att komma hem hit till Fruängen i fredags). Vi följde livesändningen på tv från kärleksmanifestationen och den tysta minuten på Sergels torg tidigare idag och var väldigt berörda. Vilken kärlek och solidaritet som lyser igenom.

 

Jag tänkte inte skriva så mycket mer, det får räcka så. Men, som kronprinsessan sa, vi fortsätter tillsammans. Hatet och terrorn får aldrig vinna och vi måste gå vidare även om det behövs mycket tid till att bearbeta det som skett.

 

Ta hand om varandra.

 

Pusshej

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply