Allmänt Personligt

Vägen till körkortet

2nd April 2018

 

 

Todelihoo!

Nu är det verkligen länge sedan jag skrev (inte sedan jag kom hem från Zanzibar…), men det har varit av en speciell anledning. Sedan december har jag kämpat för att ta körkort, och nu under mars var det dags för slutspurten innan teoriprovet och uppkörningen som skulle ske dagarna innan påskhelgen. Jag har inte skrivit något om detta på bloggen för att jag inte sagt någonting om det till min familj eller släktingar, jag ville att det skulle bli en överraskning som jag kunde avslöja för allihopa när vi sågs igen i Finland, och därför är det ingen annan än bae samt några kollegor och nära vänner som vetat. Och nu kan jag äntligen skriva om det!

 

 

Där är jag längst ner!

Hade drömt så länge om att få skriva mitt namn på bilskolans whiteboard och den 29/3 2018 gick det äntligen!

 

 

Som sagt så har detta projekt hållit på ett tag, närmare bestämt sedan slutet av december. En dag gick jag in hos bilskolan här i Fruängen efter att ha tvekat några gånger och sa att jag behövde hjälp att ta körkort, till vilket de svarade jamen självklart, det ska vi fixa. Jag fick ansöka om ett nytt körkortstillstånd eftersom det gamla gått ut (har alltså inte kört bil sedan jag var typ 18-19) och boka ny tid för Riskettan, trots att jag redan gått den kursen en gång förut men den hade förstås också gått ut. Sedan bokade jag några tider för övningskörning med lärare på skolan och så var vi igång. Har pluggat teori på morgonen på tunnelbanan via körskolans app, och sedan övningskört med lärare efter jobbet mitt i vintermörkret, snöslasket och rusningstiden. Stundtals har det verkligen känts som att jag kämpat i uppförsbacke, och inte bara bokstavligt talat :-)))

 

Men jag hade då alltså inte suttit bakom en ratt på mer än fem år då jag började övningsköra igen. Eftersom jag har tillräckligt svårt som det är att ha många grejer i huvudet samtidigt och lätt blir utmattad av många intryck så bestämde jag mig för att ta automatkörkort, för att undvika att ha ytterligare en grej att tänka på i trafiken, dvs den manuella växelspaken och kopplingen. Om jag känner att jag behöver ett sånt körkort i framtiden så fixar jag det då. Just nu ville jag bara lära mig att köra bil och sluta vara så skraj i trafiken, och det var verkligen lättare sagt än gjort. I början vågade jag knappt lämna krypkörningshastighet, jag sniglade mig fram i ett lugnt villaområde och ba vad fan händerrrrr var är jag etc. Lyckligtvis släppte oron efter ett tag och jag vågade gasa på lite mer, åtminstone 30 km/h, hehe. Stort tack till mina körlärare för deras enorma tålamod med mig…

 

Under de månader som gått har jag snurrat runt här i Fruängen, bort mot Älvsjö, Högdalen och Farsta, sedan åt andra hållet mot Bredäng och Sätra, hängt i Kungens kurva och Huddinge. Mot slutet körde jag på E4:an till Södertälje ett antal gånger eftersom det var där som uppkörningen skulle ske. Första gången jag var på motorvägen var jag rätt nervös, det var mörkt och dimmigt och jag var inte van vid den höga hastigheten, men jag hade en bra lärare då som pratade lugnt till mig och fick mig att tro på mig själv och att jag skulle klara det – vilket jag ju gjorde! Och vilken frihetskänsla jag hade där ute i 110 km/h, när den värsta nervositeten släppte. Jag har skojat lite med mina lärare om att det här har varit som KBT för mig, i och med att jag gradvis exponerat mig för det jag varit rädd för (bilkörning i höga hastigheter med mycket trafik) för att så småningom känna hur oron och ångesten sjönk undan.

 

Stundtals har jag tvivlat på mig själv och känt att det här kommer aldrig gå. Som jag skrev tidigare har jag svårt att hålla många saker i huvudet samtidigt och när jag blir trött går det verkligen utför, vilket gör det extra olyckligt att jag bara kunnat köra på kvällarna efter jobbet när jag varit helt slut i huvudet. Mitt självförtroende har fått sig några rejäla smällar när jag gjort klantiga misstag i trafiken som bara inte får hända (var exempelvis på väg att köra mot rött en gång pga hade fokus riktat på någonting längre fram på vägen…), men trots att jag under vissa pms-ledsna dagar kommit hem från bilskolan med gråten i halsen så gav jag inte upp. Nästa dag var jag på plats igen och försökte tänka på allt det där som jag måste öva på och efter mycket om och men så satt det plötsligt. Till och med halkbanan som jag var lite nervös inför flöt på utan problem, trots att jag fick köra tillsammans med en 95:a som tyckte hen var “gammal” som skulle ta körkort vid 22 års ålder…

 

Sen nu under den sista månaden innan uppkörningen fokuserade jag bara på det och alla andra projekt fick läggas åt sidan, tyvärr även bloggandet. Jag kände att jag bara MÅSTE klara det, det var så viktigt för mig. Har ju som bekant varit bortrest ett antal gånger under den här vintern och då blev det förstås några luckor i körningen som jag behövde ta igen nu under mars och bara köra köra köra, nästan varje dag där mot slutet. I onsdags innan påskhelgen gjorde jag teoriprovet på Trafikverket inne i stan och blev godkänd, vilket naturligtvis var en lättnad men som också gjorde att jag kände att jag ville klara uppkörningen ännu mer eftersom teoriprovet bara är giltigt i två månader. Och dagen efter var det dags….

 

 

 

UPPKÖRNINGEN! Jag var så nervös att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till där på torsdagen, hade tagit ledigt från jobbet bara för att fokusera på körningen i och med att den skulle ske kl 14. Kl 13 gick jag till bilskolan för att värma upp, jag körde med en av mina lärare till Södertälje och vi snackade om en massa random grejer på vägen vilket var skönt för då släppte nervositeten lite. När vi kom till Vägverket var den dock tillbaka igen med full kraft och jag kände mig nästan snurrig när jag satt där i väntrummet med alla andra hysteriska personer, men jag försökte tänka att det bara var som en vanlig övningskörning och att allt det handlar om är att visa att jag kan köra trafiksäkert – vilket jag tyckte jag kunde efter mina miljoner övningar!

 

Så kom min instruktör och jag kände yes, det här blir bra, ty det var en cool kille med tatueringar som pratade lättsamt med mig och inte verkade för sträng (har kört som allra sämst med de lärare som suttit helt tysta i bilen och missnöjt påpekat mina tabbar med jämna mellanrum, självförtroendet bara störtdyker för mig då). Vi gick till bilen och redan där blev det en lite klurig situation eftersom jag inte lyckades låsa upp bilen, var så nervös att jag tryckte på knappen för “lås” på bilnyckeln istället!! Lyckligtvis fattade jag det efter en stund (pinsamt LÅNG stund!) och vi satte oss. Som säkerhetskontroll fick jag kontrollera att styr- och bromsservon fungerade, vilket jag övat på precis innan med min lärare, skönt nog. Det momentet blev godkänt och sen backade jag ut och körde ut på vägen.

 

Killen pratade skämtsamt med mig hela vägen, bl.a. var det första som hände att vi skulle direkt ut på motorvägen och blåsa på mot Göteborg och då skojade vi om att vi skulle på roadtrip tillsammans och blabla. Jag vet inte om det var ett “trick” från hans sida för att få mig att sluta vara så nervös, men vad det än var så fungerade det för plötsligt kände jag mig helt säker bakom ratten och vi pratade på om våra tatueringar och annat stuff som att det inte var en uppkörning utan bara en vanlig lektion. Jag kan ju bli ganska flamsig ibland så jag skojade på om allt möjligt och vi skrattade väldigt mycket, han sa att jag var den roligaste han kört med den månaden och att han skulle lyssna om jag hade ett eget radioprogram!! Där försvann min sista nervositet och jag körde som att jag aldrig gjort något annat.

 

Vi lämnade motorvägen och körde in på landsväg, jag fick göra en vänstersväng (vilket är en farlig sväng på landsväg men jag var ej skraj för en gångs skull!) och sedan backa runt ett hörn. Hade bara övat på det intill ett trottoarkant förut men nu skulle jag göra det vid ett dike på en liten skogsväg vilket kändes knepigt, men jag klarade det och vi körde vidare. Rullade in i Södertälje centrum, höll koll på trafikljusen, skyltarna, pilarna på vägen och framför allt alla andra trafikanter, både bilar, cyklar och fotgängare. Bytte körfält utan att bli hysterisk, kollade döda vinkeln, överskred inte hastigheten, mindes korsningar med högerregeln och kastade en blick i back- och sidospeglarna med jämna mellanrum som jag lärt mig. Gjorde vänstersväng i rondellerna (eller cirkulationsplats som det egentligen heter, det hade vi en lång diskussion om också…) och kom ihåg att blinka ut till höger. Var inne på enkelriktad gata ett tag, såg stoppskyltar och stannade vid stopplinjen innan jag körde vidare.

 

Och mitt i allt hade 40 minuter passerat och vi var framme vid Vägverket igen. Jag hade några minuter innan känt en mystisk stöt av lycka gå genom kroppen, någon sorts hoppfull tanke om att jag faktiskt kanske hade klarat det. Innan uppkörningen hade jag varit så nervös att jag sa till min lärare att det kanske inte skulle gå, jag skulle säkert klanta mig och schabbla bort allting, och att jag skulle gråta oavsett hur det gick, till vilket han försökte peppa upp mig men jag var för stressad för att kunna ta in det då. Plötsligt tänkte jag, kunde det faktiskt ha gått? Jag tyckte inte att jag gjort några större missar under uppkörningen, bromsade lite för ryckigt och hårt en gång och fegade i allmänhet mycket i korsningarna som vanligt, men inget livshotande. När jag parkerat bilen kollade instruktörskillen lite på sin padda och sa….

 

“Jadu, Josefin. Jag tänker godkänna dig idag.”

 

Och de orden hör jag i mitt huvud än idag, exakt hur de lät. JAG HADE KLARAT UPPKÖRNINGEN. JAG HADE FIXAT KÖRKORT. Under tre månader kämpade jag som ett as, pluggade teori och körde fast jag var pisstrött efter jobbet, jag var ibland ledsen och grät, ibland glad och taggad på kommande roadtrips, och framför allt så längtansfull efter den där friheten som bilkörning innebär…… Och nu hade jag KLARAT DET.

 

Tårarna kom än en gång, jag släppte ut en lång suck och höll mig för ansiktet, kunde inte riktigt inse vad som hänt. Jag slängde mig i famnen på instruktören och vi skakade hand (trots min vilda handsvett lol) och han ba grattis till körkortet , den här körningen gjorde min dag! Sedan önskade han mig glad påsk och gick därifrån. Jag snubblade ut ur bilen och kramade min lärare som hängt kvar vid Vägverket och väntat, han ba “jag visste det!!” och sen åkte vi hem, han körde så att jag fick vila. Jag grät och skrattade om vart annat, ba JAAAAAA ÄNTLIGEN! Jag har körkort! Och på första försöket!!!!! Det hade jag fanimig aldrig kunnat tro när jag började med det här projektet och knappt vågade trycka ner gasen en enda gång.

 

 

Helt slut psykiskt men lycklig!

 

 

Finns en del grejer jag ska tänka på nu när jag börjar köra på egen hand, bl.a. att jag måååste sluta fega i korsningar, jag står och väntar i 500 år på att alla andra ska passera innan jag själv kör och ibland tar det väldigt lång tid innan jag kommer iväg. Mina svängningar måste bli säkrare, alltså att jag gasar på när jag svängt klart och inte håller på och fegar där också. Men förutom det var det en bra och trafiksäker körning jag visade upp, jag ska fortsätta tro på mig själv och ta för mig lite mer ute på vägarna. När jag kom tillbaka till bilskolan i Fruängen sa alla som jobbar där grattis till mig och kramade mig, jag skrev mitt namn på tavlan som sagt och sedan gick jag hem. Berättade glädjestrålande nyheten för mina kollegor som jag åt middag med på kvällen och fick blommor av dem (vilken hejarklack jag haft!), och sedan kunde jag äntligen avslöja allt för min familj och släkt under påsklunchen i fredags. Alla blev så glada för min skull – om än otroligt förvånade för de hade inte anat någonting – och nu kan jag äntligen avsluta det här projektet och gå vidare med andra grejer.

 

Avslutningsvis kan jag säga att det verkligen har gått upp och ner och hit och dit och många känslor har varit inblandade i den här processen. Det var också därför jag inte berättade någonting för min familj, jag ville att det här skulle vara “mitt projekt” som jag tog i min egen takt, ifall jag skulle kugga på uppkörningen. Inte för att min familj någonsin haft stränga krav och orimliga förväntningar på mig, men jag ville bara få göra allting på mitt eget sätt och berätta de goda nyheterna i efterhand.

 

Fy fan vad stolt jag är över mig själv. Det höll hela vägen in i mål. Kortet kommer på torsdag och sen kan jag börja köra hur mycket jag vill!

 

 

 

Glad påsk och puss på er alla!

 

 

 

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply