Browsing Category

Feminism

Feminism Konst, illustrationer m.m.

Konstnärstips: Frances Cannon

13th May 2017

 

 

Todelihoo.

 

Jag följer många duktiga konstnärer, illustratörer och skapare på Insta och tänkte tipsa om en jag gillar väldigt mycket, nämligen Frances Cannon (hemsida här och Instagram här). Hon är en kroppspositiv feminist som illustrerar kvinnor av modell större i olika sammanhang och de är så fina att jag ville sprida hennes konst.

 

Undrar om det går att shippa hennes konstverk till Sverige? Isåfall vill jag ha några på väggen.

Pusshej

! VIKTIGT ! Feminism Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serietips: The Handmaid’s Tale (2017-)

13th May 2017

 

Todelihoo.

 

Jobbveckan är slut och sommarlovet kommer allt närmare. I veckan hade vi kuratorer inom IES vår sista handledning för terminen och när jag kollade i min kalender insåg jag att jag måste börja ha avslutande samtal med mina elever eftersom det inte är alltför många träffar kvar. Det är basically bara nästa vecka som är en “vanlig” skolvecka, annars är det en massa tid som går bort för ledighet och typ städdagar och annat då det inte förekommer några lektioner. Märkligt.

 

 

 

Men! Jag hade tänkt skriva om något annat. Har blivit helt hooked på serien The handmaid’s tale (2017-), baserad på en bok av Margaret Atwood med samma namn. Många har säkert hört talas om den vid det här laget, men jag tänkte skriva lite om den ändå eftersom den gått rakt in i hjärtat på mig och stannat där.

 

Serien utspelar sig i ett dystopiskt USA där en totalitär teokratisk regering tagit makten och inrättat regler och lagar i enlighet med Gamla testamentet. Kvinnors rättigheter är fullständigt tillbakadragna, de får inte längre jobba eller ens läsa. De som inte skickas till straffkolonierna får bli s.k. handmaids åt de rika i samhället då de har förmågan att bli gravida, någonting som få kvinnor kan till följd av miljöförstöring.

 

Livet som handmaid går sedan ut på att bli impregnerad av den styrande mannen i huset och föda barn som han och hans fru kan uppfostra som sina egna. Vi får följa huvudpersonen Offred (namnet har tilldelats henne och står för Of-Fred, dvs att hon tillhör Fred, mannen i huset) och hur hennes vardag ser ut som en handmaid då hon måste lyckas med sin enda uppgift: att bli gravid. Vi får också se tillbakablickar till hur hon levde dessförinnan och hur det blev när samhället vändes upp och ner och hon förlorade all rätt till ett eget liv – samt vad som händer de som trotsar regimen.

 

 

 

Jag tänkte på en sak som Lady Dahmer skrev om serien, någonting som slagit mig då jag kollat på den. Det är att en inte kan tänka att serien bara är en påhittad saga om en avlägsen värld – tvärtom så är det som sker verklighet på många platser i världen och vår s.k. frihet är egentligen en illusion. Sättet som kvinnorna behandlas på i serien är en skildring av hur situationen för kvinnor sett ut under tusentals år, och hur lätt allting kan gå tillbaka till det så fort vi sänker garden och tror att allting är lugnt. Kvinnans roll som en barnafödande maskin utan egen vilja är central i ett patriarkat och vi slipper inte undan så lätt.

 

Jag tänker på kvinnor överallt i världen, hur de inte tillåts ha en utbildning, ett jobb eller en egen ekonomi, hur de gifts bort mot sin vilja och tvingas producera barn åt någon vidrig man som bestämmer allting i deras liv, hur våld och sexuellt våld används mot kvinnor för att styra och kontrollera dem, hur möjligheten till säker abort och preventivmedel ständigt ifrågasätts av konservativa som vill inskränka kvinnans rätt till sin egen kropp, samt tusen andra exempel. Allt som krävs för att det ska bli så är att en regim med de åsikterna tar makten i samhället och sen är det slut på friheten. Det får vi aldrig glömma.

 

 

 

 

Jag rekommenderar den här serien med all min kraft. Dels för skådespeleriet och the neverending spänning, men mest för att den visar en värld som alltför lätt kan bli vår vardag om vi inte ser upp med vad som sker omkring oss. Så är det att leva som kvinna i ett patriarkat: ständigt vaksam.

 

Pusshej

 

 

 

! VIKTIGT ! Feminism

Instagramtips: Katarina Wennstam

2nd May 2017

 

Todelihooo.

 

Tisdagen är i princip slut och jag kan checka av en till dag i min kalender. Skolan drog igång igen för fullt efter tredagarsledigheten, jag som tänkt att ungarna kanske lugnat ner sig/vilat upp sig under Valborgshelgen kunde ju bara fetglömma alla planer på en mjukstart. Det var basically full rulle från dagens början till dess slut, och när jag några minuter i fyra slog ihop laptopen för att bege mig hemåt kom jag på att jag ändå lyckats glömma ringa en förälder. Men det får bli imorgon.

 

Skulle dock vilja skriva om något annat ikväll och ge ett tips! Jag följer författaren Katarina Wennstam på Instagram (här), hon som among many other things har skrivit Flickan och skulden + Flickan och skammen (om victimblaiming och slutshaming och annat skit och piss i det här samhället). Hon är en av mina stora idoler och inspirationer etc etc. Nu gör hon en följetong på sin Insta om våldtäkt på film och jag följer med förfäran och fascination det hon postar. Kommer skriva lite närmare om det så utfärdar en TW nu för våldtäkt på film ifall någon känner att den inte vill läsa om det.

 

 

 

 

Katarina Wennstam skriver mycket om hur våldtäkt gestaltas på film – och varför utdragna våldtäktsscener ens måste vara med på film från första början. Ibland känns det som att sådana scener bara “slängs in” i en film för att ge den något sorts djup eller en mörk, allvarlig ton eller whatever, inte för att de faktiskt tillför något till filmens handling förutom att den (oftast kvinnliga) huvudrollen ska lida så mycket som möjligt. Dessutom, skriver Katarina, gestaltas ofta de här våldtäkterna på helt andra sätt än hur våldtäkter generellt sett ser ut i verkligheten vilket också bidrar till att skapa en förvrängd syn på våldtäkt i samhället.

 

Jag för min del kan absolut inte kolla på våldtäkt på film och känner igen många av de skevheter som Katarina skriver om. Jag blir otroligt påverkad och illa berörd av att se människor plågas på olika sätt på film och vägrar kolla på filmer som innehåller någon form av utdragen misshandel, tortyr eller, ja, våldtäkt. Här har imdb:s Parental Guide varit till enorm hjälp, läser alltid igenom listan på läskiga/våldsamma grejer som kan hända i en film innan jag ser den och kan på så vis bedöma om jag rent psykiskt klarar av att se den. Även kortare sekvenser kan vara jobbiga och få mig att tvivla, kan vara att det är en rulle som jag verkligen vill se men så ska de tvunget ha med en våldtäkt och jag blir så trött på det (argentinska The secret in their eyes är en sådan film för mig).

 

Ett exempel som Katarina tar upp är en groteskt utdragen våldtäktsscen från den franska filmen Irréversible (2002) som bara finns där för att… ja, det finns faktiskt ingen anledning förutom att den ska, ehm, vara artsy eller något. Den bara är där. Minns när jag var typ 12, 13 år och läste min första Frida-tidning. Den filmen var recenserad och skribenten hade skrivit att ingen under 30 borde se filmen eftersom en totalt tappar tron på mänskligheten och mår skit typ. Har till denna dag inte sett filmen och kommer aldrig göra det heller. Och jag kan än en gång inte förstå varför filmskapare måste ha med sådana sekvenser, förutom att det verkar som att det finns någon sorts fucked up njutning i det för dem?

 

Katarina skriver också om det i sin följetong, att våldtäkt på film ibland skildras som de utsatta kvinnorna faktiskt tycker om det som sker (med ett exempel från serien Narcos, som jag själv reagerade på när jag såg serien för skitlänge sedan). Någon snubbe övertalar/tvingar dem till “sex” och plötsligt blir de jättekåta och allt ska vara så förföriskt, farligt och förbjudet och what not. Jag tycker att det är något av det mest bisarra och skeva av allting, den där gestaltningen av våldtäkt som något sorts sexigt maktspel. Det om något bidrar till en förvrängd syn på våldtäkt i vårt samhälle – speciellt bland unga som ser de här filmerna/serierna och tror att det på något sätt speglar verkligheten.

 

Katarina Wennstams följetong på Insta har berört mig väldigt mycket, jag läser noggrant allting hon skriver och även kommentarerna under bilderna (folk som håller med och sett liknande filmer och reagerat på samma sak). Även om det självklart är jobbigt att läsa om så tycker jag det är skönt att någon sätter ord på saker jag själv tänkt på så mycket men inte riktigt kunnat formulera, nämligen hur riktigt jävla dåligt det känns att det finns så många filmer/serier där en kvinnans främsta roll består i att bli våldtagen for the sake of *edgy* filmskapande. Det är också något av en befrielse att se att andra personer känner samma sak.

 

Nä, fy fan. Blir till att kolla på något trevligare ikväll. Måste ta en break från allt det jävliga.

 

Pusshej

 

 

 

 

 

! VIKTIGT ! Feminism

“Hur skulle jag kunna veta att hon inte ville om jag inte provade?”

6th February 2017

 

Todeloo.

 

När jag kollade Facebook imorse var det här vad som mötte mig.

 

Screenshot från SVT. Länk för att se filmen.

 

Då har alltså en snubbe i bandet Albatraoz mitt under en spelning greppat tag om en tjejs huvud och tryckt hennes huvud mot sitt skrev. Han fick en möjlighet att ursäkta sig efter spelningen och förklaringen till eländet blev då “jag fick feeling”, “ni tjejer kan aldrig förstå den feelingen”, “jag gick in i en roll”. Och sist och slutligen, “hur skulle jag kunna veta att hon inte ville om jag inte provade?”. Låter det bekant?

 

Tänker att det här är ett prima exempel på den våldtäktskultur vi som bekant lever i och som visar sig i så många olika områden i samhället. Dudes får för sig att göra vad helst de känner för, kvinnan blir ett objekt, en sak utan några som helst egna tankar eller känslor. Och då kan en ju göra vad som helst eftersom en “fick feeling”. Bara titta på filmen, på snubbens järnhårda grepp om tjejens bakhuvud och hur han totalt skiter i att hon försöker vrida sig loss. Han var ju bara tvungen att prova om hon skulle uppskatta att bli utsatt för hans förnedrande handling.

 

Även om jag självklart tycker det är för jävligt att det ska behövas en film som bevismaterial så tänker jag ändå att det är så himla bra att händelseförloppet fångades på kamera. Låt folk få se den verklighet som en våldtäktskultur innebär: att exempelvis inte kunna åtnjuta en spelning utan att få sitt ansikte upptryckt i någon vidrig killes skrev, och att efteråt få höra “hur skulle jag kunna veta att hon inte ville om jag inte provade?” – ett totalt avsägande av det egna ansvaret. Det här synsättet är så inpräntat i många män att det blivit en självklarhet för dem och det är genom det som våldtäktskulturen växer sig stark.

 

I slutet av artikeln berättar tjejen som blivit utsatt om de reaktioner som filmklippet skapat. Hon säger: “90 procent är reaktioner från folk som stöttar mig. Men det är de elaka kommentarerna som fastnar. Vissa skriver att jag får skylla mig själv och att jag överdriver. Men det känns bra att folk får reda på vad som har hänt för att det är inte okej.“. Även det är en vanlig reaktion från omgivningen när vi lever i en våldtäktskultur: den som blivit utsatt får helt enkelt skylla sig själv. “Varför var du på spelningen? Varför stod du så långt fram? Då får du faktiskt skylla dig själv om killen vill trycka ditt ansikte mot sin kuk.” Eller den andra klassikern: “Du överdriver. Överreagerar. Det där var väl inte så farligt?”.

 

Som jag skrev tidigare: låter det bekant? För många i samhället är det så självklart att direkt ifrågasätta kvinnan som blivit utsatt, det blir en ansvarsförflyttning från den som skulden egentligen ligger på. Det är dags att konfronteras med den obehagliga sanningen och börja reflektera över sitt synsätt. Tänker vi automatiskt att skulden ligger på kvinnan eftersom det “bara är så” – eller kan det vara resultatet av hundratals år av kvinnoförtryck som är långt ifrån utraderat ur vårt så kallade ‘moderna samhälle’?

 

Pusshej

 

 

 

Allmänt Feminism Sex & sexualitet

Universitetsstudie i socialantropologi (och porr!)

25th January 2017

 

Todelihoo.

 

Idag efter jobbet åkte jag iväg till Stockholms universitet (där jag faktiskt aldrig varit, pluggade min sista termin på Socialhögskolan) för att delta i gruppintervjun som jag skrev om tidigare. Vi var tre stycken som skulle diskutera plus tjejen som utförde studien – och jäklar vad kul det var! Ämnet var porr i relation till sexualitet, identitet och femininitet och vi pratade väldigt mycket om vems sexualitet som får synas och hur en som kvinna tidigt blir lärd att inte prata högt om sex, orgasm, njutning och just porr.

 

Under diskussionens gång blev det mycket skratt såväl som allvar, då vi gick in på ämnen som alla kunde relatera till och som vi alla tänkt mycket på under våra liv. Alla kände igen sig i att bli uttråkad av penetrerande sex, att fejka orgasmer, att ha en sexuell relation med någon som egentligen inte är speciellt bra, att vilja ha bekräftelse av män i någon form. Det kändes som så mycket mer än en forskningsstudie, det var som att vi känt varandra hur länge som helst och kunde prata om allting. Var oerhört upplyftande och befriande, har saknat ett sådant snack.

 

 

 

Vi pratade i en och en halv timme och efteråt åkte jag hemåt tillsammans med de andra informanterna. Det var väldigt lätt att prata även utanför intervjurummet och jag är glad över att vi ska träffas igen inför en andra intervju. Sedan är det också spännande att få vara med på den svarande sidan i C-uppsatssyfte, ty snart är det två år sedan jag själv kämpade med att få ihop min egen kandidatexamen och jag och min skrivpartner letade personer att intervjua med ljus och lykta. Nu får man ge tillbaka genom att hjälpa någon annan, så att säga.

 

Pusshej

 

Feminism Fitta, Mens & Livmoder RFSU

Vulvagruppen

18th November 2016

 

 

Todelihoo.


Det är fredag morgon
på jobbet och jag tänkte att jag skulle blogga lite snabbt medan jag har tid. Har velat skriva under de senaste dagarna också, men är för det mesta så ofantligt trött när jag kommer hem om kvällarna (the usual; det är mörkt när en går till jobbet och det är mörkt när en kommer hem) så därför kör jag en liten bloggy på jobbet nu innan det är dags för mina samtal.

 

Det jag ville skriva om var att jag igår trotsade min trötthet och gick på ett möte jag signat upp för på RFSU:s kansli här i Stockholm. Orsaken var att jag fått information om att en person skulle starta upp ett projekt som legat på is ett tag, nämligen Vulvagruppen. Gruppen är precis vad namnet antyder, en grupp för personer som har, har haft eller kommer att ha en vulva, och meningen är att skapa en mötesplats för diskussion och aktivism gällande allt som har med vulvan att göra.

 

Redan när jag kom till mötet kände jag att jag hittat rätt. Som så ofta när en umgås med människor med samma intressen som en själv kände jag stor gemenskap såväl som ett brinnande engagemang och när den första försiktigheten lagt sig märkte vi hur mycket vi hade att prata om. Med hjälp av vår gruppledare brainstormade vi kring ämnen vi skulle vilja ta upp och fick fram otroligt mycket, allting från tabut kring kvinnlig sexualitet och njutning, klitoris, onani, den historiska synen på vulvan till myten om mödomshinnan, porr, skam. Hur lite en vet om sitt eget kön eftersom det pratas så lite om det, knappt finns det ens ett ord för det (vulva är för övrigt bara utsidan av en fitta, varpå vi även diskuterade namnet på gruppen). Vi fyllde en hel tavla med förslag på ämnen och det här var bara första träffen.

 

När vi hade en liten paus pratade jag med en person som är psykolog och skrivit sin masteruppsats om smärtor i könsorganet hos personer med fitta. Nu var hon doktorand vid Karolinska Institutet och fortsatte sin forskning. Naturligtvis var jag oerhört intresserad och imponerad av detta, och hon i sin tur frågade mycket om mitt jobb som skolkurator och även skolinformatör för RFSU och vilka situationer en kan ställas inför. Vi enades om att det förekommer alldeles för lite information om fittor bland ungdomar och de måste få prata mer om sexualitetsrelaterade ämnen i allmänhet. Så kort och gott, ett otroligt bra möte och jag är mycket peppad på kommande träffar.


<333

 

 

Sen av en slump, medan jag skriver detta blogginlägg, pratade jag nyss med en kollega för att diskutera lite life skills, livskunskapslektioner, inför vårterminen. Jag funderade på om jag skulle ha lektioner med niorna också (har ju haft alla sjuor och håller nu på med åttorna) för annars får de liksom ingenting, och dessutom märker jag ett oerhört behov hos ungdomar att prata om sex och få reda på basic grejer som vilka preventivmedel det finns och var en kan få tag på dem.

 

Min kollega höll med om detta och sa att en ofta tror att kidsen ska kunna så mycket till följd av alla sociala medier och hur mycket de hänger där hela tiden, men faktum är att de fortfarande verkar ha stora kunskapsluckor rent generellt. Och om viktiga saker också, såsom hur en förhindrar en oönskad graviditet, hur klamydia kan spridas samt att HIV är ett virus som för närvarande är obotligt men som det finns bromsmediciner mot. Varje gång jag snackar med ungdomarna dyker nya frågor upp och jag får känslan av att jag borde ha såå många fler lektioner med dem. Sex är ju som bekant ett oerhört stort ämne.

 


 

Nu ska jag återgå till jobbet. Har en fairly lugn dag framför mig, men än är det för tidigt att gå in i helg-mode. Som jag skrivit förut kan allt hända på en skola och snabbt går det också. Vi får se hur det blir idag.


Pusshej