Browsing Category

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Några TV-tips

17th September 2017

 

Todelihoo.

 

Tänkte tipsa lite snabbt om några bra grejer jag kollat på under senare tid, ifall ni letar efter något nytt att spana in om kvällarna.

 

 

1. Dokumentär på SVT Play: Betongprinsessor

Den här danska dokumentärserien följer ett gäng tjejer i varierande åldrar som bor utspridda i Köpenhamns västra förorter. Vi får följa tjejernas liv under både vardag och fest, samtidigt som de berättar om sin bakgrund och sin kultur i “orten”.  Det är solariebränna, lösögonfransar, skönhetsoperationer och en stenhård vi-mot-världen-attityd. Jag tycker det är oerhört fascinerande att höra deras berättelser och rekommenderar därför denna samhällsskildring.

 


 

 

 

2. Serie på Netflix: Glow (2017-)

Glow, som egentligen står för Gorgeous Ladies of Wrestling och är baserad på en sann historia, utspelar sig på 80-talet och har Alison Brie i huvudrollen som Ruth Wilder, en rätt osäker och tafatt tjej som försöker lyckas som skådespelerska samtidigt som hon har en affär med sin kompis man och är allmänt lost i tillvaron.

När hon får chansen att medverka i det första tv-sända wrestlingprogrammet med kvinnliga brottare får hon kämpa för att ~hitta sin identitet~, både i sig själv och för sin wrestlingkaraktär. Vännen vars man hon haft en affär med medverkar också i programmet – som hennes ultimata motståndare. Girl power, kvinnlig vänskap och kamp mot rasism och sexism i denna dramakomedi som jag sträckkollat.






3. Film: Nine Queens (Nueve Reinas, 2000)

På senare tid har jag upptäckt och blivit mycket förtjust i argentinsk film och denna är nu mitt senaste tillskott i samlingen. Den utspelar sig under en enda dag och kretsar kring två svindlare, Marcos och Juan, där Marcos vill ha hjälp av Juan för att lura till sig några värdefulla frimärken kallade Nine Queens. Allteftersom dagen fortskrider introduceras fler karaktärer och efter ett tag börjar en undra vem som egentligen lurar vem. Plot twists och knepiga intriger präglar denna dramathriller från tidigt 2000-tal.

 

 

 

 

Det var lite tips, det. Håll till godo och hoppas något intresserar.

 

Pusshej

 

 

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Söndagsserie

27th August 2017

 

Todelihoo.

 

Det är söndag och jag tycker att det blir höstigare för varje dag som går. Jag och bae tog precis en cykeltur till Telefonplan för att handla och det var rätt kallt, men samtidigt sådär skönt friskt i luften. Jag hoppas det blir en kylig dag imorgon också så att jag kan ta min nya snygga höstjacka till jobbet och känna mig fab, höhö. Som jag skrev i det föregående inlägget vill jag att det ska bli höst snart så att en kan vara inne och mysa och spela playstation – men också för att en kan ha tjusiga, varma kläder på sig utan att svettas ihjäl.

 

 

 

 

Tänkte bara passa på att tipsa om serien Master of None lite snabbt. Vet att jag skrivit om den förut (här), men nu i helgen har jag och bae klämt säsong 2 på Netflix och fy fannnn så bra den är, vill att fler ska se den och ta del av the greatness. Det är Aziz Ansari som skapat den och spelar huvudrollen, some of you kanske känner igen honom från bl.a. Parks and recreation och han är hilarious.

 

I säsong 2 får vi dels följa honom när han bor i Italien några månader, och sen på hemmaplan i New York där en intensiv men förbjuden kärlekshistoria utspelar sig. Som alltid känsloladdat och välspelat, med mycket humor blandat med viktig samhällskritik och tankar kring bl.a. rasism, sexism, att komma ut som homosexuell för sina föräldrar etc. Hade tårar i ögonen mer än en gång och rekommenderar serien starkt för basically alla.

 

 

 

Yep. Nu ska jag återvända till Crash Bandicoot-spelandet. Jag och bae är fortfarande på det första spelet (av tre), vi har fastnat på en knepig bana och håller på att bli smått tokiga. Men det är så roligttttt, kan ej sluta.

Pusshej

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m. Läsbart, böcker, tecknade serier m.m.

Serietips – i dubbel bemärkelse

13th August 2017

 

Todelihoo.

 

Det är söndag och perfekt väder för att mysa inomhus: mulet, regn och även lite åska. Den här helgen har känts ganska lång och skönt är väl det nu när en börjat jobba igen. I fredags hade vi en liten kickoff på Mosebacke, till skillnad från idag var det väldigt varmt då och stundtals riktigt svettigt i solen. Senare på kvällen fortsatte festligheterna vid en bar på Söder, och efter det stack jag vidare för att hänga med bae och några andra vänner. Hade en riktig toppenkväll.

 

Nu under lördagen och söndagen har jag mostly chillat och ägnat mig åt mina två favoriter inom sci-fi-genren som jag blivit bekant med på senare tid och bara måste tipsa om. Det är dels en tv-serie och så ett tecknat seriealbum. Och de är sådär bra att en undrar varför en inte kollat på/läst dem tidigare.

 

 

 

 

Först ut tänkte jag skriva om serien jag börjat kolla på, nämligen The Expanse (2015-). Den utspelar sig i rymden (redan där var jag intrigued) och kretsar kring en långvarig konflikt mellan jorden, Mars och invånarna i asteroidbältet, “the belt”. Kan redan nu säga att både handlingen och skådespelarna är fantastiska och att CGI:n är makalös. Fattar ej varför den inte fått större spridning, den har 8.3 i betyg på Imdb och det med rätta. PLUS den har väldigt många starka kvinnliga karaktärer som jag blivit mycket förtjust i.

 

Men till handlingen. Under seriens gång får vi följa tre olika storylines: den första handlar om detektiven Miller som försöker hitta en försvunnen kvinna och snart blir indragen i en jakt han inte räknat med från början, den andra handlar om besättningen på ett fraktskepp som råkar hamna mitt i en mystisk attack från ett annat skepp, och den tredje handlar om Chrisjen Avasarala, en mäktig diplomat vid FN som till varje pris försöker behålla freden mellan de inblandade parterna. Snart visar det sig att de alla är inblandade i en långvarig konspiration från en okänd fiende som kan leda till undergången för dem alla.

 

Som sagt har jag svårt att förstå varför jag inte hört mer om denna serie tidigare, den är, quite obviously, otroligt spännande och innehåller karaktärer man verkligen bryr sig om och vill veta mer om. Stundtals är det också ganska läskigt och serien lyckas få en att hålla kvar intresset hela tiden. Jag som dessutom tycker rymden i sig är ganska scary får verkligen ta mig samman när de flyter omkring i det stora, svarta ingenting som är universum. Rekommenderar serien om man vill ha lite mindblowingly spännande rymdaction såhär en söndagkväll.

 

 

 

 

Den andra grejen jag ville tipsa om är det tecknade seriealbumet Saga, vars första del utkom år 2012. Här är handlingen lite liknande till serien jag nyss beskrev: mycket av berättelsen utspelar sig i rymden och på olika planeter. Två folk ligger i krig med varandra sedan flera generationer tillbaka, och mitt i all skit lyckas två personer som kommer från respektive folkslag bli kära i varandra och få ett barn. Detta leder till att de blir förföljda genom hela galaxen och stöter på den ena bekantskapen efter den andra i sin jakt på ett liv fritt från krig och död.

 

Även den här berättelsen innehåller otroligt många intressanta karaktärer som en genast blir fäst vid och intresserad av  – och once again många starka kvinnliga sådana. Handlingen är extremt spännande och författaren Brian K. Vaughan har själv sagt att han lånat inslag från bl.a. Star Wars och andra sci-fi-historier. Det som dock fångar en mest är illustrationerna, gjorda av den talangfulla Fiona Staples, ibland kan jag sitta och glo på dem bara för att de är så snyggt gjorda. Jag sträckläser böckerna för att få reda på vad som ska hända härnäst och har ikväll läst klart det tredje albumet av sex stycken utkomna (köper mina i Science-Fictionbokhandeln här i Stockholm). Rekommenderas starkt för vilket sci-fi-fan som helst.

 

 

 

 

Det var det, lite söndagsunderhållning. Nu ska jag börja kika på säsong 2 av The expanse.

 

Pusshej

 

 

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Filmtips: The Handmaiden (2016)

8th June 2017

 

Todelihoo.

 

För några veckor sedan tipsade jag om tv-serien The handmaid’s tale, och nu vill jag tipsa om en film med ett nästan identiskt namn men helt annorlunda handling. Filmen är The Handmaiden (2016), en sydkoreansk erotisk, psykologisk thriller. Detta var en av de absolut bästa filmer jag någonsin sett och därför måste jag skriva om den omedelbums.

 

Filmen, som är baserad på en engelsk bok kallad Fingersmith, utspelar sig i Sydkorea och Japan strax före andra världskriget. Den unga ficktjuven Sook-Hee ska delta i bedragaren Count Fujiwaras plan att gifta sig med en rik arvtagerska kallad Lady Hideko för att på så vis ärva hennes förmögenhet. Sook-Hee och Fujiwara reser till arvtagerskans enorma hus där hon bor med sin extremt obehagliga farbror och Sook-Hee går in i rollen som hennes piga (eller handmaiden).

 

Hon påbörjar planen att få Lady Hideko att vilja gifta sig med Fujiwara, så att de sedan kan låsa in Hideko på ett dårhus och dela på arvet. Någonstans under planens gång börjar Sook-Hee och Hideko fatta tycke för varandra och Sook-Hee funderar på om hon verkligen vill lura kvinnan hon plötsligt har känslor för.

 

 

 

 

För det första: Vilket foto. Amazing miljöer, vackra landskap, det mystiska huset Hideko bor i som är en blandning av japansk och engelsk arkitektur etc. För det andra: musiken. Så otroligt vacker och stämningsfull. För det tredje: Skådespelarna. Helt perfekta i sina roller. Och vilken handling. Regissören, som även regisserat mästerverket Oldboy, har verkligen gjort ett fenomenalt jobb med att förvandla boken till film. Jag som annars ganska ofta kan börja pilla på mobilen om jag blir uttråkad under en film kollade inte bort för en sekund, jag var helt enkelt tvungen att veta vad som skulle hända.

 

Nedan följer spoilers, så vill du ej veta något mer om filmen utan istället se den själv först bör du sluta läsa här. Men kom i såna fall ihåg att läsa Parents Guide på imdb först om du, som jag, är faint of heart och kan bli rädd över att se vissa saker.

 

 

 

 

Alltså. Bland allt det andra så var det jag älskade mest med filmen det otroligt starka bandet som tjuven Sook-Hee och den rika arvtagerskan Hideko fick till varandra. De kommer från olika samhällsklasser men styrs båda av män i sin närhet som talar om för dem vad de ska göra och bara behandlar dem som brickor i sitt eget spel, och de vet båda hur det är att få utstå lidande på grund av det. Det var en sån tydlig skildring av kvinnors kraft och förmåga att hålla ihop i ett regelrätt patriarkat.

 

Skådespelarna gjorde ett strålande jobb med att förmedla just det bandet som kvinnorna formar, hur de lär sig mer om varandra och så småningom blir romantiskt och sexuellt involverade. Den första sexakten mellan dem var som tagen ur den franska filmen Blå är den varmaste färgen och fylld till bredden av känslor, passion och erotik. Slutscenen, då de äntligen får varandra utan att behöva oroa sig för att någon av de forna plågoandarna ska hitta dem igen, var ännu mer intensiv och avslutade den 2.5 timmar (!) långa filmen perfekt.

 

Sen älskar jag ju i allmänhet filmer av det här slaget, thrillers med många twists and turns där en stundtals inte riktigt vet vem en kan lita på och vem som försöker lura vem. Jag vet att jag tyckt om en film när jag måste läsa om handlingen efteråt för att verkligen vara säker på att jag hängt med på allting som hände och att jag förstått det rätt, och så var det med denna. Är det Sook-Hee och Fujiwara som lurar Hideko för hennes pengar, eller är det Hideko och Fujiwara som lurar Sook-Hee för att kunna sno hennes identitet? Eller är det något helt annat på gång? Som sagt – jag satt på helspänn hela tiden och älskade denna rulle.

 

Enda negativa jag har att säga är att det förekom en tortyrscen i slutet som jag inte kunde kolla på (därav min hänvisning till att alltid checka Parents Guide först). Fick stänga av ljudet och se bort för jag kan som bekant inte kolla på sånt, men när det väl var över kunde jag njuta av filmen igen. Och jag rekommenderar den fortfarande!

 

 

 

 

Nu ska jag sova. Imorgon är det finally avslutning på skolan och sommarloooov.

 

Pusshej

 

! VIKTIGT ! Feminism Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serietips: The Handmaid’s Tale (2017-)

13th May 2017

 

Todelihoo.

 

Jobbveckan är slut och sommarlovet kommer allt närmare. I veckan hade vi kuratorer inom IES vår sista handledning för terminen och när jag kollade i min kalender insåg jag att jag måste börja ha avslutande samtal med mina elever eftersom det inte är alltför många träffar kvar. Det är basically bara nästa vecka som är en “vanlig” skolvecka, annars är det en massa tid som går bort för ledighet och typ städdagar och annat då det inte förekommer några lektioner. Märkligt.

 

 

 

Men! Jag hade tänkt skriva om något annat. Har blivit helt hooked på serien The handmaid’s tale (2017-), baserad på en bok av Margaret Atwood med samma namn. Många har säkert hört talas om den vid det här laget, men jag tänkte skriva lite om den ändå eftersom den gått rakt in i hjärtat på mig och stannat där.

 

Serien utspelar sig i ett dystopiskt USA där en totalitär teokratisk regering tagit makten och inrättat regler och lagar i enlighet med Gamla testamentet. Kvinnors rättigheter är fullständigt tillbakadragna, de får inte längre jobba eller ens läsa. De som inte skickas till straffkolonierna får bli s.k. handmaids åt de rika i samhället då de har förmågan att bli gravida, någonting som få kvinnor kan till följd av miljöförstöring.

 

Livet som handmaid går sedan ut på att bli impregnerad av den styrande mannen i huset och föda barn som han och hans fru kan uppfostra som sina egna. Vi får följa huvudpersonen Offred (namnet har tilldelats henne och står för Of-Fred, dvs att hon tillhör Fred, mannen i huset) och hur hennes vardag ser ut som en handmaid då hon måste lyckas med sin enda uppgift: att bli gravid. Vi får också se tillbakablickar till hur hon levde dessförinnan och hur det blev när samhället vändes upp och ner och hon förlorade all rätt till ett eget liv – samt vad som händer de som trotsar regimen.

 

 

 

Jag tänkte på en sak som Lady Dahmer skrev om serien, någonting som slagit mig då jag kollat på den. Det är att en inte kan tänka att serien bara är en påhittad saga om en avlägsen värld – tvärtom så är det som sker verklighet på många platser i världen och vår s.k. frihet är egentligen en illusion. Sättet som kvinnorna behandlas på i serien är en skildring av hur situationen för kvinnor sett ut under tusentals år, och hur lätt allting kan gå tillbaka till det så fort vi sänker garden och tror att allting är lugnt. Kvinnans roll som en barnafödande maskin utan egen vilja är central i ett patriarkat och vi slipper inte undan så lätt.

 

Jag tänker på kvinnor överallt i världen, hur de inte tillåts ha en utbildning, ett jobb eller en egen ekonomi, hur de gifts bort mot sin vilja och tvingas producera barn åt någon vidrig man som bestämmer allting i deras liv, hur våld och sexuellt våld används mot kvinnor för att styra och kontrollera dem, hur möjligheten till säker abort och preventivmedel ständigt ifrågasätts av konservativa som vill inskränka kvinnans rätt till sin egen kropp, samt tusen andra exempel. Allt som krävs för att det ska bli så är att en regim med de åsikterna tar makten i samhället och sen är det slut på friheten. Det får vi aldrig glömma.

 

 

 

 

Jag rekommenderar den här serien med all min kraft. Dels för skådespeleriet och the neverending spänning, men mest för att den visar en värld som alltför lätt kan bli vår vardag om vi inte ser upp med vad som sker omkring oss. Så är det att leva som kvinna i ett patriarkat: ständigt vaksam.

 

Pusshej

 

 

 

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serie: The A Word (2016-)

23rd April 2017

 

Todelihoo.

 

Jag såg precis klart första säsongen av den brittiska tv-serien The A Word och då jag fäst mig vid den så mycket på väldigt kort tid tänkte jag att jag skulle skriva om den direkt. Säsong 1 sänds just nu på SVT play, men eftersom det bara släpps ett avsnitt i veckan och jag blev alldeles för otålig att få reda på hur det går tog jag och såg de sista avsnitten på en stream nu. SÅ bra serie – som dessutom får en andra säsong detta år, hurra!

 

Serien kretsar kring familjen Hughes som bor ute på den brittiska landsbygden. När allting börjar får vi reda på att 5-årige sonen Joe har en del “speciella” beteenden för sig (bl.a. har han svårt att funktionera i vardagen utan ständig musik runt sig), som föräldrarna Alison och Paul försöker bortförklara på olika sätt. Ganska snart blir det tydligt att Joe inte är som alla andra barn och han blir diagnostiserad med autism (eller att han befinner sig på autismspektrat). En diagnos som först är oerhört svår för föräldrarna att acceptera och att berätta om för de andra i byn.

 

Serien innehåller många sidospår förutom huvudhandlingen om Joe och hans autism. Förutom Alison, Paul och Joe får vi även följa familjens dotter Rebecca, som kämpar med allt vad det innebär att vara tonåring i en liten by där det inte finns särskilt mycket att göra. Vi får även följa mamma Alisons bror Eddie och hans fru Nicola som har problem med att hitta tillbaka till varandra efter Nicolas otrohet, samt Alison och Eddies pappa Maurice, som är romantiskt intresserad av sin musiklärare samtidigt som han känner sig skyldig gentemot sin bortgångna fru. Det händer väldigt mycket saker i varje avsnitt och relationerna och känslorna karaktärerna emellan känns verkligen genuina, en känner med dem så att säga.

 

 

 

 

För mig som arbetar inom skolvärlden blev det särskilt intressant att se denna serie. Nu är Joe obviously betydligt yngre än de barn som går på skolan där jag jobbar, men det spelar inte så stor roll egentligen. Poängen är att det var väldigt lärorikt att få se hur det kan gå till när föräldrar får beskedet att deras barn befinner sig på autismspektrat och hur de sedan går vidare därifrån – och hur de till sist kommer till insikten att deras barn fungerar annorlunda och att det de själva uppfattar som “normalt” inte alls är samma sak för deras barn.

 

På skolan där jag jobbar finns elever som har olika typer av autimspektrumtillstånd (Aspbergers är det vanligaste, även om diagnosen egentligen inte heter så längre rent medicinskt) och de fungerar självklart olika allihopa. Några av de elever jag träffat i samtal har också haft diagnosen och jag har fått lära mig att ställa om och anpassa mig så att jag pratar och beter mig på ett sätt som bättre överensstämmer med hur de uppfattar världen – för vissa kan t.ex. en välmenande klapp på axeln vara väldigt obehaglig beröring, medan andra vill ha en kram efter samtalet. För somliga blir abstrakta begrepp, metaforer och bildspråk totalt obegripligt och jag får använda mig av ett mer direkt, konkret språk istället.

 

Just på grund av detta har The A Word varit så värdefull för mig att kolla på. Jag känner igen föräldrarnas reaktioner, hur de kämpar med att inse att deras barn har en diagnos, och tvekar inför att berätta för de andra eftersom de inte vill att pojken ska få en negativ stämpel. De sliter sitt hår i försöken att få fram “den riktiga Joe” som måste finnas där någonstans “bakom all autism” (citat från serien) och skådespelarna lyckas briljant med att få fram frustrationen, ilskan och sorgen de känner. Det är överhuvudtaget lysande skådespel i serien och som jag skrev tidigare känner en verkligen för karaktärerna, de känns levande.

 

Så. Oavsett om en jobbar inom ett område där barn med autimspektrumtillstånd förekommer eller inte, så är The A Word en fantastiskt välgjord serie med bra skådisar, vackert foto och starka känslor. Säsong 1 består dessutom bara av sex avsnitt så det är inte mycket att ta igen – tvärtom önskar en gärna att serien var lite längre! Rekommenderas som söndagsserie.

 

Pusshej

 

 

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serietips: Big Little Lies (2017)

21st March 2017

 

Todelihooo.

 

Skulle vilja tipsa om en serie jag kollar på nu som jag är extremt fäst vid: Big Little Lies (2017-). Det är ett mörkt drama som utspelar sig i ett litet samhälle kallat Monterey i Kalifornien, bestående av mestadels höginkomsttagare som lever sina lyxiga liv. I början får vi veta att det skett ett mord, men inte vem som mördats eller av vem (vi får endast sporadiskt ta del av vittnens berättelser), men annars följer berättelsen tre mammor (Madeleine, Celeste och Jane) och allting som involverar deras liv.

 

 

Varning för lätta spoilers och TW för ämnen som sexuellt våld.

 

 

Orsaken till att jag älskar denna serie är många. Jag blev taggad på att se den redan när trailern började visas och jag har inte blivit besviken av de hittills utkomna 5 avsnitten (serien är för övrigt baserad på en bok med samma namn, skriven av Liane Moriarty). Den är sådär ~mörk och mystisk~ som jag gillar, som exempelvis True Detective, Bloodline eller klassikern Twin Peaks. Många intressanta karaktärer, en generellt dyster ton rakt igenom (men dock även många humoristiska inslag!) och så förstås ett läskigt mord som vi som tittare bara får små ledtrådar till genom seriens gång. LÖV that.

 

Något annat som gjort att jag fäst mig vid denna serie är obviously karaktärerna: de har ett otroligt djup, jag vill veta mer om dem, hur deras bakgrund ser ut, varför de blivit som de blivit och vad som kommer ske i framtiden. Reese Witherspoons karaktär Madeleine är den bestämda “alfahonan” i stan som fortfarande försöker hantera skilsmässan från sin exmake, trots att hon har en ny man som gör allt för henne (och som hon inte alltid är så trogen mot…). Nicole Kidmans (min favoritskådis) karaktär Celeste lever i ett till synes perfekt äktenskap med den snygga Perry (mycket bra spelad av Alexander Skarsgård), vilket snart visar sig vara allt annat än lovey-dovey bakom stängda dörrar (får alltid obehagskänslor under de scener när de är ensamma pga jag vet vad som kommer ske). Och den ensamstående mamman Jane (spelad av Shailene Woodley) kämpar med sina inre demoner efter vad som hände mellan henne och pappan till hennes son.

 

Jag gillar att serien hanterar så många viktiga teman – och att den gör det på ett bra sätt. De tre mammornas individuella historier kretsar kring sexuella relationer på olika vis och går ofta in på tunga ämnen som våldtäkt, övergrepp, maktlekar och konsekvenserna för de inblandade efteråt. Förutom de historierna handlar serien mycket om social status och image, hierarkier, skvaller, lögner, “hive mind”-mentalitet, grupptryck och många andra inte-så-trevliga sidor av det mänskliga sinnet. Kort sagt: sådant som lätt uppstår i ett litet samhälle (även om det förstås existerar överallt, men blir som tydligast här). Släng sedan in ett mord mitt i allt detta och handlingen blir olidligt spännande.

 

 

 

 

Så. Om en vill se något mörkt och mystiskt med fantastiskt skådespel med precis rätt personer i rollerna rekommenderar jag denna miniserie. Jag bara måste veta hur det här ska sluta. Någon annan som sett den?

 

Pusshej

 

 

 

Allmänt Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serietips: Steven Universe (2013-)

27th February 2017

 

Todelihoo.

 

Första jobbdagen på sportlovet är avklarad och det har obviously varit extremt lugnt, när en skola som annars är fylld med nästan 1000 elever är tom så märks det. Precis som när det var höstlov kommer den här veckan bestå av chill-jobbande, alltså pyssla och planera inför kommande, mer händelserika dagar. Vi är en liten grupp som befinner oss på arbetsplatsen och unless något drastiskt sker så kommer den här veckan att flyta förbi stillsamt.

 

När en sorterat klart papper för dagen…

 



I övrigt kan jag säga att jag är glad att Moonlight vann en Oscar för bästa film (trots att presentatörerna ropade upp fel film under galan lol). Såg den i helgen och tyckte att den var amaze, rekommenderar x1000. Såg även Manchester by the sea, som jag också gillade. Båda filmerna är långsamma så den som är ute efter fart och fläkt kommer kanske bli lite uttråkad, men om en orkar kolla så är det fantastiskt skådespel och väldigt gripande handling i båda filmerna.



⇒ När jag ändå är inne på bra filmer så tänkte jag passa på och skriva om en serie som jag fäst mig vid otroligt mycket, nämligen Steven Universe (2013-). Jag sa att jag skulle skriva om denna serie förut och nu är det dags. Efter att jag och bae kollat klart Gravity Falls (som jag skrivit om tidigare, här) fick jag en sorgsen abstinens efter flera awesome tecknade serier. En vän hade tipsat om S.U, men efter det första avsnittet var jag inte fångad. Vännen sa dock att jag måste ge serien en chans och se åtminstone ett par avsnitt till, så jag och bae klämde oss vidare genom säsong 1 och snart var vi helt fast. SMÅ SPOILERS KAN FÖREKOMMA!


Steven Universe berör mig på ett sätt som verkligen känns i hjärtat. Serien kretsar kring pojken Steven som är hälften människa (på sin pappas sida) och hälften “gem”, alltså en slags kristallvarelse som egentligen kommer från en helt annan värld. Stevens mamma Rose var en sådan här gem, men för att hon skulle kunna föda Steven var hon tvungen att försvinna (dö?) själv. Detta tema återkommer många gånger under seriens lopp, inte minst då kristallen Pearl var kär i Rose och brottas med att vilja ta hand om Steven samtidigt som han är orsaken att hennes stora kärlek inte existerar längre (svårt att hålla tårarna borta i de avsnitten!!).



Allt eftersom serien fortsätter får vi veta mer och mer om karaktärerna, dels Pearl som jag nämnde, men även Amethyst och Garnet. Amethyst och Pearl hamnar ofta i duster eftersom den senare är väldigt ordningssam och kontrollerad, medan den förstnämnda lät spårar ur och beter sig lite som en stökig tonåring. Avsnitten då vi får veta mer om Amethysts historia och hennes sviktande självkänsla berör mig också väldigt starkt. Faktum är att alla karaktärerna i serien är otroligt genomtänkta och djupa, alla har en bakgrundshistoria och en personlighet och jag bryr mig verkligen om dem och vill veta vad som ska hända. Dessutom är serien oerhört vackert ritad och har ett fantastiskt soundtrack där karaktärerna ibland själva sjunger.


Ett annat viktigt tema i serien är samtycke. Kristallerna, och Steven som är halvkristall, kan nämligen förenas med varandra och bilda en s.k. “fusion”, då de i par eller flera sammanslår sina krafter, utseenden och personligheter för att skapa en gemensam varelse. En viktig ingrediens som krävs för att en fusion ska bli bra är att deltagarna vill vara med på det och frivilligt deltar i fusionen, samt kan avbryta den när de vill. Vi får se ett exempel på när en fusion utan godkännande från en av deltagarna sker och vad de förödande konsekvenserna blir. Jag tycker det är en fantastisk parallell till hur ofantligt viktigt och fundamentalt samtycke är när det kommer till sex, och det är demonstrerat på att sätt som både barn och vuxna som kollar på serien kan förstå och ta till sig.



 

 

 



Så. Steven Universe ligger mig varmt om hjärtat trots att jag var lite skeptisk i början, och jag och bae väntar ivrigt på nya avsnitt. Under tiden kan vi åtminstone glädja oss åt att det kommit nya avsnitt av Adventure Time!

Pusshej

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serietips: Gravity Falls (2012-2016)

8th January 2017

 

Todelihooo.

 

Det är söndag kväll och jag håller på och fixar tzayspett till middag. Igår var jag och bae ute för första gången på länge (om en inte räknar nyårsafton, utan en mer ‘traditionell’ utgång) med några vänner och hade väldigt kul. Som väntat är vi rätt trötta idag och vad passar då bättre än att gosa ner sig i sängen och sträckkolla på serier, och en av de serierna skulle jag vilja tipsa om nu.

 

Gravity Falls är en tecknad serie skapad av Disney Channel, men tvivla icke! Den passar minst lika bra för vuxna, om inte bättre då många av skämten och referenserna förmodligen går över barns huvuden och är av en lite mer ‘vuxen’ karaktär (vilket rollfigurerna även skämtar om i serien, meta!). Serien påminner en del om Adventure Time, som sänts på Cartoon Network och också framstår som ett barnprogram vid första titten men som sedan visar sig rikta in sig till vuxna också.

 

⇒ Anyway. Gravity Falls utspelar sig i en liten by med samma namn där de 12-åriga tvillingarna Dipper och Mabel ska tillbringa sommaren, boende hos sin ‘gruncle’ Stan i hans turistfälla The mystery shack. Ganska snart märker de att något med byn inte är som vanligt, mystiska saker händer och övernaturliga väsen börjar poppa upp. Spänningen tilltar, ibland blir det t.o.m. ganska läskigt och jag har tänkt att somliga monster förmodligen kan vara lite scary för de kids som kollar. Serien har en genomgående handling, men nya grejer händer i varje avsnitt som ibland avviker från originalberättelsen (utan att de känns som fillers, yay!).

 

 

 

 

 

 

Det jag verkligen gillar med den här serien är att den är så ofantligt rolig. Jag har skrattat högt flera gånger, spolat tillbaka och skrattat ännu mer. Många kända personer gör rösterna och de är riktigt spot on. Ett exempel är avsnittet då Mables tama gris Waddles får extremt hög intelligens och rösten görs av astrofysikern Neil deGrasse Tyson vars röst vi genast kände igen från rymdprogrammet Cosmos (vem kunde väl vara mer passande där?). Dessutom förekommer massor av referenser till populärkultur och andra sci-fi-serier (squeelade högt när jag såg en tydlig nick mot Alien) och det är väldigt genomtänkt och snyggt gjort.

 

Sedan har serien så enormt mycket hjärta. En bryr sig om karaktärerna, vill att allt ska gå bra för dem och hejar på dem i alla väder. Alla har sin egen roll och de är extremt utvecklade med mycket backstory och detaljer kring deras karaktärsdrag, hopes and dreams och rädslor etc (jag känner för Dipper när han försöker visa sin kärlek för den några år äldre Wendy utan resultat t.ex.). Serien levererar ofta en form av sensmoral i slutet av avsnitten, men utan att det blir klyschigt och påtvingat. Karaktärerna får helt enkelt lära sig att lägga sina egna intressen åt sidan för att hjälpa varandra och det blir alltid bra till slut.

 

Främst är dock serien så otroligt spännande. Genom seriens gång framkommer det att något hemskt håller på att hända i byn, men vi får bara små ledtrådar till vad det är och gradvis går det att bygga ihop ett pussel. Självklart levereras plot twists lagom till slutet på säsong 1 och jag satt nästan on the edge of my seat av spänningen. Det är kul att en tecknad serie kan göra en så involverad, har känt samma sak med Adventure Time när avsnitten handlar om hur the land of Ooo blev ett toxic wasteland. Så mycket tanke och jobb bakom handlingen, är så imponerad.

 

Det har bara utkommit två säsonger och seriens grundare Alex Hirsch har sagt att det inte blir fler heller, då han vill sluta medan serien är på topp. Ett klokt val som många andra serier borde ha tagit efter, även om jag kommer sakna den otroligt mycket. Jag och bae har i skrivande stund bara två avsnitt kvar som vi ska se nu när maten är klar. Sedan är det dags att hitta något lika bra att kolla på igen…

 

 

Så! Rekommenderar Gravity Falls starkt. Om någon redan kollat på den får ni gärna skriva vad ni tyckte.

 

Pusshej

 

Allmänt Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

En liten lista

17th December 2016

 

Yodelihoo.

 

Tänkte göra en lista med mer eller mindre intressanta grejer som är aktuella i mitt liv just nu, bara för att jag fick feeling.

 

 


 

 

1. Skam är slut! Igår sändes det sista avsnittet av den tredje säsongen och mitt liv är över. Nej jag bara skojade, så pass involverad är jag inte (även om jag vet att många andra fans känner så atm). Tyckte tredje säsongen, som cirkulerade kring Isak och Evens relation, var ett mästerverk.

Säsong 1 var bra för det var genom den som jag blev intresserad av serien och fattade hur välgjord den är, säsong 2 fann jag ganska seg och kände inte alls något engagemang för Noora och Williams stormiga förhållande – men säsong 3, alltså. Wow. Det har varit kjempegreit. Om du ej sett Skam kan jag verkligen rekommendera den, finns på SVT Play med svensk text nu.

 

 

i cried

 

Dessutom gjorde några danskar en parodi på serien, vilken är ganska spot on om en känner till karaktärerna.

Dock danskar som pratar norska? I’m confused!

 

2. I veckan klämde jag och bae den sista säsongen av Parks and recreation efter typ ett års uppehåll och behövde genast något nytt att kolla på. Valet föll på Master of none (2015-), en serie skapad av Aziz Ansari som också är med i Parks. Och sweet baby jesus så bra den är! Lättsam och underhållande, men otroligt smart och samhällsmedveten.

Handlar om Dev (spelad av Aziz Ansari själv) som arbetar som skådespelare i New York och kommer i kontakt med ämnen som när alla ens vänner börjar skaffa barn, vad för relation en har till sina egna föräldrar när en blir äldre, att ständigt få spela en karikatyr av indiska människor i filmer, rasism, feminism etc etc. Rekommenderar x1000.

 

 

<33333

 

 

3. Jag klippte mig i torsdags. En ganska rejäl bit av håret strök med, men eftersom det var så torrt och slitet var det lika bra. Tycker alltid det är lite skämmigt när den som klipper en frågar när en senast klippte sig och jag måste stamma fram något svävande om att det var “ett tag sedan”. In truth: slutet av sommaren. Vet inte varför jag är så seg med att komma iväg och klippa mig, går först när håret är så slitet att det ser ut som att jag bott ute i vildmarken hela året. Nu är det dock fint och fräscht och jag är lycklig (även om det kostade ca en triljard).

 

i feel purdy

 

 

 

4. Tidigt imorgon bitti åker jag till USA! Åker med familjen och kommer först tillbringa några dagar i New York för att sedan åka vidare till Kansas där våra vänner bor. Ej varit i USA sedan 2008, vilket innebär att jag var 15 då och därmed lika gammal som kidsen jag nu arbetar med på skolan :-))) Känns väldigt bra. Är dock lite resfebrig och nervig, måste packa och får ej glömma något (glasögon/linser t.ex, kul att ej se något på två veckor). Annars känner jag att jag saknar USA. Var så länge sedan jag var där nu och det är så speciellt.

 

Kommer därmed bli radiotystnad från min sida under den tid jag är borta, tar nog ej med min dator (eller borde jag…?) och kan därmed ej blogga. Tillbaka på nyårsafton though, lagom jetlaggad och fucked till det nya året.

 


Så. En liten lista. Nu ska jag duscha.

 

Pusshej