Browsing Category

Personligt

Allmänt Personligt

Fredagen

9th April 2017

 

Todelihoo.

 

Jag är trött, men tänkte att jag skulle skriva något kort ändå. Obviously har fredagens terrorattack satt sina spår i mig precis som i alla andra – bara att skriva att det var en terrorattack känns konstigt och snudd på overkligt. Tänkte försöka skriva av mig lite i ett försök att bearbeta det som hände, från mitt perspektiv.

 

I fredags hade jag en ganska hektisk dag på jobbet, det hände elevrelaterade grejer redan från att jag kom till skolan på morgonen och tempot fortsatte att rulla på under dagen. Lyckligtvis har min nya kuratorskollega börjat nu, vi är äntligen två stycken och jag har börjat lämna över många “case” bland de yngre barnen till henne. Så trots att det var en dag utan större möjligheter till rast var jag ändå glad, jag hade fått en kollega och så var det ju fredag, vilket ofta kan göra vem som helst på bättre humör.

 

Klockan 14.45 hade jag ett möte med en elev och dennes förälder, vilket pågick under ungefär en halvtimme. När jag kom ut från mötet gick jag till min nya kuratorskollegas rum och hon började genast tala om terrorhot och någon attack som skett inne i stan. Jag fattade ingenting, hade ju suttit i möte och helt missat nyheterna, så jag bad henne förklara. Bara någon minut senare meddelade rektorn att all personal som var kvar på skolan skulle samlas i personalrummet och där fick jag sedan ännu mer information. Alla såg minst lika chockerade ut.

 

Vi följde nyheterna på webben och kunde inte ta in vad som skett. Terrorattack? Här, i Sverige? I Stockholm, vår kära hemstad? Vi hörde om hur människor dött och skadats, att kollektivtrafiken var avstängd, att det var någon skottlossning vid Fridhemsplan (vilket senare visade sig vara falskt). Det var fortsatt totalt overkligt. Vi började fundera på hur vi skulle ta oss hem. För min del slutade det med att jag åkte med en kollega som bor på Söder. I nästan två timmar satt vi fast i bilköer, sedan hoppade jag av i Hornstull och fortsatte till fots tillsammans med ett hav av människor som vandrade samma sträcka. Det var som taget ur någon katastroffilm.

 

En timme senare befann jag mig hemma i Fruängen. Trött, hungrig, utmattad både psykiskt och fysiskt. Jag hade kontakt med familj och vänner under hela resan hem, men det var först när jag kom innanför dörren som jag kunde andas ut och lägga mig ner. Det var så mycket att ta in, och jag tror fortfarande inte i denna stund att jag helt har greppat allting som skett. Vi blev utsatta för en attack av den sort som så många andra städer i Europa blivit utsatta för. Vi är inte onåbara. Det kan hända även oss. Det är ett uppvaknande, och det är skrämmande.

 

Igår kom mina föräldrar och hämtade mig med bil och så åkte vi tillsammans till Uppsala. Har hängt där i ungefär ett dygn och kom hem idag. Det har varit väldigt skönt och välbehövligt att vara där och bara ta det lugnt och mysa med familjen, det var viktigt (som jag nämnde tidigare är bae i Barcelona så det var extra ensamt att komma hem hit till Fruängen i fredags). Vi följde livesändningen på tv från kärleksmanifestationen och den tysta minuten på Sergels torg tidigare idag och var väldigt berörda. Vilken kärlek och solidaritet som lyser igenom.

 

Jag tänkte inte skriva så mycket mer, det får räcka så. Men, som kronprinsessan sa, vi fortsätter tillsammans. Hatet och terrorn får aldrig vinna och vi måste gå vidare även om det behövs mycket tid till att bearbeta det som skett.

 

Ta hand om varandra.

 

Pusshej

Allmänt Personligt Skolkurator

Smått melankolisk

23rd March 2017

 

 

Todelihoooo.

 

Mitt mood har pendlat mycket den här veckan och stundtals funderar jag på om jag fått en släng av min vanliga vårdepression. Har nämligen tidigare haft en tendens att bli rätt deppig när ljuset kommer tillbaka och livet återvänder, weird as it may seem. Imorse när jag åkte till jobbet kände jag mig väldigt låg och ville nästan gråta en skvätt + det hängde sig kvar en bit nu när jag kom hem också, MEN jag grinade ej. En liten success, i alla fall.

 

Sen kan det ju vara en biljon andra anledningar också, typ p-piller eller mina vanliga hormoner som flänger iväg hit och dit ibland. Något jag tror bidrar starkt är att jag känner mig stressad. Har, som jag nu nämnt flera gånger förut, gaaanska mycket att göra på jobbet i och med att jag är ensam kurator för nästan 1000 elever (bara två veckor kvar tills den nya börjar dock, håller mig flytande thanks to that). Hade obviously gått in i väggen om det inte vore för att jag har ett fett elevhälsoteam runt mig som tar hand om eleverna minst lika mycket, är ju liksom inte ensam i den bemärkelsen att jag måste pyssla om alla paltarna helt själv. Men mycket blir det ändå.

 

En av de större grejer jag gjort på senare tid är att ha nära kontakt med en av våra elever som har en tuff tid nu. Följde med eleven till BUP i veckan (vilket i sig var en erfarenhet, att få ta del av den psykiatriska vården “inifrån” eller vad en ska säga) och hade många, långa samtal medan vi väntade på att få komma vidare. Ett par dagar senare fick jag nedanstående brev av eleven och blev mäkta rörd. Jag tycker liksom att det var en så självklar sak att hänga med eleven till BUP och se till så att hen fick vård, men det känns liksom i hjärtat vid vetskapen om att det kan betyda så mycket för någon annan.

 

 

 

Det är ju sådana här saker som gör att jag vill fortsätta vara kurator. Att kunna vara där för elever som behöver det, och inte alltid genom att komma med en massa råd och svar på allting, men liksom bara vara där och lyssna och ta in det som de vill berätta. Det här låter nog extremt klyschigt, men tror att det handlar en del om att jag vill vara den kurator jag själv önskar att jag hade haft när jag var en vilsen plutt i högstadiet. Hade nog varit skönt att prata med någon då och då när en var ledsen.

 

Jag vet att en inte kan rädda alla och att de barn jag försöker hjälpa på den här skolan bara är en bråkdel av alla kids där ute som behöver något sorts stöd, men om jag kan vara där lite extra för någon så att den personen känner att allting inte är helt hopplöst så är jag glad. Det är frustrerande att jobba inom socialt arbete ibland och känna att en vill göra så mycket mer, så jag får liksom försöka nöja mig med det jag faktiskt åstadkommer. For now!

 

Det var det.

 

Pusshej

Personligt

Det komplexa förhållandet till kroppen

2nd February 2017

 

Todelihoo.

 

Kom nyss hem efter att ha varit en sväng på gymmet. Stack dit direkt efter jobbet eftersom jag visste att det skulle vara svårt att komma iväg annars, har haft låg motivation den här veckan. Jag gick och sprang i intervaller på mitt gamla hederliga löpband och nu är jag som vanligt mer än lovligt trött i kropp och själ. Men den här gången handlar tröttheten om en annan sak också.

 

När jag promenerade hem från gymmet hade jag en mystisk klump i bröstet och ju närmare hem jag kom desto mer tryckte den på och tårar började tränga fram i ögonen. Gick och höll skiten inne tills det kändes som att jag skulle få en astmaattack eller något, var ganska svårt att andas och när jag äntligen kom innanför dörren började jag storböla. Satt mig ner inne på toaletten och bara grät, grät, grät. Jag börjar nästan gråta igen nu när jag skriver om det!

 

Den här gråtattacken tror jag var triggad av något som hände på gymmet. När jag var på väg mot omklädningsrummet såg jag en massa supertränade personer som stod och väntade på att ett pass skulle börja (bodypump eller vad det nu är de där hurtbullarna håller på med) och kände mig lite self-conscious, där kom jag alldeles röd och svettig och med stripigt hår och de var alla så fräscha etc. Sen tänkte jag, äsch, varför ska jag bry mig om det, jag tränar på mitt eget sätt och i min egen takt och det är bra så. Och kort efter det kom tårarna.

 

Innan jag går in lite djupare i min analys vill jag bara säga jag alltid har varit känslig och det är väldigt lätt för mig att börja gråta, men på senare tid har det känts som att det sker nästan varje kväll. Bae, som är van vid att jag fäller tårar för minsta lilla, säger att jag alltid varit såhär och ändå kan jag inte hålla med. Funderar på om det är p-pillren, men de har jag tagit i nästan ett år nu och jag kan inte riktigt minnas att det var såhär i början.

 

Kanske är det pillren, kanske inte, klart står i alla fall att jag är väldigt känslig just nu och i det här läget började jag gråta för att jag liksom… jag vet inte… tyckte synd om mig själv eller något?? Ba jag kämpar som fan med det här med träningen, jag är så stolt när jag väl kommer iväg och att jag kör mitt eget race och klarar av att springa på ett jävla band inför en massa människor. Vikt har alltid varit ett otroligt känsligt ämne för mig och det är förknippat med extremt mycket ångest och självhat, till den punkt där jag som tidig tonåring ville – och försökte – ta livet av mig för att jag inte var normsmal och fick det påpekat för mig en gång för mycket. Alla negativa kommentarer jag någonsin fått om min kropp sitter inristade som i en bergvägg inom mig och ibland gör de sig påminda och då dippar jag rejält.

 

Det sorgliga är att jag egentligen tycker så otroligt mycket om min kropp. Den har jag släpat runt på i 24 år och den fungerar och kan göra en massa grejer och jag tycker att den är fin. Men när jag är i en sån här konstig depp-period som jag verkar vara nu, så har jag så svårt att tänka på det positiva. Eller jag klarar av att vara positiv ett tag, men sedan överskuggas det av ‘onda’ tankar om min kropp är ful och att jag i allmänhet är misslyckad och keff. Pretty fun, right? Hatar att när en egentligen har en god självkänsla så ska den bli så fruktansvärd rubbad av de här känslorna.

 

Jag tror att det är därför det är så viktigt för mig att skriva om träningen, inte för att “woo kolla på mig getting ready for beach 2017” eller något skit, utan för att fokusera på själva aspekten att jag klarar av mer än jag trodde med just den här kroppen. Jag har skrivit det förut, men det handlar om självförtroende, att jag vill bli stärkt i mig själv och känna att jag faktiskt klarar av detta. Jag kan springa och vara helt flammande röd i fejset och med svett som bara forsar och jag klarar det.

 

Nu blev det här ett oerhört personligt inlägg och jag kommer antagligen gå och våndas som ett as hela kvällen och vilja radera det (kan finnas en risk att jag gör det), men samtidigt är det skönt att skriva av sig och vara öppen med vad en strugglar med. Viktrelaterade grejer är min ständiga nemesis och jag battlar kroppsnojor med jämna mellanrum, mest nu när jag är i en konstig depp-period. Det är en kamp och definitivt en lång (och kanske never ending) process att hålla kvar den goda självkänslan, men jag vet att jag kommer stå som segrare i slutändan.

 

Tills dess passar jag på att ventilera, gråta och helt enkelt rulla vidare. Det kommer bli bra.

 

Pusshej

Personligt

Söndagstankar om att vara en extrovert introvert

29th January 2017

 

 

Todelihooo.

 

När jag slutade jobbet i fredags tog jag tåget till Uppsala, min gamla hemstad som jag ej besökt sedan… november? Oktober? Jag vet ärligt talat inte riktigt. Staden där jag en gång i tiden hade den största delen av mitt kontaktnät, mitt plugg, jobb, polare, lovers etc. Nu känns den inte riktigt som hemma längre. The tables have turned och Stockholm som jag inte trodde jag skulle se som mitt hem är nu stället där jag vill vara. Så kan det gå.

 

Men anyway. Fick ändå lite nostalgikänslor när jag gick av tåget på fredagskvällen och möttes av den sedvanliga “välkommen hit, välkommen hem”-skylten. Upptäckte till min förtjusning att min rosa cykel stod kvar där jag ställt den senast, om än med en rejäl punktering och begynnande rostproblem. Släpade hem åbäket ändå. Sedan gick jag och käkade middag hemma hos min gamla vän M från pluggtiden, och slutligen gick jag hem till mina föräldrar och somnade. Det var en väldigt lugn fredag.

 

Nu är jag tillbaka i Stockholm och sitter och chillar vid köksbordet. Känner ett lugn av att kolla i min kalender och se att jag inte har några planerade aktiviteter efter jobbet alls under den kommande veckan, vilket känns bra för det blev väldigt mycket denna vecka. Skrev ju om det förut, men det var liksom fotografering och filmning inför lanseringen av Empower Magazine, det var delta i gruppintervju på universitetet och prata på i 1.5 h, det var käka middag med gamla arbetskollegor på stan tills sent. Och sen på fredagen stack jag som sagt iväg till Uppsala direkt.

 

Allt av detta var jätteroligt och ingenting jag klagar på, men jag blir väldigt utmattad av att ha så mycket sociala aktiviteter så tätt inpå varandra under en vecka och behöver tid att återhämta mig, ladda batterierna och alla de där andra klyschorna. Jag har börjat se mig själv som någon form av en extrovert introvert: jag tycker det är så kul att träffa nya människor, ingå i projekt, prova nya grejer, prata med folk om allt möjligt… men efter allt det är jag helt slut och vill bara låsa in mig och spela Sims och inte prata med någon. Vill knappt chatta med folk, vill bara vara ifred.

 

 

 

Och det får jag vara nu. Äntligen. Ska skriva klart det här blogginlägget, sen ska jag hoppa in i duschen och sen ska jag spela Sims resten av dagen. Eventuellt pussas med bae, det brukar bli mycket sånt när vi är hemma tillsammans. Var ute och gick i en timme tidigare och lyssnade på P3 dokumentär, om tvångssteriliseringarna av transpersoner i Sverige (kan lyssnas på här). Rekommenderar den starkt, den lämnar nog ingen oberörd. Viktigt att ha i åtanke när en ser på Sverige som ett fritt och tolerant land.

 

Tack för mig,

pusshej

 

 

Läsbart, böcker, tecknade serier m.m. Personligt

Empower Magazine

24th January 2017

 

 
Todelihoo.

 

Tänkte bara göra en kort uppdatering om måndagen. Pyste iväg till en fotostudio vid Rådmansgatan direkt efter jobbet för att bli plåtad tillsammans med resten av alla de fantastiska personer som kommer ingå i webbtidningen Empower Magazine. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det en vän till mig som varit med och skapat tidningen och som frågade mig om jag ville vara med och skriva och svara på frågor, till vilket jag svarade ja. Och nu händer det.

 

Om en är intresserad av att veta mer om denna tidning för tjejer och icke-binära så kan en kika in Facebooksidan eller få lite info via Instagram. Det kommer nog ta ett tag innan allting kommer igång, men vi håller på och gör presentationer av oss själva nu som ska läggas upp på sidan så sakta men säkert börjar det ta sig. I övrigt fick jag en helt galet proffsig sminkning av makeup-teamet igår, kände knappt igen mig själv. Som jag skrev på min Insta så skulle jag aldrig ha tålamodet eller skillsen att göra en sådan sminkning själv, men intressant hur en kan ändra sitt utseende med diverse penslar och puder och god knows what.

 

 

 

 

Håhåjaja. Skönt att vara tillbaka till sitt vanliga osminkade jag igen. Idag har jag varit tillbaka på skolan igen efter två dagar av kurs + helg, och sen är jag glad för att jag orkade släpa mig iväg för att träna efteråt. Klarade av att springa ännu lite mer idag, samt att börja tidigare än jag trodde (behöver usually ganska mycket uppvärmning först), vilket känns väldigt bra. Nu blir det bara myspys i sängen.

 

Pusshej

 

 

 

Personligt Träning

Ett självförtroende som växer

21st January 2017

 

Todelihoo!

Jag ville bara skriva för att jag känner mig så stolt. Igår efter ACT-kursen (som för övrigt var väldigt bra! Fick ett diplom och grejer, hihi) åkte jag till Västertorps simhall och simmade längder i en timme. Gillar simning väldigt mycket, har känt mig hemma i vatten ända sedan jag var liten och jag kan cleara mitt huvud på ett sätt som inte är lika lätt för mig om jag springer på ett band exempelvis. Kände mig väldigt relaxed efteråt när jag rullade hem med mitt klordoftande hår.

 

Och idag gick jag ut på en powerwalk här i Fruängen (tills jag tappade bort mig och fick google maps:a mig hem…), för att passa på att få lite solljus i fejset. Har som mål att när jag PW:ar en timme måste jag springa åtminstone tre gånger under den tiden, oavsett om det är utomhus eller på löpband. Idag klarade jag av att springa fyra gånger! Det låter kanske inte som så mycket, men det är ett stort steg framåt för mig som annars kan vara ganska utslagen efter den tredje “springintervallen”.

 

Det jag främst ville skriva om var att när jag sprang så fick jag världens glädjepepp, vet inte om det var adrenalin eller endorfiner eller något annat sorts belöningsämne kanske, men jag fick en sådan mystisk känsla av att “jag VILL faktiskt springa!”. För mig är det speciellt eftersom jag alltid avskytt träning och känt mig sämst, det har liksom bara varit något en ‘måste’ göra för att alla andra gör det, typ. Förknippat med dåligt självförtroende, svett och spykänslor, blodsmak i munnen och orkaaa. Men nu börjar någonting hända – och mitt självförtroende ser annorlunda ut.

 

Det känns nästan lite cringe:igt att skriva, som att jag blivit nyfrälst eller något, men när jag kom springande där så visste jag bara på något sätt att jag klarar det, jag klarar lite längre, min kropp kan faktiskt göra detta. Sprang över en parkering och hoppade över farthinder för bilar som en wannabe häcklöpare, mimade med till låten jag lyssnade på (det hjälpte mig faktiskt!) och gjorde till och med en liten segergest när jag klarat att springa till den punkt som jag planerat. Och därifrån kom den stora stoltheten och självförtroendeboosten.

 

 

Lite så!

Jag vet att jag skriver betydligt mer om träning nu än förut, men det är ju helt enkelt för att jag tränar mer nu och för att det påverkar mig väldigt mycket. Jag vill bli av med extravikt som jag har och det är självklart att träningen handlar om att få en lite smalare profil, men främst gör jag det för att det känns så jäkla bra fysiskt och psykiskt efteråt. Mest är jag nog efter det där psykiska, att jag plötsligt känner mig som en person som klarar av att springa en viss sträcka, eller simma i en timme, eller dansa ett helt zumbapass. Och jag blir så otroligt glad av det.


Pusshej

Allmänt Personligt

Plötsligt händer’e

19th January 2017

 

 

Todelihoo!

 

Nu är det en del på gång och jag känner att jag måste skriva av mig lite. Så kan det vara, dagarna flyter förbi i en ganska tradig takt och ingenting känns speciellt kul eller extraordinärt… och så plötsligt händer det en massa grejer som kastar om allting.

 

 


 

 

1. På måndag nästa vecka drar ett nytt och spännande projekt igång i mitt liv. En gammal vän till mig har skapat en nätbaserad tidning kallad Empower Magazine, som är till för att lyfta fram och peppa unga kvinnor och icke-binära personer. Jag blev tillfrågad att vara med i en sorts frågespalt där jag ska svara på frågor som läsarna skickar in, till vilket jag tackade ja. Tidningen lanseras i slutet av denna månad och på måndag ska vi fotograferas i kläder från ett av företagen som sponsrar oss. Har aldrig varit med om något liknande och är självklart nervös, men jag tänker ta steget, göra mitt bästa och se hur det går.

 

 

2. Vulvagruppen (som jag skrivit om förut, här) är up and running igen efter julledigheten. Vi har bestämt oss för att ha möten två gånger i månaden och diskutera various vulvarelaterade grejer samt bara ha det trevligt. Känns kul att ha en gemenskap utanför jobbet och att träffa folk som en klickar med direkt pga gemensamma intressen (feminism och vulva stuff), och dessutom öppnar de kontakterna nya dörrar till annat aswell: genom en av gruppmedlemmarna är det nu bestämt att jag ska vara med i en gruppintervju för en person som pluggar socialantropologi och behöver intervjupersoner för sin kandidatuppsats om porr i förhållande till teknologins utveckling. Spännande!

 

 

3. Jag håller fast vid träningen. Kanske inte det mest spännande att skriva om, men som jag nämnt så många gånger förut är det här ett väldigt stort steg för mig som annars haft väldigt svårt att hålla kvar rutiner när det gäller någon form av träning. Har gått till gymmet två gånger denna vecka och idag hade jag tänkt simma, men tyvärr var Västertorps simhall stängd pga bakterier. Gör ett nytt försök imorgon dock. Det positiva med det är att då har jag energi till att blogga, ty de andra dagarna då jag tränat och kommit hem har jag varit så trött att jag somnat vid 21, ehee….

 

 

4. Håller på och går en tvådagarskurs i ACT, acceptance and commitment therapy, inne i stan denna vecka. Kände att jag behövde lite mer kunskap och material gällande hur en kan jobba med samtal (ganska relevant när en är skolkurator) och min kuratorskollega (som nu slutat, snyft) tipsade mig om att just ACT är en bra metod. ACT är en beteendeterapeutisk modell för psykologi som kommer från KBT, kognitiv beteendeterapi, och som kretsar mycket kring att hitta det som är meningsfullt och viktigt i en människas liv.

Går alltså en inledningskurs nu och har redan lärt mig väldigt mycket, ska tillbaka imorgon igen och få ännu mer information och praktiska tips då vi övar på varandra i gruppen. Skulle gärna gå fortsättningskursen också, men det blir för dyrt så får hitta någon annan väg att fördjupa mig i ACT. Väcker mycket tankar kring att vidareutbilda sig till psykoterapeut dock.

 

5. Sist och slutligen: fick svar angående mitt bokmanus från Bonnier Carlsen förlag, vilket känns huuuge. En person mailade mig och skrev att de läst mitt manus (och tackade för det, jag ba ehm det är JAG som ska tacka för att ni över huvudtaget vill läsa’re!) och nämnde det som var bra. Sedan skrev personen om ett par saker som måste ändras för att manuset ska lyftas ytterligare och att jag är välkommen att skicka in texten igen sen när det är ändrat.

 
Det känns som sagt så jävla stort, att någon på ett av de största bokförlagen läst igenom mitt lilla manus, vänt och vridit på det och granskat det från början till slut. Och att personen i fråga har sett någon sorts potential i texten, att det inte är helt kört utan faktiskt kan gå vägen om vissa saker ändras… Jag kan inte tro det! Det betyder så mycket att få konstruktiv kritik på texten och därmed några riktlinjer för hur jag ska gå vidare. Det är ett steg framåt i den här processen och jag tänker kämpa som fan för att rätta till det som inte är helt klockrent.

 

Blev helt nervös!


 

Så, det händer som sagt en hel del grejer nu. Men det känns bra! Jag ville ju att något skulle ske som fick dagarna att gå snabbare fram tills att det blir ljusare och varmare utomhus, och om jag ska ha allt det här att pyssla med så kan det nog gå rätt snabbt trots allt. Känner mig väldigt glad, har fått ett rejält uppsving från ett lite deppigt mood. Dessutom var jag ju ute med några kompisar i lördags och hängde med bae och hans vänner, var hur roligt som helst. Kul med lite ny pepp i livet.

 

Pusshej

Personligt

“Du måste ta lite mer plats!”

7th January 2017

 

Todelihoo.

 

Min lediga vecka går mot sitt slut och kanske är det tur. Har börjat bli lite rastlös, vill göra någonting, komma igång igen. Dessutom längtar jag till sommaren något alldeles förskräckligt och det är nog bra om jag börjar jobba igen så att tiden går lite snabbare, så att en får något annat att fokusera på under de här kalla månaderna. Januari brukar ju som bekant kännas som den längsta månaden.

 

 

 

 

Anyway. Igår läste jag en bra artikel av Patricia Franzén, kallad “Varför måste barn ta plats?“. Blev mycket förtjust eftersom skribenten beskriver någonting som jag själv känt igen alltför väl under min egen uppväxt, nämligen att i olika bedömningssammanhang (exempelvis under utvecklingssamtal i skolan) alltid få höra att en är klok, duktig, skriver bra texter etc – MEN att en måste våga prata mer. “Jag syns för lite. Jag hörs för lite. Jag tar för lite plats.”, som skribenten i artikeln så träffsäkert formulerar sig.

 

Skribenten skriver vidare om hur den högljudda människan blivit vår tids ideal, att vi tror att den som gapar högst har mest att säga och att den som inget gapar måste tvingas in i ledet. Återigen, det här känner jag så väl igen från min egen uppväxt – och hur frustrerande det kändes att ständigt få höra att jag måste ändra någonting som sitter så djupt rotat i hela min personlighet. Som att det vore något fel på en! Vilket det tekniskt sett är, eftersom idealet ju är att vara högljudd och “framåt”. En sådan som syns och hörs. Tar plats.

 

Jag tycker inte om att prata i grupp, vare sig det gällde grundskolan, gymnasiet eller universitetet. Om jag har ett manus att gå efter är det hellugnt (annars skulle jag väl knappast jobba för RFSU och prata inför skolklasser med jämna mellanrum), men att bara säga något direkt från huvudet går inte. Om det är någon form av gruppdiskussion eller läraren ber en att svara på en fråga randomly så blir det tvärstopp, hela huvudet låser sig. Minns att jag på min förra blogg skrev om hur jag höll på att få en panikattack på ett seminarium under socionomprogrammet då vi var tvungna att diskutera fritt för att få godkänt: sådana där scenarion är rena mardrömmen för mig, kan knappt andas.

 

 

“holy crap snart måste jag säga något, alla andra har pratat!”

 

Men! Trots den här svårigheten har jag ändå klarat mig genom hela min skolgång och dessutom lyckats skapa mig ett bra liv i efterhand. Nu när en är ute i ~det verkliga livet~ har all den där stressen och pressen kring att tvingas till att prata högt inför en grupp lagt sig och jag tänker ej så mycket på det längre. Tvärtom, nu när det inte längre är ett tvång och jag istället får göra som jag vill så är det inte längre ett problem – precis som skribenten nämner i sin artikel, att hennes dotter till slut vågade stå på en scen och sjunga när hon fick välja själv om hon ville göra det. När hon fick vara fri att ta så mycket, eller så lite, plats som hon ville.

 

Och, som jag har skrivit om förut, så har jag träffat många elever i mitt arbete som skolkurator som pratar om hur de blir pushade (främst från föräldrar dock) att prata mer, synas mer, ta mer plats. Tystlåtna kids som är nöjda med att ha en mer tillbakadragen roll i klassrummet men som bestämt måste tvingas till att prata ut högt fastän det tar emot i hela kroppen. Jag lyssnar och känner igen mig. Tänker att det är jobbigt nu, men att det inte alltid kommer vara såhär. Det kommer komma en tid då en inte måste prata högt inför andra för att få ett godkänt betyg i något ämne. Om en kan klara sig genom de jobbiga tiderna, så kommer det sen bli desto mer sweet när en kan blicka tillbaka och tänka att det gick ju bra ändå.

 

 

Pusshej

Personligt

Eeep!

5th January 2017

 

Todelihooo.

 

Tog mig samman idag och satte mig ner vid datorn för att skicka iväg mitt ungdomsboksmanus till några förlag. Har haft en liten break i hela det ståhejet nu under de senaste veckorna pga mycket jobb, rest bort etc, men nu var det alltså dags att dra igång allting igen för att inte tappa det helt.

 

Det är lite som att söka jobb, måste bara bestämma mig för en dag då jag verkligen sätter mig ner, aktivt söker och läser på om arbetsplatser jag skulle vilja befinna mig på, kontrollerar cv:t och det personliga brevet några gånger extra, skickar in, skickar in, skickar in. Måste lägga all energi och fokus på det under några timmar, för om jag får för mig att göra minsta lilla grej vid sidan av så försvinner peppen och motivationen och jag glider iväg i både tankar och handling. Och vem vet när en orkar ta sig samman nästa gång?

 

Men nu är det gjort i alla fall. Har noggrant sökt och hittat förlag som känns relevanta för mig och skickat iväg manus, sammanfattning och beskrivning av mig som person. Känner mig rätt utmattad, använder mycket hjärnkapacitet till detta eftersom jag vill att det ska bli så bra som möjligt och inget slentrianmässigt. Är också lite nervös även fast jag vet att det tar lång tid att få ett svar – om en ens får något. Nu är det bara att börja vänta.

 

 

 

Och utanför snöar det hejvilt som vanligt. Ska fortsätta läsa Stephen King’s bok Hearts in Atlantis som jag håller på med för stunden och påminna mig om att han fick hur många avslag som helst innan hans första bok blev publicerad. Hnngh.

Pusshej

 

 

 

Personligt Träning

En liten stoltis

7th December 2016

 

Hurra!

 

Jag gjorde’re, jag gick till gymmet och tränade som jag hade tänkt. Är väldigt stolt över mig själv eftersom jag hade en punkt under arbetsdagen då jag var pisstrött och tänkte att jag skulle avboka min zumba och gå hem och sova. Jag är glad att det inte blev så i alla fall, känns alltid så bra i mig när jag kan traska hem igen efter passet och tänka på att jag faktiskt klarade av att gå och träna och inte bara gav upp som alla andra triljoner gånger jag försökt ta tag i det.

 

*vad jag försöker tänka att jag ser ut som under passet*

 

Åh, zumba! Det är verkligen min träningsform, det. Visserligen har jag valt ut ett löpband som är “mitt” på gymmet som jag alltid går/springer på och det är ganska skönt för då får jag vara i min egen lilla värld, men zumban är ju det som frigör endorfinerna och får en att bli helt sprallig. Har varit på några pass nu med olika instruktörer och alla är bra, speciellt hon som ledde oss ikväll gillar jag eftersom hon är så peppig och får med alla direkt.

 

Det är salsa och samba och house och mitt i allt typ vild country. Musikstilarna blandas och går in i varandra men dansmovesen är de samma: rumpskak och svängande höfter och tricky steg till höger och vänster och snurra och ner mot golvet och så vidare. Min absoluta favorit är en låt som kommer precis i slutet, när en redan är så utpumpad att svetten forsar och så ska vi köra det sista rycket. Basen dånar och pulsen är på väg genom taket, men det är en sådan otrolig känsla när alla dansar i takt och kör slut på sina allra sista krafter innan det är dags för avslappning. Blir alldeles lycklig just då även om det kanske låter konstigt.

 

 


 

 

Nu ska jag ta den där asvarma kvällsduschen som jag nämnde tidigare och coza ner mig i sängen med någon film. Kommer nog sova gott inatt, tror jag!

Pusshej