Browsing Category

Personligt

Allmänt Personligt

Vägen till körkortet

2nd April 2018

 

 

Todelihoo!

Nu är det verkligen länge sedan jag skrev (inte sedan jag kom hem från Zanzibar…), men det har varit av en speciell anledning. Sedan december har jag kämpat för att ta körkort, och nu under mars var det dags för slutspurten innan teoriprovet och uppkörningen som skulle ske dagarna innan påskhelgen. Jag har inte skrivit något om detta på bloggen för att jag inte sagt någonting om det till min familj eller släktingar, jag ville att det skulle bli en överraskning som jag kunde avslöja för allihopa när vi sågs igen i Finland, och därför är det ingen annan än bae samt några kollegor och nära vänner som vetat. Och nu kan jag äntligen skriva om det!

 

 

Där är jag längst ner!

Hade drömt så länge om att få skriva mitt namn på bilskolans whiteboard och den 29/3 2018 gick det äntligen!

 

 

Som sagt så har detta projekt hållit på ett tag, närmare bestämt sedan slutet av december. En dag gick jag in hos bilskolan här i Fruängen efter att ha tvekat några gånger och sa att jag behövde hjälp att ta körkort, till vilket de svarade jamen självklart, det ska vi fixa. Jag fick ansöka om ett nytt körkortstillstånd eftersom det gamla gått ut (har alltså inte kört bil sedan jag var typ 18-19) och boka ny tid för Riskettan, trots att jag redan gått den kursen en gång förut men den hade förstås också gått ut. Sedan bokade jag några tider för övningskörning med lärare på skolan och så var vi igång. Har pluggat teori på morgonen på tunnelbanan via körskolans app, och sedan övningskört med lärare efter jobbet mitt i vintermörkret, snöslasket och rusningstiden. Stundtals har det verkligen känts som att jag kämpat i uppförsbacke, och inte bara bokstavligt talat :-)))

 

Men jag hade då alltså inte suttit bakom en ratt på mer än fem år då jag började övningsköra igen. Eftersom jag har tillräckligt svårt som det är att ha många grejer i huvudet samtidigt och lätt blir utmattad av många intryck så bestämde jag mig för att ta automatkörkort, för att undvika att ha ytterligare en grej att tänka på i trafiken, dvs den manuella växelspaken och kopplingen. Om jag känner att jag behöver ett sånt körkort i framtiden så fixar jag det då. Just nu ville jag bara lära mig att köra bil och sluta vara så skraj i trafiken, och det var verkligen lättare sagt än gjort. I början vågade jag knappt lämna krypkörningshastighet, jag sniglade mig fram i ett lugnt villaområde och ba vad fan händerrrrr var är jag etc. Lyckligtvis släppte oron efter ett tag och jag vågade gasa på lite mer, åtminstone 30 km/h, hehe. Stort tack till mina körlärare för deras enorma tålamod med mig…

 

Under de månader som gått har jag snurrat runt här i Fruängen, bort mot Älvsjö, Högdalen och Farsta, sedan åt andra hållet mot Bredäng och Sätra, hängt i Kungens kurva och Huddinge. Mot slutet körde jag på E4:an till Södertälje ett antal gånger eftersom det var där som uppkörningen skulle ske. Första gången jag var på motorvägen var jag rätt nervös, det var mörkt och dimmigt och jag var inte van vid den höga hastigheten, men jag hade en bra lärare då som pratade lugnt till mig och fick mig att tro på mig själv och att jag skulle klara det – vilket jag ju gjorde! Och vilken frihetskänsla jag hade där ute i 110 km/h, när den värsta nervositeten släppte. Jag har skojat lite med mina lärare om att det här har varit som KBT för mig, i och med att jag gradvis exponerat mig för det jag varit rädd för (bilkörning i höga hastigheter med mycket trafik) för att så småningom känna hur oron och ångesten sjönk undan.

 

Stundtals har jag tvivlat på mig själv och känt att det här kommer aldrig gå. Som jag skrev tidigare har jag svårt att hålla många saker i huvudet samtidigt och när jag blir trött går det verkligen utför, vilket gör det extra olyckligt att jag bara kunnat köra på kvällarna efter jobbet när jag varit helt slut i huvudet. Mitt självförtroende har fått sig några rejäla smällar när jag gjort klantiga misstag i trafiken som bara inte får hända (var exempelvis på väg att köra mot rött en gång pga hade fokus riktat på någonting längre fram på vägen…), men trots att jag under vissa pms-ledsna dagar kommit hem från bilskolan med gråten i halsen så gav jag inte upp. Nästa dag var jag på plats igen och försökte tänka på allt det där som jag måste öva på och efter mycket om och men så satt det plötsligt. Till och med halkbanan som jag var lite nervös inför flöt på utan problem, trots att jag fick köra tillsammans med en 95:a som tyckte hen var “gammal” som skulle ta körkort vid 22 års ålder…

 

Sen nu under den sista månaden innan uppkörningen fokuserade jag bara på det och alla andra projekt fick läggas åt sidan, tyvärr även bloggandet. Jag kände att jag bara MÅSTE klara det, det var så viktigt för mig. Har ju som bekant varit bortrest ett antal gånger under den här vintern och då blev det förstås några luckor i körningen som jag behövde ta igen nu under mars och bara köra köra köra, nästan varje dag där mot slutet. I onsdags innan påskhelgen gjorde jag teoriprovet på Trafikverket inne i stan och blev godkänd, vilket naturligtvis var en lättnad men som också gjorde att jag kände att jag ville klara uppkörningen ännu mer eftersom teoriprovet bara är giltigt i två månader. Och dagen efter var det dags….

 

 

 

UPPKÖRNINGEN! Jag var så nervös att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till där på torsdagen, hade tagit ledigt från jobbet bara för att fokusera på körningen i och med att den skulle ske kl 14. Kl 13 gick jag till bilskolan för att värma upp, jag körde med en av mina lärare till Södertälje och vi snackade om en massa random grejer på vägen vilket var skönt för då släppte nervositeten lite. När vi kom till Vägverket var den dock tillbaka igen med full kraft och jag kände mig nästan snurrig när jag satt där i väntrummet med alla andra hysteriska personer, men jag försökte tänka att det bara var som en vanlig övningskörning och att allt det handlar om är att visa att jag kan köra trafiksäkert – vilket jag tyckte jag kunde efter mina miljoner övningar!

 

Så kom min instruktör och jag kände yes, det här blir bra, ty det var en cool kille med tatueringar som pratade lättsamt med mig och inte verkade för sträng (har kört som allra sämst med de lärare som suttit helt tysta i bilen och missnöjt påpekat mina tabbar med jämna mellanrum, självförtroendet bara störtdyker för mig då). Vi gick till bilen och redan där blev det en lite klurig situation eftersom jag inte lyckades låsa upp bilen, var så nervös att jag tryckte på knappen för “lås” på bilnyckeln istället!! Lyckligtvis fattade jag det efter en stund (pinsamt LÅNG stund!) och vi satte oss. Som säkerhetskontroll fick jag kontrollera att styr- och bromsservon fungerade, vilket jag övat på precis innan med min lärare, skönt nog. Det momentet blev godkänt och sen backade jag ut och körde ut på vägen.

 

Killen pratade skämtsamt med mig hela vägen, bl.a. var det första som hände att vi skulle direkt ut på motorvägen och blåsa på mot Göteborg och då skojade vi om att vi skulle på roadtrip tillsammans och blabla. Jag vet inte om det var ett “trick” från hans sida för att få mig att sluta vara så nervös, men vad det än var så fungerade det för plötsligt kände jag mig helt säker bakom ratten och vi pratade på om våra tatueringar och annat stuff som att det inte var en uppkörning utan bara en vanlig lektion. Jag kan ju bli ganska flamsig ibland så jag skojade på om allt möjligt och vi skrattade väldigt mycket, han sa att jag var den roligaste han kört med den månaden och att han skulle lyssna om jag hade ett eget radioprogram!! Där försvann min sista nervositet och jag körde som att jag aldrig gjort något annat.

 

Vi lämnade motorvägen och körde in på landsväg, jag fick göra en vänstersväng (vilket är en farlig sväng på landsväg men jag var ej skraj för en gångs skull!) och sedan backa runt ett hörn. Hade bara övat på det intill ett trottoarkant förut men nu skulle jag göra det vid ett dike på en liten skogsväg vilket kändes knepigt, men jag klarade det och vi körde vidare. Rullade in i Södertälje centrum, höll koll på trafikljusen, skyltarna, pilarna på vägen och framför allt alla andra trafikanter, både bilar, cyklar och fotgängare. Bytte körfält utan att bli hysterisk, kollade döda vinkeln, överskred inte hastigheten, mindes korsningar med högerregeln och kastade en blick i back- och sidospeglarna med jämna mellanrum som jag lärt mig. Gjorde vänstersväng i rondellerna (eller cirkulationsplats som det egentligen heter, det hade vi en lång diskussion om också…) och kom ihåg att blinka ut till höger. Var inne på enkelriktad gata ett tag, såg stoppskyltar och stannade vid stopplinjen innan jag körde vidare.

 

Och mitt i allt hade 40 minuter passerat och vi var framme vid Vägverket igen. Jag hade några minuter innan känt en mystisk stöt av lycka gå genom kroppen, någon sorts hoppfull tanke om att jag faktiskt kanske hade klarat det. Innan uppkörningen hade jag varit så nervös att jag sa till min lärare att det kanske inte skulle gå, jag skulle säkert klanta mig och schabbla bort allting, och att jag skulle gråta oavsett hur det gick, till vilket han försökte peppa upp mig men jag var för stressad för att kunna ta in det då. Plötsligt tänkte jag, kunde det faktiskt ha gått? Jag tyckte inte att jag gjort några större missar under uppkörningen, bromsade lite för ryckigt och hårt en gång och fegade i allmänhet mycket i korsningarna som vanligt, men inget livshotande. När jag parkerat bilen kollade instruktörskillen lite på sin padda och sa….

 

“Jadu, Josefin. Jag tänker godkänna dig idag.”

 

Och de orden hör jag i mitt huvud än idag, exakt hur de lät. JAG HADE KLARAT UPPKÖRNINGEN. JAG HADE FIXAT KÖRKORT. Under tre månader kämpade jag som ett as, pluggade teori och körde fast jag var pisstrött efter jobbet, jag var ibland ledsen och grät, ibland glad och taggad på kommande roadtrips, och framför allt så längtansfull efter den där friheten som bilkörning innebär…… Och nu hade jag KLARAT DET.

 

Tårarna kom än en gång, jag släppte ut en lång suck och höll mig för ansiktet, kunde inte riktigt inse vad som hänt. Jag slängde mig i famnen på instruktören och vi skakade hand (trots min vilda handsvett lol) och han ba grattis till körkortet , den här körningen gjorde min dag! Sedan önskade han mig glad påsk och gick därifrån. Jag snubblade ut ur bilen och kramade min lärare som hängt kvar vid Vägverket och väntat, han ba “jag visste det!!” och sen åkte vi hem, han körde så att jag fick vila. Jag grät och skrattade om vart annat, ba JAAAAAA ÄNTLIGEN! Jag har körkort! Och på första försöket!!!!! Det hade jag fanimig aldrig kunnat tro när jag började med det här projektet och knappt vågade trycka ner gasen en enda gång.

 

 

Helt slut psykiskt men lycklig!

 

 

Finns en del grejer jag ska tänka på nu när jag börjar köra på egen hand, bl.a. att jag måååste sluta fega i korsningar, jag står och väntar i 500 år på att alla andra ska passera innan jag själv kör och ibland tar det väldigt lång tid innan jag kommer iväg. Mina svängningar måste bli säkrare, alltså att jag gasar på när jag svängt klart och inte håller på och fegar där också. Men förutom det var det en bra och trafiksäker körning jag visade upp, jag ska fortsätta tro på mig själv och ta för mig lite mer ute på vägarna. När jag kom tillbaka till bilskolan i Fruängen sa alla som jobbar där grattis till mig och kramade mig, jag skrev mitt namn på tavlan som sagt och sedan gick jag hem. Berättade glädjestrålande nyheten för mina kollegor som jag åt middag med på kvällen och fick blommor av dem (vilken hejarklack jag haft!), och sedan kunde jag äntligen avslöja allt för min familj och släkt under påsklunchen i fredags. Alla blev så glada för min skull – om än otroligt förvånade för de hade inte anat någonting – och nu kan jag äntligen avsluta det här projektet och gå vidare med andra grejer.

 

Avslutningsvis kan jag säga att det verkligen har gått upp och ner och hit och dit och många känslor har varit inblandade i den här processen. Det var också därför jag inte berättade någonting för min familj, jag ville att det här skulle vara “mitt projekt” som jag tog i min egen takt, ifall jag skulle kugga på uppkörningen. Inte för att min familj någonsin haft stränga krav och orimliga förväntningar på mig, men jag ville bara få göra allting på mitt eget sätt och berätta de goda nyheterna i efterhand.

 

Fy fan vad stolt jag är över mig själv. Det höll hela vägen in i mål. Kortet kommer på torsdag och sen kan jag börja köra hur mycket jag vill!

 

 

 

Glad påsk och puss på er alla!

 

 

 

Allmänt Personligt

Att jobba fast en är sjuk…

4th December 2017

 

Todelihoo.

 

Jahapp, så gick jag och blev sjuk till slut. Är väl inte så konstigt med tanke på att familjemedlemmar, kollegor och elever runt omkring mig har varit sjuka plus att jag går i en alldeles för tunn (men så snygg…) jacka mitt i december. I lördags vaknade jag med den där jobbiga på-väg-att-bli-förkyld-känslan och under resten av helgen utvecklades den. Idag hade den icke gått över och därför beslutade jag mig för att stanna hemma från jobbet. Tänker göra samma sak imorgon också för att verkligen vara på den säkra sidan.

 

Men! Som jag har skrivit förut så är jag ju en sån där jänta som går och får dåligt samvete för att jag är hemma från jobbet och det här händer seriöst varje gång. Blir typ nojig över att folk ska tro att jag stannar hemma bara för att det är kul (???) och känner typ att jag måste justifya att jag verkligen är sjuk och det är ej bra att jobba då och blaha blaha. Varför kan en inte bara inse att 1) ja, jag har dragit på mig en förkylning, och 2) ja, jag måste vila hemma för att den ska gå över. UTAN att ha dåligt samvete? Suck.

 

Dessutom gjorde jag det stora misstaget att kolla min jobbmail på datorn och det ska jag ABSOLUT INTE göra. Är en sjuk, så är en. Då ingår det inte att sitta och svara på mail och ha sig. Dessutom sa jag till en kollega bara för en vecka sen att hen inte skulle hålla på och svara på mail på helgen, så varför gör jag då själv samma sak utanför arbetstid? Ack, detta duktig-flicka-syndrom. Den ständiga viljan att vara duktig och pålitlig och alltid redo etc. Inte undra på att vi kvinnfolk blir utbrända.

 

Nu lovar jag att under no circumstances kolla in jobbmailen imorgon. Jag ska bara ligga raklång på soffan och vänta på att bli frisk. Det är det minsta jag kan göra för min lella kropp.

 

Pusshej

 

Allmänt Personligt

Fredagen

9th April 2017

 

Todelihoo.

 

Jag är trött, men tänkte att jag skulle skriva något kort ändå. Obviously har fredagens terrorattack satt sina spår i mig precis som i alla andra – bara att skriva att det var en terrorattack känns konstigt och snudd på overkligt. Tänkte försöka skriva av mig lite i ett försök att bearbeta det som hände, från mitt perspektiv.

 

I fredags hade jag en ganska hektisk dag på jobbet, det hände elevrelaterade grejer redan från att jag kom till skolan på morgonen och tempot fortsatte att rulla på under dagen. Lyckligtvis har min nya kuratorskollega börjat nu, vi är äntligen två stycken och jag har börjat lämna över många “case” bland de yngre barnen till henne. Så trots att det var en dag utan större möjligheter till rast var jag ändå glad, jag hade fått en kollega och så var det ju fredag, vilket ofta kan göra vem som helst på bättre humör.

 

Klockan 14.45 hade jag ett möte med en elev och dennes förälder, vilket pågick under ungefär en halvtimme. När jag kom ut från mötet gick jag till min nya kuratorskollegas rum och hon började genast tala om terrorhot och någon attack som skett inne i stan. Jag fattade ingenting, hade ju suttit i möte och helt missat nyheterna, så jag bad henne förklara. Bara någon minut senare meddelade rektorn att all personal som var kvar på skolan skulle samlas i personalrummet och där fick jag sedan ännu mer information. Alla såg minst lika chockerade ut.

 

Vi följde nyheterna på webben och kunde inte ta in vad som skett. Terrorattack? Här, i Sverige? I Stockholm, vår kära hemstad? Vi hörde om hur människor dött och skadats, att kollektivtrafiken var avstängd, att det var någon skottlossning vid Fridhemsplan (vilket senare visade sig vara falskt). Det var fortsatt totalt overkligt. Vi började fundera på hur vi skulle ta oss hem. För min del slutade det med att jag åkte med en kollega som bor på Söder. I nästan två timmar satt vi fast i bilköer, sedan hoppade jag av i Hornstull och fortsatte till fots tillsammans med ett hav av människor som vandrade samma sträcka. Det var som taget ur någon katastroffilm.

 

En timme senare befann jag mig hemma i Fruängen. Trött, hungrig, utmattad både psykiskt och fysiskt. Jag hade kontakt med familj och vänner under hela resan hem, men det var först när jag kom innanför dörren som jag kunde andas ut och lägga mig ner. Det var så mycket att ta in, och jag tror fortfarande inte i denna stund att jag helt har greppat allting som skett. Vi blev utsatta för en attack av den sort som så många andra städer i Europa blivit utsatta för. Vi är inte onåbara. Det kan hända även oss. Det är ett uppvaknande, och det är skrämmande.

 

Igår kom mina föräldrar och hämtade mig med bil och så åkte vi tillsammans till Uppsala. Har hängt där i ungefär ett dygn och kom hem idag. Det har varit väldigt skönt och välbehövligt att vara där och bara ta det lugnt och mysa med familjen, det var viktigt (som jag nämnde tidigare är bae i Barcelona så det var extra ensamt att komma hem hit till Fruängen i fredags). Vi följde livesändningen på tv från kärleksmanifestationen och den tysta minuten på Sergels torg tidigare idag och var väldigt berörda. Vilken kärlek och solidaritet som lyser igenom.

 

Jag tänkte inte skriva så mycket mer, det får räcka så. Men, som kronprinsessan sa, vi fortsätter tillsammans. Hatet och terrorn får aldrig vinna och vi måste gå vidare även om det behövs mycket tid till att bearbeta det som skett.

 

Ta hand om varandra.

 

Pusshej

Allmänt Personligt Skolkurator

Smått melankolisk

23rd March 2017

 

 

Todelihoooo.

 

Mitt mood har pendlat mycket den här veckan och stundtals funderar jag på om jag fått en släng av min vanliga vårdepression. Har nämligen tidigare haft en tendens att bli rätt deppig när ljuset kommer tillbaka och livet återvänder, weird as it may seem. Imorse när jag åkte till jobbet kände jag mig väldigt låg och ville nästan gråta en skvätt + det hängde sig kvar en bit nu när jag kom hem också, MEN jag grinade ej. En liten success, i alla fall.

 

Sen kan det ju vara en biljon andra anledningar också, typ p-piller eller mina vanliga hormoner som flänger iväg hit och dit ibland. Något jag tror bidrar starkt är att jag känner mig stressad. Har, som jag nu nämnt flera gånger förut, gaaanska mycket att göra på jobbet i och med att jag är ensam kurator för nästan 1000 elever (bara två veckor kvar tills den nya börjar dock, håller mig flytande thanks to that). Hade obviously gått in i väggen om det inte vore för att jag har ett fett elevhälsoteam runt mig som tar hand om eleverna minst lika mycket, är ju liksom inte ensam i den bemärkelsen att jag måste pyssla om alla paltarna helt själv. Men mycket blir det ändå.

 

En av de större grejer jag gjort på senare tid är att ha nära kontakt med en av våra elever som har en tuff tid nu. Följde med eleven till BUP i veckan (vilket i sig var en erfarenhet, att få ta del av den psykiatriska vården “inifrån” eller vad en ska säga) och hade många, långa samtal medan vi väntade på att få komma vidare. Ett par dagar senare fick jag nedanstående brev av eleven och blev mäkta rörd. Jag tycker liksom att det var en så självklar sak att hänga med eleven till BUP och se till så att hen fick vård, men det känns liksom i hjärtat vid vetskapen om att det kan betyda så mycket för någon annan.

 

 

 

Det är ju sådana här saker som gör att jag vill fortsätta vara kurator. Att kunna vara där för elever som behöver det, och inte alltid genom att komma med en massa råd och svar på allting, men liksom bara vara där och lyssna och ta in det som de vill berätta. Det här låter nog extremt klyschigt, men tror att det handlar en del om att jag vill vara den kurator jag själv önskar att jag hade haft när jag var en vilsen plutt i högstadiet. Hade nog varit skönt att prata med någon då och då när en var ledsen.

 

Jag vet att en inte kan rädda alla och att de barn jag försöker hjälpa på den här skolan bara är en bråkdel av alla kids där ute som behöver något sorts stöd, men om jag kan vara där lite extra för någon så att den personen känner att allting inte är helt hopplöst så är jag glad. Det är frustrerande att jobba inom socialt arbete ibland och känna att en vill göra så mycket mer, så jag får liksom försöka nöja mig med det jag faktiskt åstadkommer. For now!

 

Det var det.

 

Pusshej

Personligt

Söndagstankar om att vara en extrovert introvert

29th January 2017

 

 

Todelihooo.

 

När jag slutade jobbet i fredags tog jag tåget till Uppsala, min gamla hemstad som jag ej besökt sedan… november? Oktober? Jag vet ärligt talat inte riktigt. Staden där jag en gång i tiden hade den största delen av mitt kontaktnät, mitt plugg, jobb, polare, lovers etc. Nu känns den inte riktigt som hemma längre. The tables have turned och Stockholm som jag inte trodde jag skulle se som mitt hem är nu stället där jag vill vara. Så kan det gå.

 

Men anyway. Fick ändå lite nostalgikänslor när jag gick av tåget på fredagskvällen och möttes av den sedvanliga “välkommen hit, välkommen hem”-skylten. Upptäckte till min förtjusning att min rosa cykel stod kvar där jag ställt den senast, om än med en rejäl punktering och begynnande rostproblem. Släpade hem åbäket ändå. Sedan gick jag och käkade middag hemma hos min gamla vän M från pluggtiden, och slutligen gick jag hem till mina föräldrar och somnade. Det var en väldigt lugn fredag.

 

Nu är jag tillbaka i Stockholm och sitter och chillar vid köksbordet. Känner ett lugn av att kolla i min kalender och se att jag inte har några planerade aktiviteter efter jobbet alls under den kommande veckan, vilket känns bra för det blev väldigt mycket denna vecka. Skrev ju om det förut, men det var liksom fotografering och filmning inför lanseringen av Empower Magazine, det var delta i gruppintervju på universitetet och prata på i 1.5 h, det var käka middag med gamla arbetskollegor på stan tills sent. Och sen på fredagen stack jag som sagt iväg till Uppsala direkt.

 

Allt av detta var jätteroligt och ingenting jag klagar på, men jag blir väldigt utmattad av att ha så mycket sociala aktiviteter så tätt inpå varandra under en vecka och behöver tid att återhämta mig, ladda batterierna och alla de där andra klyschorna. Jag har börjat se mig själv som någon form av en extrovert introvert: jag tycker det är så kul att träffa nya människor, ingå i projekt, prova nya grejer, prata med folk om allt möjligt… men efter allt det är jag helt slut och vill bara låsa in mig och spela Sims och inte prata med någon. Vill knappt chatta med folk, vill bara vara ifred.

 

 

 

Och det får jag vara nu. Äntligen. Ska skriva klart det här blogginlägget, sen ska jag hoppa in i duschen och sen ska jag spela Sims resten av dagen. Eventuellt pussas med bae, det brukar bli mycket sånt när vi är hemma tillsammans. Var ute och gick i en timme tidigare och lyssnade på P3 dokumentär, om tvångssteriliseringarna av transpersoner i Sverige (kan lyssnas på här). Rekommenderar den starkt, den lämnar nog ingen oberörd. Viktigt att ha i åtanke när en ser på Sverige som ett fritt och tolerant land.

 

Tack för mig,

pusshej

 

 

Läsbart, böcker, tecknade serier m.m. Personligt

Empower Magazine

24th January 2017

 

 
Todelihoo.

 

Tänkte bara göra en kort uppdatering om måndagen. Pyste iväg till en fotostudio vid Rådmansgatan direkt efter jobbet för att bli plåtad tillsammans med resten av alla de fantastiska personer som kommer ingå i webbtidningen Empower Magazine. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det en vän till mig som varit med och skapat tidningen och som frågade mig om jag ville vara med och skriva och svara på frågor, till vilket jag svarade ja. Och nu händer det.

 

Om en är intresserad av att veta mer om denna tidning för tjejer och icke-binära så kan en kika in Facebooksidan eller få lite info via Instagram. Det kommer nog ta ett tag innan allting kommer igång, men vi håller på och gör presentationer av oss själva nu som ska läggas upp på sidan så sakta men säkert börjar det ta sig. I övrigt fick jag en helt galet proffsig sminkning av makeup-teamet igår, kände knappt igen mig själv. Som jag skrev på min Insta så skulle jag aldrig ha tålamodet eller skillsen att göra en sådan sminkning själv, men intressant hur en kan ändra sitt utseende med diverse penslar och puder och god knows what.

 

 

 

 

Håhåjaja. Skönt att vara tillbaka till sitt vanliga osminkade jag igen. Idag har jag varit tillbaka på skolan igen efter två dagar av kurs + helg, och sen är jag glad för att jag orkade släpa mig iväg för att träna efteråt. Klarade av att springa ännu lite mer idag, samt att börja tidigare än jag trodde (behöver usually ganska mycket uppvärmning först), vilket känns väldigt bra. Nu blir det bara myspys i sängen.

 

Pusshej

 

 

 

Allmänt Personligt

Plötsligt händer’e

19th January 2017

 

 

Todelihoo!

 

Nu är det en del på gång och jag känner att jag måste skriva av mig lite. Så kan det vara, dagarna flyter förbi i en ganska tradig takt och ingenting känns speciellt kul eller extraordinärt… och så plötsligt händer det en massa grejer som kastar om allting.

 

 


 

 

1. På måndag nästa vecka drar ett nytt och spännande projekt igång i mitt liv. En gammal vän till mig har skapat en nätbaserad tidning kallad Empower Magazine, som är till för att lyfta fram och peppa unga kvinnor och icke-binära personer. Jag blev tillfrågad att vara med i en sorts frågespalt där jag ska svara på frågor som läsarna skickar in, till vilket jag tackade ja. Tidningen lanseras i slutet av denna månad och på måndag ska vi fotograferas i kläder från ett av företagen som sponsrar oss. Har aldrig varit med om något liknande och är självklart nervös, men jag tänker ta steget, göra mitt bästa och se hur det går.

 

 

2. Vulvagruppen (som jag skrivit om förut, här) är up and running igen efter julledigheten. Vi har bestämt oss för att ha möten två gånger i månaden och diskutera various vulvarelaterade grejer samt bara ha det trevligt. Känns kul att ha en gemenskap utanför jobbet och att träffa folk som en klickar med direkt pga gemensamma intressen (feminism och vulva stuff), och dessutom öppnar de kontakterna nya dörrar till annat aswell: genom en av gruppmedlemmarna är det nu bestämt att jag ska vara med i en gruppintervju för en person som pluggar socialantropologi och behöver intervjupersoner för sin kandidatuppsats om porr i förhållande till teknologins utveckling. Spännande!

 

 

3. Jag håller fast vid träningen. Kanske inte det mest spännande att skriva om, men som jag nämnt så många gånger förut är det här ett väldigt stort steg för mig som annars haft väldigt svårt att hålla kvar rutiner när det gäller någon form av träning. Har gått till gymmet två gånger denna vecka och idag hade jag tänkt simma, men tyvärr var Västertorps simhall stängd pga bakterier. Gör ett nytt försök imorgon dock. Det positiva med det är att då har jag energi till att blogga, ty de andra dagarna då jag tränat och kommit hem har jag varit så trött att jag somnat vid 21, ehee….

 

 

4. Håller på och går en tvådagarskurs i ACT, acceptance and commitment therapy, inne i stan denna vecka. Kände att jag behövde lite mer kunskap och material gällande hur en kan jobba med samtal (ganska relevant när en är skolkurator) och min kuratorskollega (som nu slutat, snyft) tipsade mig om att just ACT är en bra metod. ACT är en beteendeterapeutisk modell för psykologi som kommer från KBT, kognitiv beteendeterapi, och som kretsar mycket kring att hitta det som är meningsfullt och viktigt i en människas liv.

Går alltså en inledningskurs nu och har redan lärt mig väldigt mycket, ska tillbaka imorgon igen och få ännu mer information och praktiska tips då vi övar på varandra i gruppen. Skulle gärna gå fortsättningskursen också, men det blir för dyrt så får hitta någon annan väg att fördjupa mig i ACT. Väcker mycket tankar kring att vidareutbilda sig till psykoterapeut dock.

 

5. Sist och slutligen: fick svar angående mitt bokmanus från Bonnier Carlsen förlag, vilket känns huuuge. En person mailade mig och skrev att de läst mitt manus (och tackade för det, jag ba ehm det är JAG som ska tacka för att ni över huvudtaget vill läsa’re!) och nämnde det som var bra. Sedan skrev personen om ett par saker som måste ändras för att manuset ska lyftas ytterligare och att jag är välkommen att skicka in texten igen sen när det är ändrat.

 
Det känns som sagt så jävla stort, att någon på ett av de största bokförlagen läst igenom mitt lilla manus, vänt och vridit på det och granskat det från början till slut. Och att personen i fråga har sett någon sorts potential i texten, att det inte är helt kört utan faktiskt kan gå vägen om vissa saker ändras… Jag kan inte tro det! Det betyder så mycket att få konstruktiv kritik på texten och därmed några riktlinjer för hur jag ska gå vidare. Det är ett steg framåt i den här processen och jag tänker kämpa som fan för att rätta till det som inte är helt klockrent.

 

Blev helt nervös!


 

Så, det händer som sagt en hel del grejer nu. Men det känns bra! Jag ville ju att något skulle ske som fick dagarna att gå snabbare fram tills att det blir ljusare och varmare utomhus, och om jag ska ha allt det här att pyssla med så kan det nog gå rätt snabbt trots allt. Känner mig väldigt glad, har fått ett rejält uppsving från ett lite deppigt mood. Dessutom var jag ju ute med några kompisar i lördags och hängde med bae och hans vänner, var hur roligt som helst. Kul med lite ny pepp i livet.

 

Pusshej

Personligt

“Du måste ta lite mer plats!”

7th January 2017

 

Todelihoo.

 

Min lediga vecka går mot sitt slut och kanske är det tur. Har börjat bli lite rastlös, vill göra någonting, komma igång igen. Dessutom längtar jag till sommaren något alldeles förskräckligt och det är nog bra om jag börjar jobba igen så att tiden går lite snabbare, så att en får något annat att fokusera på under de här kalla månaderna. Januari brukar ju som bekant kännas som den längsta månaden.

 

 

 

 

Anyway. Igår läste jag en bra artikel av Patricia Franzén, kallad “Varför måste barn ta plats?“. Blev mycket förtjust eftersom skribenten beskriver någonting som jag själv känt igen alltför väl under min egen uppväxt, nämligen att i olika bedömningssammanhang (exempelvis under utvecklingssamtal i skolan) alltid få höra att en är klok, duktig, skriver bra texter etc – MEN att en måste våga prata mer. “Jag syns för lite. Jag hörs för lite. Jag tar för lite plats.”, som skribenten i artikeln så träffsäkert formulerar sig.

 

Skribenten skriver vidare om hur den högljudda människan blivit vår tids ideal, att vi tror att den som gapar högst har mest att säga och att den som inget gapar måste tvingas in i ledet. Återigen, det här känner jag så väl igen från min egen uppväxt – och hur frustrerande det kändes att ständigt få höra att jag måste ändra någonting som sitter så djupt rotat i hela min personlighet. Som att det vore något fel på en! Vilket det tekniskt sett är, eftersom idealet ju är att vara högljudd och “framåt”. En sådan som syns och hörs. Tar plats.

 

Jag tycker inte om att prata i grupp, vare sig det gällde grundskolan, gymnasiet eller universitetet. Om jag har ett manus att gå efter är det hellugnt (annars skulle jag väl knappast jobba för RFSU och prata inför skolklasser med jämna mellanrum), men att bara säga något direkt från huvudet går inte. Om det är någon form av gruppdiskussion eller läraren ber en att svara på en fråga randomly så blir det tvärstopp, hela huvudet låser sig. Minns att jag på min förra blogg skrev om hur jag höll på att få en panikattack på ett seminarium under socionomprogrammet då vi var tvungna att diskutera fritt för att få godkänt: sådana där scenarion är rena mardrömmen för mig, kan knappt andas.

 

 

“holy crap snart måste jag säga något, alla andra har pratat!”

 

Men! Trots den här svårigheten har jag ändå klarat mig genom hela min skolgång och dessutom lyckats skapa mig ett bra liv i efterhand. Nu när en är ute i ~det verkliga livet~ har all den där stressen och pressen kring att tvingas till att prata högt inför en grupp lagt sig och jag tänker ej så mycket på det längre. Tvärtom, nu när det inte längre är ett tvång och jag istället får göra som jag vill så är det inte längre ett problem – precis som skribenten nämner i sin artikel, att hennes dotter till slut vågade stå på en scen och sjunga när hon fick välja själv om hon ville göra det. När hon fick vara fri att ta så mycket, eller så lite, plats som hon ville.

 

Och, som jag har skrivit om förut, så har jag träffat många elever i mitt arbete som skolkurator som pratar om hur de blir pushade (främst från föräldrar dock) att prata mer, synas mer, ta mer plats. Tystlåtna kids som är nöjda med att ha en mer tillbakadragen roll i klassrummet men som bestämt måste tvingas till att prata ut högt fastän det tar emot i hela kroppen. Jag lyssnar och känner igen mig. Tänker att det är jobbigt nu, men att det inte alltid kommer vara såhär. Det kommer komma en tid då en inte måste prata högt inför andra för att få ett godkänt betyg i något ämne. Om en kan klara sig genom de jobbiga tiderna, så kommer det sen bli desto mer sweet när en kan blicka tillbaka och tänka att det gick ju bra ändå.

 

 

Pusshej

Personligt

Eeep!

5th January 2017

 

Todelihooo.

 

Tog mig samman idag och satte mig ner vid datorn för att skicka iväg mitt ungdomsboksmanus till några förlag. Har haft en liten break i hela det ståhejet nu under de senaste veckorna pga mycket jobb, rest bort etc, men nu var det alltså dags att dra igång allting igen för att inte tappa det helt.

 

Det är lite som att söka jobb, måste bara bestämma mig för en dag då jag verkligen sätter mig ner, aktivt söker och läser på om arbetsplatser jag skulle vilja befinna mig på, kontrollerar cv:t och det personliga brevet några gånger extra, skickar in, skickar in, skickar in. Måste lägga all energi och fokus på det under några timmar, för om jag får för mig att göra minsta lilla grej vid sidan av så försvinner peppen och motivationen och jag glider iväg i både tankar och handling. Och vem vet när en orkar ta sig samman nästa gång?

 

Men nu är det gjort i alla fall. Har noggrant sökt och hittat förlag som känns relevanta för mig och skickat iväg manus, sammanfattning och beskrivning av mig som person. Känner mig rätt utmattad, använder mycket hjärnkapacitet till detta eftersom jag vill att det ska bli så bra som möjligt och inget slentrianmässigt. Är också lite nervös även fast jag vet att det tar lång tid att få ett svar – om en ens får något. Nu är det bara att börja vänta.

 

 

 

Och utanför snöar det hejvilt som vanligt. Ska fortsätta läsa Stephen King’s bok Hearts in Atlantis som jag håller på med för stunden och påminna mig om att han fick hur många avslag som helst innan hans första bok blev publicerad. Hnngh.

Pusshej

 

 

 

Allmänt Personligt Socionom

Självständighetsdagen + tankar om stress & motivation

6th December 2016

 

Todelihooo!

 

Idag firar Finland 99 år som självständigt land och kvällen till ära var jag hemma hos mina föräldrar för att fira detta. Eller, fira och fira. Vi käkade middag tillsammans och sedan kollade mamma i vanlig ordning på balen (eller mottagningen, som mormor informerade mig om att det heter) i Helsingfors då presidentparet skakar hand med sina ca 1000 gäster (skojar ej, tar över en timme och är fabulöst tråkigt). Blev dock berörd när veteranerna kom in först av alla, de som slagits i kriget och sett till att vi faktiskt har den där självständigheten. En annars ganska obekant patriotism infann sig.

 

 

img_0009

*försöker hänga med i finskan*

 

Vidare har det varit smått galet på jobbet idag, har kuratorerat som aldrig förr. Eleverna har mycket skolarbete som ska göras nu innan lovet och stressen och pressen är hög. Många klappar ihop vid insikten om att de kanske inte kommer ro hem betyget A i alla ämnen som de ställt in sig på, andra går och oroar sig över presentationer de ska göra inför klassen så pass mycket att nojan blir alldeles övermäktig. Har handlat mycket om att lugna ner och strukturera upp – vilket kan vara quite the challenge för en person som redan nu stressar sönder över skolarbete som ska in efter jullovet.

 

Jag funderar över hur somliga av de här elevernas liv kommer att te sig i framtiden, då de redan nu vid unga tonår bär på en sådan betygshets att deras tillstånd påminner om någon som arbetat så hårt under så lång tid att denne är på väg rätt in i väggen med en obönhörlig utmattningsdepression till följd. Nu råkar ju jag jobba på en smått elitistisk skola där höga akademiska resultat förväntas och till och med ingår i skolans ledord, men att kids idag känner stress över att få höga betyg för att således “klara sig i livet” är ett allmänt känt och utbrett fenomen. Det tar över hela deras liv – och då är vi ändå bara på högstadiet just nu. Gymnasiet och möjligtvis universitetet väntar.

 

Intressant nog träffar jag också elever med jämna mellanrum som har totalt motsatt form av problematik, dvs låga nivåer av ambition där de gör precis det som krävs för godkänt och sedan inte så mycket mer. Det blir svårt att finna motivation till att göra något en inte har intresse av, fokuset glider lätt iväg både på lektioner och när en ska plugga hemma och det finns tusen andra grejer som är roligare att snöa in sig på än ett specifikt skolämne. Ofta ser de inte den låga motivationsnivån som något enormt problem, det är mer att det skulle vara “kul” att få lite högre betyg, men det kommer kanske inte göras några större krafttag för att faktiskt nå dit.

 

Jag tänker tillbaka på min egen skoltid – grundskola, gymnasium och universitet – och tänker att jag definitivt hör till den senare kategorin. Det har funnits perioder i mitt liv då jag starkt funderat på om jag har någon form av ‘light’ ADD då jag har så oerhört svårt att ta till mig information om någonting jag inte är intresserad av eller har rent praktisk nytta av, orden blir till en sorts abstrakt kludd i hjärnan som jag inte riktigt kan sortera någonstans varpå jag filtrerar ut det istället. Vid plugg (tänker specifikt på universitetet nu) har mitt fokus varit på allt möjligt annat utom det jag borde fokusera på och mitt huvud har växlat mellan total tomgång och överhettning för att fatta vad det är jag läser/skriver i vissa sammanhang.

 

Stundtals har jag tänkt på samma sätt som eleverna på skolan när det gäller det där med låg motivationsnivå inför det akademiska: klart det vore roligt att få ett högre betyg, jag borde satsa mer, plugga mer, trycka in information i hjärnan och verkligen anstränga mig, jag kan ju kanske om jag verkligen försöker… etc. Nu på senare tid har jag istället accepterat det faktum att jag är en sådan person som endast kan lära mig på riktigt när jag får ägna mig åt det jag faktiskt är intresserad av, och speciellt när jag lär mig genom att göra. Genom praktiskt socialt arbete, det vill säga det jag ägnar mig åt just nu i mitt yrkesliv, har jag lärt mig en triljard gånger mer saker än jag någonsin hoppades på att finna i en bok, och det känns väldigt bra för mig.

 

Så jag tänker på kidsen som sliter sitt hår och är på gränsen till nervsammanbrott på grund av sin betygshets och tror att deras liv kommer att gå under för att inte prickar in högsta betyg i alla ämnen, och blir sorgsen över att de mår som de gör och lever sina unga liv med ständig ångest. På samma sätt funderar jag också över kidsen som beskriver sina låga motivationsnivåer med en suck och en uppgiven axelryckning, och vill bara säga att det kommer bli bra ändå. Hitta din nisch i livet, ditt intresse, det du brinner för, så spelar det inte så jäkla stor roll om du fick A eller E i samhällskunskap i sjuan. Det fixar sig ändå.

 

Så. På’t igen imorgon bara. Om jag kan underlätta för åtminstone en enda unge genom att lyssna, låta dem tala eller gråta ut, ge stöd och råd, prata om framtiden och vilka möjligheter som finns istället för att bara fokusera på allt det som känns pissigt i stunden, genom att visa att jag tar dem på allvar och att de får känna precis allting som de känner, men också genom att tala om att det inte alltid måste vara just sådär – då känner jag att jag gjort vad jag kom dit för.

 


 

Nu är det dags för kvällsdusch, min obligatoriska kvällsritual. Det är bra för att stressa ner efter sådana här intensiva dagar.

Pusshej