Browsing Category

Personligt

Allmänt Personligt

Hösten såhär långt

10th November 2019

Todelihoo!



Nu var det länge sedan jag skrev igen, och mycket har hänt.

Jag kan börja med att berätta att jag fyllde 27 år i slutet av oktober, och i vanlig ordning var jag mycket exalterad över detta eftersom jag älskar att fylla år och “göra en stor grej” av det. Dock måste jag erkänna att jag faktiskt blev väldigt överraskad av hur pass firad jag blev: familj, släkt och vänner hörde av sig hela dagen med gratulationer, kollegorna och mina två närmaste chefer bjöd på fika på skolan där vi jobbar, bae tog med mig på middag på en ramenrestaurang jag verkligen ville gå till och jag fick som present en biljett till en konsert i Globen med en symfoniorkester som spelar Hans Zimmers filmmusik, drömmen!

Och som en extra bonus på allt detta fick jag ett BERG av presenter och sång från ett killgäng i åttan som brukar hänga inne på mitt kontor om rasterna. Jag känner dessa elever väl och vet att de är fina killar, men jag hade väl aldrig kunnat tro att de skulle bemöda sig med att gå på stan och inhandla såhär lyxiga presenter till sin skolkurator. Blev helt överväldigad av omtänksamheten hos dessa 14-åriga killar, det var verkligen en så godhjärtad gest från deras sida och sådant behöver världen mer av, vilket jag också sa till dem. Detta i kombination med allt det andra som hände gjorde att jag kände mig uppskattad och firad vid dagens slut.



De urfina presenterna jag fick av killarna.
Nöjd och glad med fantastiskt god ramen.


Sen på lördagen ordnade jag och bae en stor fest hemma hos oss, vi (eller snarare jag, som lätt blir lite carried away…) hade bjudit in vänner både från Stockholm och Uppsala, och jag trodde i ärlighetens namn inte att så många faktiskt skulle kunna komma, men nästan alla jag bjudit in tackade ja – vilket slutade med att vi var nästan 30 pers i lägenheten samtidigt! Detta resulterade förstås i att det blev väldigt livat i holken, men ack, så roligt det var.



Sedan jag fyllde 25 har jag börjat ha musikquiz på fester som jag ordnar, jag har gjort det på mina senaste födelsedagar, samt på ett par olika nyårs- och midsommaraftnar. Detta gör jag dels för att jag tycker musikquiz är roligt och jag föredrar det framför ‘fysiska’ lekar där man ska springa runt och göra saker, samt för att jag tycker det är viktigt att ha någon sorts aktivitet under festen för att samla folk och för att få gästerna att börja prata med nya personer. Quizet jag hade under just den här festen var nog mitt mest ambitiösa quiz hittills, med 91 poäng!



Det här var en av mina absolut roligaste födelsedagsfester någonsin, det kan jag säga direkt. Alla var glada och taggade, stämningen var på topp, quizet blev lyckat… Jag kunde inte ha bett om mer. Ibland känns det helt ofattbart att jag är omgiven av så många fantastiska vänner, som vill komma på ens fest och har med sig (ännu en gång) berg av personliga, genomtänkta presenter. Att folk liksom går och shoppar och funderar på vad de ska ge en. Ja, vad är grejen med dessa mängder av gåvor? Blir lite bölig när jag tänker på det, sniff.









Veckan efter allt detta var det höstlov på skolan och då tog jag semester och åkte till Finland för att hälsa på mina föräldrar och släktingar. Hade det superbra där som vanligt, det var skönt att bli ompysslad av sina nära och kära under ledigheten. Passade även på att medverka i ett radioprogram i Yle Vega med anledning av min bok “Välkommen hit, välkommen hem” (2019), där jag pratade om hur min skrivprocess gått till och gav lite tips. Programmet kan lyssnas på här. Jag hade även boksignering i den lokala bokhandeln där min bok säljs.



Efter allt detta träffade jag två av mina gamla barndomsvänner, som jag känt sedan vi började i samma klass i åk 2 då jag flyttade till stan. Under tonårstiden hängde vi ihop varje gång jag kom och hälsade på (hade flyttat tillbaka till Sverige vid det laget), men efter studenten for alla iväg åt olika håll och det blev svårt att hålla kontakten. Nu konstaterade vi att vi inte setts alla tre tillsammans på hela 7 år (!) så det var definitivt dags att ses. Vi var ute och åt middag och tillbringade sedan resten av kvällen (och natten) med att prata, prata, prata. Som ni säkert förstår hade vi oerhört mycket att gå igenom, och det blev många skrattanfall varvat med betydligt mer allvarliga ämnen. Så glad att vi äntligen sågs igen.



2011 (18 år) vs 2019 (27 år).
Nog har man förändrats en del sedan dess, på många olika sätt.




Nu är det tillbaka till vardagen igen som gäller. Jag jobbar på som kurator med mina kids i skolan, trivs som vanligt även om novembermörkret är tufft för oss alla. Lyckligtvis har man julen att se fram emot, det är väl dags att börja preppa snart?



Nu ska jag ta och skriva på min uppföljande bok, är för närvarande uppe i 200 sidor och har ett flow, så det gäller att ta vara på det så länge det går.

Jag hoppas allting är bra med er.
Pusshej

Allmänt Personligt

En underbar överraskning!

15th September 2019

Todelihoo!



I början av september hände något som var helt oväntat, men samtidigt oerhört glädjande. Förlaget där min bok är utgiven, Visto, meddelade mig att min bok ”Välkommen hit, välkommen hem” (som utkom i april i år) fått kulturstöd från den statliga myndigheten kulturrådet. Detta innebär att kulturrådet köper in 287 (!) ex av min bok för att distribueras till samtliga huvudbibliotek (!!!), vilket ju innebär stor spridning för boken och i sig betyder oerhört mycket för mig som debuterande författare. Bara det gjorde mig förstås extremt glad!



… Men som att inte den stora nyheten i sig var nog, så fick jag också information om att jag tilldelats ett s.k. litteraturstöd på 45.000 kr i samband med allt detta!! 🤯 Det var nästan för mycket att ta in på en och samma gång, måste jag säga.



Boken går att köpa här:
http://www.vistoforlag.se/valkommen_hit



När jag läste mailet från förlaget idag befann jag mig på jobbet och blev då så chockad att jag nästan glömde bort att andas och genast ringde mina föräldrar (som först trodde något hemskt hänt när jag ringde med gråten i halsen..!). Det här kom som en fullkomlig överraskning, jag visste inte att min bok var någonstans i närheten av att distribueras i en sådan mängd genom en statlig myndighet för kulturfrämjande, eller att jag till på köpet skulle tilldelas en sådan summa pengar för mitt skrivande.



Jag blev verkligen så otroligt lycklig, det är sannerligen en speciell känsla att veta att andra uppskattar ens bok – till och med så pass mycket att den ska köpas upp av bibliotek och därmed få stor spridning i landet. Så bra trodde jag faktiskt inte att det skulle gå för min debutbok, även om en självklart har hoppats på det bästa.



Jag vill tacka kulturrådet för detta, och såklart mitt förlag Visto, samt alla som stöttat mig i denna process och köpt, läst och skrivit om min bok. Den supporten betyder allting för mig.



Jag hoppas allting är bra med er.

Pusshej

! VIKTIGT ! Personligt

Jag har gett ut en bok!

6th April 2019


Todelihoo!

Nu har jag stora nyheter. Har länge velat skriva om det här och även hintat lite om det förut, men jag har väntat med att avslöja något/posta om det på sociala medier tills allt var klart. Och det är det alltså nu. Såhär ligger det till:

Jag har skrivit och gett ut en bok!!!

Här är boken och jag!
Titeln är “Välkommen hit, välkommen hem”,
vilket är en inte-så-subtil hint till en viss stad… 🙂

Som ni kanske vet har jag alltid älskat att skriva, både självbiografiska texter som här på bloggen och så mitt dagboksskrivande som jag hållit på med sedan jag var ca 12 år fram tills nu, samt mer skönlitterära noveller som ibland är lätt baserade på egna erfarenheter och ibland total fiktion. Min stora dröm har förstås varit att ge ut en bok på riktigt och få se något jag själv skrivit i tryck, men som ung och totalt oetablerad har det varit svårt att få in en fot i branschen. Tills jag kom i kontakt med Visto förlag.

Visto kontaktade mig efter att jag skickat in mitt manus till dem i höstas (2018) och berättade att de trodde på mitt manus och kunde hjälpa mig att få det utgivet. Sedan påbörjades en lång process då manuset skickades till korrläsning varpå jag fick ändra och ta bort grejer, och efter det har jag under flera månaders tid jobbat med en grafisk formgivare med allting från innehållets layout med typsnitt, serafer, styckesindelning etc till val av bild för framsidan.

Min sambo som själv är grafisk designer har hjälpt mig mycket med det sistnämnda och tittat på otaliga typsnitt med mig, en hjälp jag är oerhört tacksam för. Kontrakt har skrivits under, författarporträtt har satts ihop, marknadsföring ska ske. Och nu i april kom boken från tryckeriet och jag fick hålla den i min hand och bläddra genom de 384 sidorna. Vilken känsla.

Men vad handlar denna bok om då? Jo! Detta är en ungdomsroman som växlar mellan perspektivet på tre huvudpersoner i 15-16-årsåldern. I bokens början inleder de sitt första år i gymnasiet och när den tar slut har det året passerat och otaliga förändringar har skett i deras liv. Från början var alla de här personernas livsöden tre helt olika historier som jag skrev på separat och som inte hade något med varandra att göra, men plötsligt insåg jag att de kunde sättas ihop till en enda sammanhängande berättelse där de alla kände varandra på något sätt. Sedan tillkom en hel drös bifigurer i form av kompisar, kärleksintressen, familjemedlemmar och andra och en helt ny värld växte fram. Som jag skrev i bildtexten lite högre upp är bokens titeln en hint till var hela berättelsen utspelar sig, vilket annars aldrig nämns i själva boken.

Jag citerar baksidan:Sommaren går mot sitt slut och det har blivit dags för en hel årskull ungdomar att inleda sitt första år på gymnasiet. För Matilda är det en lättnad att få börja om och slå sig fri från högstadietidens gamla roller. För Alexis är det en oro inför hur han som tidigare varit skolans kung plötsligt ska förvandlas till en nobody i den nya klassen. För Rebecka är det en chans att en gång för alla få det som hon kämpat för så länge – kosta vad det kosta vill.

Olycklig kärlek, hemliga relationer, förlorad vänskap och ett ständigt ifrågasättande av vad man egentligen vill följer de tre personerna under året och när sommaren kommer tillbaka igen är ingenting sig längre likt för någon av dem.

Det har varit en lång och stundtals ganska påfrestande resa då jag fått gå igenom dessa sidor oändligt många gånger för att ändra, radera och flytta runt ord och meningar tills jag känt mig nöjd (vilket jag ändå aldrig känner mig, men till slut fick det helt enkelt räcka). Nu i slutet känns det så oerhört värt det, just för att få hålla sin egna, tryckta bok i handen och känna att, jäklar. Jag har skrivit detta.

Vill ni läsa min bok så finns den att beställa på bl.a. följande ställen:

https://www.adlibris.com/se/bok/valkommen-hit-valkommen-hem-9789178850167

http://www.vistoforlag.se/valkommen_hit

Det skulle betyda extremt mycket för mig om ni ville köpa den och supporta mina framtida författardrömmar! Lämna gärna en recension på valfri sida också, det är superviktigt för mig. Jag har länge varit väldigt self-conscious angående att låta andra läsa vad jag skrivit, men jag vet att jag måste komma över det för att något ska hända med mina författardrömmar. Och det är det steget jag tar nu.

Jag hoppas allting är bra med er.

Kram!

Allmänt Personligt

Vägen till körkortet

2nd April 2018

 

 

Todelihoo!

Nu är det verkligen länge sedan jag skrev (inte sedan jag kom hem från Zanzibar…), men det har varit av en speciell anledning. Sedan december har jag kämpat för att ta körkort, och nu under mars var det dags för slutspurten innan teoriprovet och uppkörningen som skulle ske dagarna innan påskhelgen. Jag har inte skrivit något om detta på bloggen för att jag inte sagt någonting om det till min familj eller släktingar, jag ville att det skulle bli en överraskning som jag kunde avslöja för allihopa när vi sågs igen i Finland, och därför är det ingen annan än bae samt några kollegor och nära vänner som vetat. Och nu kan jag äntligen skriva om det!

 

 

Där är jag längst ner!

Hade drömt så länge om att få skriva mitt namn på bilskolans whiteboard och den 29/3 2018 gick det äntligen!

 

 

Som sagt så har detta projekt hållit på ett tag, närmare bestämt sedan slutet av december. En dag gick jag in hos bilskolan här i Fruängen efter att ha tvekat några gånger och sa att jag behövde hjälp att ta körkort, till vilket de svarade jamen självklart, det ska vi fixa. Jag fick ansöka om ett nytt körkortstillstånd eftersom det gamla gått ut (har alltså inte kört bil sedan jag var typ 18-19) och boka ny tid för Riskettan, trots att jag redan gått den kursen en gång förut men den hade förstås också gått ut. Sedan bokade jag några tider för övningskörning med lärare på skolan och så var vi igång. Har pluggat teori på morgonen på tunnelbanan via körskolans app, och sedan övningskört med lärare efter jobbet mitt i vintermörkret, snöslasket och rusningstiden. Stundtals har det verkligen känts som att jag kämpat i uppförsbacke, och inte bara bokstavligt talat :-)))

 

Men jag hade då alltså inte suttit bakom en ratt på mer än fem år då jag började övningsköra igen. Eftersom jag har tillräckligt svårt som det är att ha många grejer i huvudet samtidigt och lätt blir utmattad av många intryck så bestämde jag mig för att ta automatkörkort, för att undvika att ha ytterligare en grej att tänka på i trafiken, dvs den manuella växelspaken och kopplingen. Om jag känner att jag behöver ett sånt körkort i framtiden så fixar jag det då. Just nu ville jag bara lära mig att köra bil och sluta vara så skraj i trafiken, och det var verkligen lättare sagt än gjort. I början vågade jag knappt lämna krypkörningshastighet, jag sniglade mig fram i ett lugnt villaområde och ba vad fan händerrrrr var är jag etc. Lyckligtvis släppte oron efter ett tag och jag vågade gasa på lite mer, åtminstone 30 km/h, hehe. Stort tack till mina körlärare för deras enorma tålamod med mig…

 

Under de månader som gått har jag snurrat runt här i Fruängen, bort mot Älvsjö, Högdalen och Farsta, sedan åt andra hållet mot Bredäng och Sätra, hängt i Kungens kurva och Huddinge. Mot slutet körde jag på E4:an till Södertälje ett antal gånger eftersom det var där som uppkörningen skulle ske. Första gången jag var på motorvägen var jag rätt nervös, det var mörkt och dimmigt och jag var inte van vid den höga hastigheten, men jag hade en bra lärare då som pratade lugnt till mig och fick mig att tro på mig själv och att jag skulle klara det – vilket jag ju gjorde! Och vilken frihetskänsla jag hade där ute i 110 km/h, när den värsta nervositeten släppte. Jag har skojat lite med mina lärare om att det här har varit som KBT för mig, i och med att jag gradvis exponerat mig för det jag varit rädd för (bilkörning i höga hastigheter med mycket trafik) för att så småningom känna hur oron och ångesten sjönk undan.

 

Stundtals har jag tvivlat på mig själv och känt att det här kommer aldrig gå. Som jag skrev tidigare har jag svårt att hålla många saker i huvudet samtidigt och när jag blir trött går det verkligen utför, vilket gör det extra olyckligt att jag bara kunnat köra på kvällarna efter jobbet när jag varit helt slut i huvudet. Mitt självförtroende har fått sig några rejäla smällar när jag gjort klantiga misstag i trafiken som bara inte får hända (var exempelvis på väg att köra mot rött en gång pga hade fokus riktat på någonting längre fram på vägen…), men trots att jag under vissa pms-ledsna dagar kommit hem från bilskolan med gråten i halsen så gav jag inte upp. Nästa dag var jag på plats igen och försökte tänka på allt det där som jag måste öva på och efter mycket om och men så satt det plötsligt. Till och med halkbanan som jag var lite nervös inför flöt på utan problem, trots att jag fick köra tillsammans med en 95:a som tyckte hen var “gammal” som skulle ta körkort vid 22 års ålder…

 

Sen nu under den sista månaden innan uppkörningen fokuserade jag bara på det och alla andra projekt fick läggas åt sidan, tyvärr även bloggandet. Jag kände att jag bara MÅSTE klara det, det var så viktigt för mig. Har ju som bekant varit bortrest ett antal gånger under den här vintern och då blev det förstås några luckor i körningen som jag behövde ta igen nu under mars och bara köra köra köra, nästan varje dag där mot slutet. I onsdags innan påskhelgen gjorde jag teoriprovet på Trafikverket inne i stan och blev godkänd, vilket naturligtvis var en lättnad men som också gjorde att jag kände att jag ville klara uppkörningen ännu mer eftersom teoriprovet bara är giltigt i två månader. Och dagen efter var det dags….

 

 

 

UPPKÖRNINGEN! Jag var så nervös att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till där på torsdagen, hade tagit ledigt från jobbet bara för att fokusera på körningen i och med att den skulle ske kl 14. Kl 13 gick jag till bilskolan för att värma upp, jag körde med en av mina lärare till Södertälje och vi snackade om en massa random grejer på vägen vilket var skönt för då släppte nervositeten lite. När vi kom till Vägverket var den dock tillbaka igen med full kraft och jag kände mig nästan snurrig när jag satt där i väntrummet med alla andra hysteriska personer, men jag försökte tänka att det bara var som en vanlig övningskörning och att allt det handlar om är att visa att jag kan köra trafiksäkert – vilket jag tyckte jag kunde efter mina miljoner övningar!

 

Så kom min instruktör och jag kände yes, det här blir bra, ty det var en cool kille med tatueringar som pratade lättsamt med mig och inte verkade för sträng (har kört som allra sämst med de lärare som suttit helt tysta i bilen och missnöjt påpekat mina tabbar med jämna mellanrum, självförtroendet bara störtdyker för mig då). Vi gick till bilen och redan där blev det en lite klurig situation eftersom jag inte lyckades låsa upp bilen, var så nervös att jag tryckte på knappen för “lås” på bilnyckeln istället!! Lyckligtvis fattade jag det efter en stund (pinsamt LÅNG stund!) och vi satte oss. Som säkerhetskontroll fick jag kontrollera att styr- och bromsservon fungerade, vilket jag övat på precis innan med min lärare, skönt nog. Det momentet blev godkänt och sen backade jag ut och körde ut på vägen.

 

Killen pratade skämtsamt med mig hela vägen, bl.a. var det första som hände att vi skulle direkt ut på motorvägen och blåsa på mot Göteborg och då skojade vi om att vi skulle på roadtrip tillsammans och blabla. Jag vet inte om det var ett “trick” från hans sida för att få mig att sluta vara så nervös, men vad det än var så fungerade det för plötsligt kände jag mig helt säker bakom ratten och vi pratade på om våra tatueringar och annat stuff som att det inte var en uppkörning utan bara en vanlig lektion. Jag kan ju bli ganska flamsig ibland så jag skojade på om allt möjligt och vi skrattade väldigt mycket, han sa att jag var den roligaste han kört med den månaden och att han skulle lyssna om jag hade ett eget radioprogram!! Där försvann min sista nervositet och jag körde som att jag aldrig gjort något annat.

 

Vi lämnade motorvägen och körde in på landsväg, jag fick göra en vänstersväng (vilket är en farlig sväng på landsväg men jag var ej skraj för en gångs skull!) och sedan backa runt ett hörn. Hade bara övat på det intill ett trottoarkant förut men nu skulle jag göra det vid ett dike på en liten skogsväg vilket kändes knepigt, men jag klarade det och vi körde vidare. Rullade in i Södertälje centrum, höll koll på trafikljusen, skyltarna, pilarna på vägen och framför allt alla andra trafikanter, både bilar, cyklar och fotgängare. Bytte körfält utan att bli hysterisk, kollade döda vinkeln, överskred inte hastigheten, mindes korsningar med högerregeln och kastade en blick i back- och sidospeglarna med jämna mellanrum som jag lärt mig. Gjorde vänstersväng i rondellerna (eller cirkulationsplats som det egentligen heter, det hade vi en lång diskussion om också…) och kom ihåg att blinka ut till höger. Var inne på enkelriktad gata ett tag, såg stoppskyltar och stannade vid stopplinjen innan jag körde vidare.

 

Och mitt i allt hade 40 minuter passerat och vi var framme vid Vägverket igen. Jag hade några minuter innan känt en mystisk stöt av lycka gå genom kroppen, någon sorts hoppfull tanke om att jag faktiskt kanske hade klarat det. Innan uppkörningen hade jag varit så nervös att jag sa till min lärare att det kanske inte skulle gå, jag skulle säkert klanta mig och schabbla bort allting, och att jag skulle gråta oavsett hur det gick, till vilket han försökte peppa upp mig men jag var för stressad för att kunna ta in det då. Plötsligt tänkte jag, kunde det faktiskt ha gått? Jag tyckte inte att jag gjort några större missar under uppkörningen, bromsade lite för ryckigt och hårt en gång och fegade i allmänhet mycket i korsningarna som vanligt, men inget livshotande. När jag parkerat bilen kollade instruktörskillen lite på sin padda och sa….

 

“Jadu, Josefin. Jag tänker godkänna dig idag.”

 

Och de orden hör jag i mitt huvud än idag, exakt hur de lät. JAG HADE KLARAT UPPKÖRNINGEN. JAG HADE FIXAT KÖRKORT. Under tre månader kämpade jag som ett as, pluggade teori och körde fast jag var pisstrött efter jobbet, jag var ibland ledsen och grät, ibland glad och taggad på kommande roadtrips, och framför allt så längtansfull efter den där friheten som bilkörning innebär…… Och nu hade jag KLARAT DET.

 

Tårarna kom än en gång, jag släppte ut en lång suck och höll mig för ansiktet, kunde inte riktigt inse vad som hänt. Jag slängde mig i famnen på instruktören och vi skakade hand (trots min vilda handsvett lol) och han ba grattis till körkortet , den här körningen gjorde min dag! Sedan önskade han mig glad påsk och gick därifrån. Jag snubblade ut ur bilen och kramade min lärare som hängt kvar vid Vägverket och väntat, han ba “jag visste det!!” och sen åkte vi hem, han körde så att jag fick vila. Jag grät och skrattade om vart annat, ba JAAAAAA ÄNTLIGEN! Jag har körkort! Och på första försöket!!!!! Det hade jag fanimig aldrig kunnat tro när jag började med det här projektet och knappt vågade trycka ner gasen en enda gång.

 

 

Helt slut psykiskt men lycklig!

 

 

Finns en del grejer jag ska tänka på nu när jag börjar köra på egen hand, bl.a. att jag måååste sluta fega i korsningar, jag står och väntar i 500 år på att alla andra ska passera innan jag själv kör och ibland tar det väldigt lång tid innan jag kommer iväg. Mina svängningar måste bli säkrare, alltså att jag gasar på när jag svängt klart och inte håller på och fegar där också. Men förutom det var det en bra och trafiksäker körning jag visade upp, jag ska fortsätta tro på mig själv och ta för mig lite mer ute på vägarna. När jag kom tillbaka till bilskolan i Fruängen sa alla som jobbar där grattis till mig och kramade mig, jag skrev mitt namn på tavlan som sagt och sedan gick jag hem. Berättade glädjestrålande nyheten för mina kollegor som jag åt middag med på kvällen och fick blommor av dem (vilken hejarklack jag haft!), och sedan kunde jag äntligen avslöja allt för min familj och släkt under påsklunchen i fredags. Alla blev så glada för min skull – om än otroligt förvånade för de hade inte anat någonting – och nu kan jag äntligen avsluta det här projektet och gå vidare med andra grejer.

 

Avslutningsvis kan jag säga att det verkligen har gått upp och ner och hit och dit och många känslor har varit inblandade i den här processen. Det var också därför jag inte berättade någonting för min familj, jag ville att det här skulle vara “mitt projekt” som jag tog i min egen takt, ifall jag skulle kugga på uppkörningen. Inte för att min familj någonsin haft stränga krav och orimliga förväntningar på mig, men jag ville bara få göra allting på mitt eget sätt och berätta de goda nyheterna i efterhand.

 

Fy fan vad stolt jag är över mig själv. Det höll hela vägen in i mål. Kortet kommer på torsdag och sen kan jag börja köra hur mycket jag vill!

 

 

 

Glad påsk och puss på er alla!

 

 

 

Allmänt Personligt

Att jobba fast en är sjuk…

4th December 2017

 

Todelihoo.

 

Jahapp, så gick jag och blev sjuk till slut. Är väl inte så konstigt med tanke på att familjemedlemmar, kollegor och elever runt omkring mig har varit sjuka plus att jag går i en alldeles för tunn (men så snygg…) jacka mitt i december. I lördags vaknade jag med den där jobbiga på-väg-att-bli-förkyld-känslan och under resten av helgen utvecklades den. Idag hade den icke gått över och därför beslutade jag mig för att stanna hemma från jobbet. Tänker göra samma sak imorgon också för att verkligen vara på den säkra sidan.

 

Men! Som jag har skrivit förut så är jag ju en sån där jänta som går och får dåligt samvete för att jag är hemma från jobbet och det här händer seriöst varje gång. Blir typ nojig över att folk ska tro att jag stannar hemma bara för att det är kul (???) och känner typ att jag måste justifya att jag verkligen är sjuk och det är ej bra att jobba då och blaha blaha. Varför kan en inte bara inse att 1) ja, jag har dragit på mig en förkylning, och 2) ja, jag måste vila hemma för att den ska gå över. UTAN att ha dåligt samvete? Suck.

 

Dessutom gjorde jag det stora misstaget att kolla min jobbmail på datorn och det ska jag ABSOLUT INTE göra. Är en sjuk, så är en. Då ingår det inte att sitta och svara på mail och ha sig. Dessutom sa jag till en kollega bara för en vecka sen att hen inte skulle hålla på och svara på mail på helgen, så varför gör jag då själv samma sak utanför arbetstid? Ack, detta duktig-flicka-syndrom. Den ständiga viljan att vara duktig och pålitlig och alltid redo etc. Inte undra på att vi kvinnfolk blir utbrända.

 

Nu lovar jag att under no circumstances kolla in jobbmailen imorgon. Jag ska bara ligga raklång på soffan och vänta på att bli frisk. Det är det minsta jag kan göra för min lella kropp.

 

Pusshej