Browsing Category

Personligt

Allmänt Personligt Socionom

Självständighetsdagen + tankar om stress & motivation

6th December 2016

 

Todelihooo!

 

Idag firar Finland 99 år som självständigt land och kvällen till ära var jag hemma hos mina föräldrar för att fira detta. Eller, fira och fira. Vi käkade middag tillsammans och sedan kollade mamma i vanlig ordning på balen (eller mottagningen, som mormor informerade mig om att det heter) i Helsingfors då presidentparet skakar hand med sina ca 1000 gäster (skojar ej, tar över en timme och är fabulöst tråkigt). Blev dock berörd när veteranerna kom in först av alla, de som slagits i kriget och sett till att vi faktiskt har den där självständigheten. En annars ganska obekant patriotism infann sig.

 

 

img_0009

*försöker hänga med i finskan*

 

Vidare har det varit smått galet på jobbet idag, har kuratorerat som aldrig förr. Eleverna har mycket skolarbete som ska göras nu innan lovet och stressen och pressen är hög. Många klappar ihop vid insikten om att de kanske inte kommer ro hem betyget A i alla ämnen som de ställt in sig på, andra går och oroar sig över presentationer de ska göra inför klassen så pass mycket att nojan blir alldeles övermäktig. Har handlat mycket om att lugna ner och strukturera upp – vilket kan vara quite the challenge för en person som redan nu stressar sönder över skolarbete som ska in efter jullovet.

 

Jag funderar över hur somliga av de här elevernas liv kommer att te sig i framtiden, då de redan nu vid unga tonår bär på en sådan betygshets att deras tillstånd påminner om någon som arbetat så hårt under så lång tid att denne är på väg rätt in i väggen med en obönhörlig utmattningsdepression till följd. Nu råkar ju jag jobba på en smått elitistisk skola där höga akademiska resultat förväntas och till och med ingår i skolans ledord, men att kids idag känner stress över att få höga betyg för att således “klara sig i livet” är ett allmänt känt och utbrett fenomen. Det tar över hela deras liv – och då är vi ändå bara på högstadiet just nu. Gymnasiet och möjligtvis universitetet väntar.

 

Intressant nog träffar jag också elever med jämna mellanrum som har totalt motsatt form av problematik, dvs låga nivåer av ambition där de gör precis det som krävs för godkänt och sedan inte så mycket mer. Det blir svårt att finna motivation till att göra något en inte har intresse av, fokuset glider lätt iväg både på lektioner och när en ska plugga hemma och det finns tusen andra grejer som är roligare att snöa in sig på än ett specifikt skolämne. Ofta ser de inte den låga motivationsnivån som något enormt problem, det är mer att det skulle vara “kul” att få lite högre betyg, men det kommer kanske inte göras några större krafttag för att faktiskt nå dit.

 

Jag tänker tillbaka på min egen skoltid – grundskola, gymnasium och universitet – och tänker att jag definitivt hör till den senare kategorin. Det har funnits perioder i mitt liv då jag starkt funderat på om jag har någon form av ‘light’ ADD då jag har så oerhört svårt att ta till mig information om någonting jag inte är intresserad av eller har rent praktisk nytta av, orden blir till en sorts abstrakt kludd i hjärnan som jag inte riktigt kan sortera någonstans varpå jag filtrerar ut det istället. Vid plugg (tänker specifikt på universitetet nu) har mitt fokus varit på allt möjligt annat utom det jag borde fokusera på och mitt huvud har växlat mellan total tomgång och överhettning för att fatta vad det är jag läser/skriver i vissa sammanhang.

 

Stundtals har jag tänkt på samma sätt som eleverna på skolan när det gäller det där med låg motivationsnivå inför det akademiska: klart det vore roligt att få ett högre betyg, jag borde satsa mer, plugga mer, trycka in information i hjärnan och verkligen anstränga mig, jag kan ju kanske om jag verkligen försöker… etc. Nu på senare tid har jag istället accepterat det faktum att jag är en sådan person som endast kan lära mig på riktigt när jag får ägna mig åt det jag faktiskt är intresserad av, och speciellt när jag lär mig genom att göra. Genom praktiskt socialt arbete, det vill säga det jag ägnar mig åt just nu i mitt yrkesliv, har jag lärt mig en triljard gånger mer saker än jag någonsin hoppades på att finna i en bok, och det känns väldigt bra för mig.

 

Så jag tänker på kidsen som sliter sitt hår och är på gränsen till nervsammanbrott på grund av sin betygshets och tror att deras liv kommer att gå under för att inte prickar in högsta betyg i alla ämnen, och blir sorgsen över att de mår som de gör och lever sina unga liv med ständig ångest. På samma sätt funderar jag också över kidsen som beskriver sina låga motivationsnivåer med en suck och en uppgiven axelryckning, och vill bara säga att det kommer bli bra ändå. Hitta din nisch i livet, ditt intresse, det du brinner för, så spelar det inte så jäkla stor roll om du fick A eller E i samhällskunskap i sjuan. Det fixar sig ändå.

 

Så. På’t igen imorgon bara. Om jag kan underlätta för åtminstone en enda unge genom att lyssna, låta dem tala eller gråta ut, ge stöd och råd, prata om framtiden och vilka möjligheter som finns istället för att bara fokusera på allt det som känns pissigt i stunden, genom att visa att jag tar dem på allvar och att de får känna precis allting som de känner, men också genom att tala om att det inte alltid måste vara just sådär – då känner jag att jag gjort vad jag kom dit för.

 


 

Nu är det dags för kvällsdusch, min obligatoriska kvällsritual. Det är bra för att stressa ner efter sådana här intensiva dagar.

Pusshej

 

 

 

 

 

Personligt

Mystiska drömmar

4th December 2016

 

Todelihoo.

 

Sitter här denna stillsamma söndagseftermiddag och funderar kring en mystisk dröm jag hade inatt – eller rättare sagt imorse då jag hade varit vaken en stund och bestämde mig för att sova lite mer för att riktigt utnyttja sovmorgonen. Det är egentligen aldrig en bra idé för mig eftersom jag väldigt ofta drömmer något skumt när jag sover på “konstiga” tider, det vill säga mitt på dagen eller, som nu, när jag somnar om efter att först ha varit vaken ett tag.

 

 

 

Hur som helst. Jag drömde att det var måndag och att jag befann mig på skolan där jag jobbar, vilket var konstigt eftersom jag ska på skolkuratorsträff imorgon (i verkligheten dvs) och därför inte borde ha befunnit mig på skolan. I drömmen minns jag att jag blev stressad, minuterna tickade förbi och jag förstod inte varför jag befann mig på arbetsplatsen när jag egentligen borde vara på den där kuratorsträffen där alla andra kuratorer befann sig.

 

Där någonstans fick jag en insikt om att jag drömde, jag förstod liksom att det jag var med om inte var på riktigt. Jag hade ju planerat för kuratorsträffen, vetat om den i flera veckor, nästan månader, jag har det antecknat i min kalender och till och med satt en påminnelse på mobilen – det var helt orimligt att jag skulle ha glömt det och åkt till skolan ändå. Det var den orimligheten som fick mig att tänka att jag faktiskt befann mig i en dröm.

 

Ändå kändes allting runt mig så verkligt, som det ju så ofta gör i drömmar. Skolan såg ut som vanligt, mitt kontor såg ut som vanligt, kollegorna såg ut som vanligt. Jag pratade till och med med några elever i drömmen och upplevde samma problem som jag kan göra många gånger i verkligheten när det gäller elever i grupp som kommer och frågar om någonting: de pratar ofta i mun på varandra och det är svårt att veta vem en ska fokusera på. En liten detalj som gjorde att drömmen kändes desto mer verklig.

 

Men som sagt, jag hade förstått att det var en dröm, vilket också innebar att jag visste att jag måste vakna ur den. Det kändes helt enkelt fel att befinna sig i en värld som liknade verkligheten så mycket, men som trots allt inte var på riktigt. I den sista “scenen” satt jag och pratade med en av mina närmsta kollegor och förklarade tårfyllt (varför jag grät vet jag faktiskt inte) att allting bara var en dröm och att jag måste vakna. Kollegan såg oförstående på mig – och i nästa stund var jag vaken.

 

När jag slog upp ögonen kände jag lättnad, vilket ju också är väldigt vanligt när en vaknar ur en mer eller mindre obehaglig dröm. Det kändes skönt att komma tillbaka till verkligheten och få mina tankar bekräftade, alltså att jag hade befunnit mig i en dröm som jag nu vaknat ifrån – så vida en inte vill införa olika Inception-relaterade teorier där jag egentligen fortfarande befinner mig i drömmen och har jag egentligen vaknat på riktigt och vad är verkligheten etc (jag kan möjligtvis ha sett för många sci fi-filmer på det temat…).

 

 

Det här fenomenet, alltså att en är medveten om att en drömmer, kallas för lucid dreaming (“klardrömmande” på svenska) och är något jag endast varit med om ett fåtal gånger i mitt liv. Själva insikten om att en befinner sig i en miljö som inte är “på riktigt” är förenat med en del skräck såväl som förundran, och jag diskuterade med bae att det vore ganska spännande att kunna kontrollera det här tillståndet och göra vad en vill när en befinner sig i drömvärlden. Dock valde jag ju, som jag nyss skrev, att vakna från drömmen eftersom jag tyckte den var ganska skum. Får väl se om jag får chansen att klardrömma någon gång snart igen.

 


 

I övrigt hade vi våra gäster här igår på spelkväll, vilket var mycket trevligt. Spelade både gamla hederliga brädspel som Hufvudstaden (frågesport om Stockholm med vissa Monopol-liknande twists and turns) samt några spel ur Jackboxsamlingen, vilket är spel på datorn som en kopplar upp sig till via sin mobil och kör tillsammans, exempelvis gissa ord, pictionary, sant eller falskt etc. Det var kul att umgås med många och skratta tillsammans, speciellt efter fredagen då jag bara somnade helt utmattad.

 

Nu ska jag strax pysa iväg på söndagens zumbapass och sedan blir det bara mys resten av dagen. Imorgon är det som bekant dags för kuratorsträff vilket borde bli intressant. Kommer i alla fall inte glömma bort det, om en säger så…

 

Pusshej

 

Allmänt Personligt

Så nära!

1st December 2016

 

Brööööl.

 

Thank god att det är fredag imorgon. Veckorna innan jullovet fortsätter att snigla sig fram och som jag skrev förut är elevernas motivation till att ta itu med det sista skolarbetet låg – och faktum är att motivationsbristen även gäller många av oss i personalen nu. Det snackas om hur en del går med spända axlar och bara försöker keep it together innan det äntligen blir dags att andas ut på jullovet, och där någonstans kan jag väl också känna att jag befinner mig för stunden.

 

 

 

 

I början av denna vecka hade jag som lägst motivation, allting kändes faktiskt ganska tradigt. Självklart hade jag bra moments som mina life skills-lektioner med åttorna samt givande samtal med somliga elever, men det fanns även stunder då jag bara gömde mig bakom min kaffekopp och kämpade mot tröttheten. I onsdags, det vill säga igår, kom jag emellertid till en vändpunkt i och med att vi var ett gäng på jobbet som gick ut och käkade för att avtacka en kollega som ska sluta. Tror jag behövde en sådan break, att få hänga med kollegor utanför arbetstid och känna att det finns mer än bara stress, press, långa möten, oändliga telefonsamtal och kasta i sig lunch på mindre än en kvart när det gäller jobbet.

 

Sedan har jag också något kul att se fram emot nu när det blir helg (förutom själva faktumet att det är helg), nämligen att jag och bae har bjudit över några kompisar på lördag för att spela sällskapsspel och dricka vin. Var ganska länge sedan vi hade en sådan kväll nu och jag är väldigt glad att det blivit dags igen, känns kul att få samlas i ett gäng av både nya och gamla bekantskaper och hänga och skratta och koppla bort jobbet för ett tag. Jag tror att det är fler än jag som är i behov av det just nu.

 

Och på tal om bae så vill jag bara avsluta med att skriva hur himla glad jag är över att vi bor tillsammans. Har skrivit om det förut, men i sådana här lägen när motivationen är låg och ens humör dippar är jag verkligen extra tacksam över att vi fått vår egna lilla bostad som vi kommer hem till varje dag när jobbet är slut. Alla sådana där rutingrejer som att gå och handla, laga mat, köra en vända i tvättmaskinen, sopsortera (yes jag inser att börjar låta smått crazy nu) etc blir ändå helt okej när jag vet att jag får komma hem till honom vid slutet av dagen. Att bara få kasta av sig bh:n, krypa in i myskläder, kramas och kika på våra favoritserier tillsammans, det är bra grejer, det.

 

img_3848Cred till tecknaren Moga för den här välbekanta situationen


Ja.
Så riktigt hopplöst är det inte, jag måste bara påminna mig om positiva grejer nu när peppen är sådär låg som den har varit denna vecka. Dessutom sa en av lärarna på skolan att han tycker jag är väldigt engagerad i eleverna och att han är säker på att de (eleverna) märker det själva också, vilket gjorde mig otroligt glad. För mig som är ny på arbetsplatsen betyder det mycket att få höra från de mer rutinerade personerna att jag gör ett bra jobb – att det jag gör spelar roll, att mitt engagemang märks, att jag faktiskt hjälper någon. Det lyfte min spirit ganska rejält.



Nu ska jag hoppa
in i min sedvanliga kvällsdusch och förhoppningsvis sedan sova gott i vetskapen om att det äntligen är fredag imorgon.

Pusshej

Personligt Socionom

Socionomfunderingar

15th November 2016

 

 

 

Hej!

Jag har precis kommit hem från jobbet och sitter och myser i en av våra nya fåtöljer, höhö. Idag har jag haft life skills (så kallade livskunskapslektioner) med två halvklasser i åttan och det gick fantastiskt bra. Snackade sex och samtycke med ungdomarna och blev än en gång förundrad över hur duktiga de var, hur seriöst de hanterade ämnet och hur mycket de hade att diskutera. Några stannade till och med kvar efteråt för att fråga mer saker och det tar jag som att det definitivt var en lyckad lektion.

 

Ibland när jag har sådana här lektioner (både nu som skolkurator men också i egenskap av skolinformatör för RFSU) och det går riktigt bra, som det har gjort idag, tänker jag att jag skulle vilja bli någon form av föreläsare eller utbildare. Om jag rannsakar mig själv kommer jag fram till att det jag främst är intresserad av rent ‘samhällsmässigt’ (eller vad en nu ska kalla det) är sexrelaterade ämnen och sexualpolitik, och det i kombination med att tala inför och diskutera med andra. Det är verkligen något jag brinner för, något som ger mig energi (även om det också tar mycket energi att leda lektioner).

 

 

 *Hur jag imagine att jag är*

 

På det stora hela funderar jag ganska mycket på vad jag skulle vilja göra härnäst rent karriärsmässigt. Det är ju knappast någon stress, jag har liksom inte ens varit färdigutbildad socionom i ett år än, men någonting inom mig säger att jag vill vidare. Jag har skrivit om det här förut (på min gamla blogg) och känslorna finns fortfarande kvar. Det är någonting som drar mig någonstans, vart exakt vet jag inte riktigt än. Jag vet bara att jag emellanåt blir rastlös och börjar kolla upp vidareutbildningar, masterprogram och andra karriärsmöjligheter som att det måste bestämmas nu, nu, nu.

 

Jag tror personligen att mycket handlar om att jag har svårt att identifiera mig i rollen som socionom. Det i sig är inget märkligt, min kuratorskollega på jobbet som varit verksam inom socialt arbete i över 20 år sa att det krävs ca 5 år (!) att förstå och bli helt bekväm i sin roll som socionom, men jag tänker att det också har att göra med att hela anledningen att jag utbildade mig till socionom var att jag ville ha en grundutbildning som krävdes för att bli sexolog (det vill säga, läsa vidare till en masterexamen i sexologi).

 

Med andra ord har jag länge varit på väg mot något annat än just själva socionomyrket, det var i sig aldrig mitt slutgiltiga mål. Det betyder självklart inte att det är något fel med att vara socionom eller att jag vantrivs i min yrkesroll, tvärtom så känns det bra att inneha en yrkestitel inom socialt arbete som jag ju faktiskt är intresserad av. Det är bara det att mitt hjärta (om en ska vara klyschig) egentligen längtar efter något helt annat.

 

I samma stund som jag skriver detta sitter jag och glor på Malmö högskolas hemsida för masterprogrammet i sexologi för den miljonte gången och tänker att jag ska söka nästa år när antagningen öppnar igen för höstterminen 2017. Det är alltså inget beslut jag kan fatta just nu i denna sekund, men ändå tänker jag att jag ska skriva in det i min kalender som något slags ~holy datum~. Vem vet om jag sen faktiskt söker till programmet eller om något helt annat dyker upp i mitt liv, men jag tänker bra mycket på det i alla fall.

 


 

Bröööl. Nu ska jag äta någonting, it’s about time.

Pusshej