Browsing Category

Socionom

Skolkurator Socionom

Och så inleds höstterminen 2017

21st August 2017

 

Todelihoo.

 

Nu har jobbet finally dragit igång på riktigt. Eleverna har börjat med vanliga lektioner igen och min lilla lista på potentiella kuratorskids byggs stadigt på. Det är föräldramöten, BUP-återgivningar och nu senast har jag tagit på mig att organisera en slags temavecka på skolan där teatersällskapet Unga Klara ska komma och spela några föreställningar med efterföljande diskussioner om samtycke, maskulinitetsnormer och patriarkatet. Var mad trött idag efter jobbet och somnade nästan på tunnelbanan hem, men samtidigt är det skönt att ha ordentliga arbetsuppgifter igen.

 

Nu har jag snart varit tillbaka på jobbet i tre veckors tid och har hunnit fundera lite över min arbetsroll sedan jag började igen. Det här är som bekant mitt första jobb som fast anställd och därmed känns det också mer “på riktigt”, jag har liksom en given plats på skolan och jag är mer säker på vad jag ska göra nu. Mitt första år handlade mycket om att lära mig nya grejer, dels hur en jobbar som skolkurator, men också hur en jobbar på just den här specifika skolan. Det var sannerligen trial by error som gällde där, fick prova mig fram och göra en del misstag tills jag blev mer säker i rollen.

 

Är förstås fortfarande långt ifrån fullärd (som jag skrev för länge sen sa en äldre kuratorskollega till mig att det tog ca 5 år innan hon landade i sin yrkesroll som socionom), men nu känner jag definitivt att jag har mer koll på läget än i början av förra skolåret. Eftersom många kollegor i mitt elevhälsoteam slutat (de hade jobbat länge på skolan när jag började och ville prova något nytt) har jag också fått steppa fram lite mer och ta mer eget ansvar, har inte kunnat förlita mig riktigt lika mycket på att någon äldre, visare kollega ska fixa allting åt mig. Men jag gillar det. Det betyder också att jag känner mig lite vuxnare som person när jag vågar prata mer och framföra mina egna idéer under möten.

 

Så. Jag har skrivit det förut, men jag ser verkligen fram det här nya skolåret. Vårt elevhälsoteam ser väldigt annorlunda ut från föregående år, men alla är duktiga på sina egna sätt och jag tror att vi kommer komplettera varandra väldigt bra när de stressiga tiderna anländer (dvs strax innan loven) och kidsen börjar kajka ur. Vi är alla i olika åldrar, jag har ett par stycken som kretsar kring 25-årsåldern precis som jag vilket känns kul, samtidigt som jag gillar de lite äldre personerna och känner att jag kan skoja och snacka seriöst precis lika mycket med dem som de yngre. Jag gillar mitt team, helt enkelt.

 

 

vi mot slutet av terminen lol

 

Nu ska jag käka min efterlängtade thaimat och kolla på senaste Game of Thrones, har aktivt undvikit spoilers efter läckan tidigare i veckan och är mycket sugen på att se vad som ska hända härnäst, beyond the wall.

 

Pusshej

Allmänt Skolkurator Socionom

Skolkuratorsfunderingar

22nd February 2017

 

Todelihooo.

 

Dag för dag passerar och alldeles snart är helgen och sportlovet här. Det är fortsatt högt tempo på jobbet, inte bara för mig som kurator men för alla rent generellt. Det känns som att det är ganska dålig stämning på skolan just nu, mycket attityd från elever (inte alla, förstås) och onödigt tjafs. Som en lärare sa till mig idag, “de bryter reglerna bara för att bryta reglerna”. Det är tråkigt, gillar verkligen att jobba på den här skolan men just nu är det ingen toppenmiljö – som jag vet att det kan vara när alla faktiskt sköter sig.

 

Turligt nog händer det bra grejer också. Jag hade life skills med en klass i sexan idag, har skapat en lektion om samtycke för dem fast på en nivå som känns relevant (snackar obviously inte på samma sätt med dem som jag gör med exempelvis åttorna). Pratade självkänsla, att tycka om sig själv och vilja ta hand om sig och vikten av att läsa in ja- och nej-signaler både hos sig själv och andra. Nämnde samtycke och att en aldrig får göra saker mot någon annan som den inte vill och att en själv alltid har rätt att säga nej om något känns fel. Sa att de förmodligen kommer höra ordet samtycke mer och mer ju äldre de blir, speciellt när det kommer till sex. Då blev det lite generade ansikten kan jag säga 🙂

 

En annan positiv sak var att jag kunde hantera en jobbsituation som jag inte varit med om tidigare. Blev kontaktad av familjerätten i början av veckan och ombedd att skicka in information om en elev, vilket jag blev lite skeptisk till. Kollade information på nätet, hörde med andra socionomer i en grupp på FB och snackade så slutligen med en fellow kuratorskollega. Efter lite funderingar fick jag äntligen koll på läget och kunde lösa situationen. Kände mig bra stolt då, jag hade först befunnit mig i en knepig situation på okända vatten men jag lyckades klara av den på rätt sätt! På ett sätt växte jag av det, lärde mig något nytt och allt det där.

 

Nja, juridiken var nog aldrig min favorit, lite för torrt för mig!

 

Håhåjaja. Fastän det kan kännas ganska tungt på jobbet emellanåt (när ungarna goes bananas och what not), så är jag ändå så glad att vara där. Jag trivs i skolmiljön, trivs med att prata med ungar och att vara där för dem ifall de behöver det. Sen måste jag ju också säga att jag är glad att jag inte går i högstadiet längre, all denna osäkerhet och strävan efter att hävda sig och hitta sig själv och säkra sin plats i gruppen etc… Sheesh. Skönt att bli vuxen, alltså.

 

Det var det for now.

 

Pusshej

Skolkurator Socionom

Kuratorerar hejvilt

31st January 2017

 

 

Todelihooo.

 

Sitter uppkrupen i en av våra fåtöljer hemma och myser med laptopen som så många gånger förut. Jag och bae konstaterade i helgen att vi har bra mycket udda möbler i vår lilla lägenhet: fåtöljer från mammas jobb, en byrå jag köpt i en vintagebutik, en bokhylla som vi fick från släktingarna till den avlidna granntanten………. (ehe ja really) etc. Och sen vår IKEA-säng för tio papp eftersom vi ville satsa där. Så det ser lite kefft ut hemma hos oss. But that’s okay.

 

Jobbet är för närvarande ganska cray. Idag har elever vällt in på samtal, tror jag pratade med fyra stycken i rad under ett par timmar, ba tack och hej, nästa på tur. Har ju som sagt småttingarna nu också (junior school, åk 4-6) så det är dubbelt så många elever att hålla reda på, närmare 1000 stycken. Sen är det ju möten med föräldrar, telefonsamtal från föräldrar, mail från föräldrar… Föräldrar har mycket att säga, helt enkelt. Många vill ha hjälp och råd – men minst lika många vill också bara prata av sig om det som känns jobbigt, precis som sina kids. Ibland känns det som att jag är lite föräldrakurator också eller vad en nu ska kalla det.

 

 

 

 

Jag gillar dock när det händer mycket grejer så just nu känns arbetsbelastningen okej. Har inget emot att ha mycket att göra så länge jag hinner med det jag ska. Exempelvis kan det bli knepigt när jag har en bestämd tid som jag träffar mina ‘stammisar’ varje vecka pga jag vet att de behöver det, samtidigt som någon annan kommer och knackar på och verkligen vill ha hjälp på direkten. Vem ska en hjälpa – och vem får vänta? Hur förklarar en det? Släng sen dessutom in lite extragrejer här, som att medan en står och funderar så kommer elever och frågar om de får vara i vilorummet, om en kan plåstra om deras lilla sår på fingret, om en har tamponger etc etc. Har sagt det förut och jag säger det igen: det händer verkligen alltid grejer på en skola.

 

Men, men. Som jag sa så känns det ändå okej. Jag är glad så länge jag känner att jag kan hjälpa kidsen och att ingen glöms bort, trots att jag ibland måste prioritera och välja något eller någon före vad som först var planerat. Sånt får en också lära sig i jobbet.

 

Pusshej

 

Skolkurator Socionom

Första terminen som skolkurator: check!

17th December 2016

 

Woopediwoo.

 

Igår var det julfest på jobbet och även om jag ej är helt frisk från min förkylning än så hade jag kul. Drack en liten fördrink med mina kollegor i elevhälsan uppe på kontoret (kändes lite konstigt först att sitta i sin kuratorsfåtölj och hälla upp öl lol) och gick sedan ner till aulan för middag, quiz, allsång och dans. All in all var det en toppenkväll då alla verkligen fick släppa loss efter de här sista stressiga veckorna och eftersom jag inte kommer tillbaka till skolan något mer i år (avslutningen är nästa vecka) fick det bli mitt avslut på den här terminen. Good times.

 

 

myspys på kontoret

 

 

För mig känns det också mysko att jag nu arbetat en hel termin på den här skolan. Terminsstarten i början av augusti verkar både så avlägsen och så nära: då när jag skulle lära känna alla i personalen och vi lekte en massa lekar och yrade runt som om vi hade nollning på universitetet. Ett par veckor senare började (alla 950!) eleverna och då blev allting på riktigt: jag skulle faktiskt vara skolkurator och ha hand om de kids som behövde hjälp av något slag. Lyckligtvis gjorde jag ju praktik som skolkurator under socionomprogrammet så lite erfarenhet hade jag, men nu skulle jag vara helt ensam utan handledare och fatta mina egna beslut.

 

Och det blev verkligen en rivstart för mig. Elever kom in till mig på löpande band, föräldrar ringde och mailade och ville ha hjälp, jag fick upprätta ett slags schema för de regelbundet återkommande och snabbt ta mig an de som bara behövde hjälp för stunden med något jobbigt som hänt. Jag har lärt mig alla lärarnas namn och ämnesområden, samarbetat med dem gällande många elever, flängt runt på skolan och hållit ögon och öron öppna i korridorerna. Skrivit sida efter sida med minnesanteckningar av samtal med elever, telefonsamtal med föräldrar, funderingar kring vad jag ska göra härnäst etc.

 

Jag tycker högstadiet är ett otroligt kul område att jobba inom. Naturligtvis har det, som alla arbetsplatser I presume, sina ups and downs – stundtals har jag blivit alldeles GALEN på somliga av kidsen och deras tonårsfasoner och tjafsiga attityder. Varför håller ni på med mobilerna fastän det är mobilförbud? Varför kommer ni sent fastän ni vet att vi börjar den här tiden? Varför använder ni den där trappan trots att den är till för personalen? Jag har verkligen fått woman up och säga ifrån på skarpen när de försökt tänja på gränser och komma undan med stuff de inte ska göra (som en ju själv gjorde i den åldern…).

 

 

spontan reaktion när flamsandet överstiger ens tålamodsnivå

 

 

Jag har också varit totalt uttröttad och suttit kvar på övertid och skrivit orosanmälningar till socialtjänsten och ringt socialjouren och frågat om råd – och fått prata med otroligt duktiga och kunniga personer som hjälp mig i arbetet som ny socionom ute i arbetslivet. Har även haft mycket hjälp och stöd av mina kollegor – och speciellt den andra kuratorn (vi har en kurator för de yngre eleverna och en för de äldre, dvs jag) som har bra många fler år av erfarenhet i branschen och väglett mig när jag stått alldeles rådvill och inte fattat vad jag ska göra härnäst. Hade nog blivit väldigt ensamt på arbetsplatsen utan kollegorna i elevhälsan, även om jag blivit bra vän med många av lärarna också.

 

Men trots att jag stundtals blivit otroligt less på tjafsiga kids och slitit mitt hår av trötthet över att behöva skriva till soc än en gång så överväger de positiva sakerna helt klart de negativa. Jag har haft många givande samtal med elever, framför allt mina s.k. “stammisar” som jag tycker att jag kommit en lång väg med sedan terminsstarten. Fått många tacksamma ord från föräldrar som uttryckt hur glada de är över att jag träffar deras kids. Har ju också haft de spännande life skills-lektionerna där vi diskuterat normer, makt och hierarkier (med sjuorna) och sex och samtycke (med åttorna) och blivit alldeles amazed över hur mycket de kan och hur mycket de sett fram emot lektionerna. Som jag skrivit förut ska jag försöka göra detta med niorna under nästa termin.

 

Så, ja. I slutändan handlar det ju om att jag hade gett mig fan på att jobba som skolkurator för att jag visste att det var i skolmiljö som jag hör hemma arbetsmässigt, och nu när jag är här så känner jag verkligen att det är min “grej”. Jag tycker om att jobba både med enskilda samtal och ta reda på vad en elev kämpar med och hur vi ska göra det lättare, och jag tycker om att ha lektioner med grupper där vi kommer fram till saker genom att diskutera. Jag har fått en stark känsla av att det här är “vår skola” och “våra elever” och att vi ska göra allting för att de ska ha det så bra som möjligt.

 

Och det kommer jag fortsätta med under vårterminen också!

 


 

Pusshej

Allmänt Personligt Socionom

Självständighetsdagen + tankar om stress & motivation

6th December 2016

 

Todelihooo!

 

Idag firar Finland 99 år som självständigt land och kvällen till ära var jag hemma hos mina föräldrar för att fira detta. Eller, fira och fira. Vi käkade middag tillsammans och sedan kollade mamma i vanlig ordning på balen (eller mottagningen, som mormor informerade mig om att det heter) i Helsingfors då presidentparet skakar hand med sina ca 1000 gäster (skojar ej, tar över en timme och är fabulöst tråkigt). Blev dock berörd när veteranerna kom in först av alla, de som slagits i kriget och sett till att vi faktiskt har den där självständigheten. En annars ganska obekant patriotism infann sig.

 

 

img_0009

*försöker hänga med i finskan*

 

Vidare har det varit smått galet på jobbet idag, har kuratorerat som aldrig förr. Eleverna har mycket skolarbete som ska göras nu innan lovet och stressen och pressen är hög. Många klappar ihop vid insikten om att de kanske inte kommer ro hem betyget A i alla ämnen som de ställt in sig på, andra går och oroar sig över presentationer de ska göra inför klassen så pass mycket att nojan blir alldeles övermäktig. Har handlat mycket om att lugna ner och strukturera upp – vilket kan vara quite the challenge för en person som redan nu stressar sönder över skolarbete som ska in efter jullovet.

 

Jag funderar över hur somliga av de här elevernas liv kommer att te sig i framtiden, då de redan nu vid unga tonår bär på en sådan betygshets att deras tillstånd påminner om någon som arbetat så hårt under så lång tid att denne är på väg rätt in i väggen med en obönhörlig utmattningsdepression till följd. Nu råkar ju jag jobba på en smått elitistisk skola där höga akademiska resultat förväntas och till och med ingår i skolans ledord, men att kids idag känner stress över att få höga betyg för att således “klara sig i livet” är ett allmänt känt och utbrett fenomen. Det tar över hela deras liv – och då är vi ändå bara på högstadiet just nu. Gymnasiet och möjligtvis universitetet väntar.

 

Intressant nog träffar jag också elever med jämna mellanrum som har totalt motsatt form av problematik, dvs låga nivåer av ambition där de gör precis det som krävs för godkänt och sedan inte så mycket mer. Det blir svårt att finna motivation till att göra något en inte har intresse av, fokuset glider lätt iväg både på lektioner och när en ska plugga hemma och det finns tusen andra grejer som är roligare att snöa in sig på än ett specifikt skolämne. Ofta ser de inte den låga motivationsnivån som något enormt problem, det är mer att det skulle vara “kul” att få lite högre betyg, men det kommer kanske inte göras några större krafttag för att faktiskt nå dit.

 

Jag tänker tillbaka på min egen skoltid – grundskola, gymnasium och universitet – och tänker att jag definitivt hör till den senare kategorin. Det har funnits perioder i mitt liv då jag starkt funderat på om jag har någon form av ‘light’ ADD då jag har så oerhört svårt att ta till mig information om någonting jag inte är intresserad av eller har rent praktisk nytta av, orden blir till en sorts abstrakt kludd i hjärnan som jag inte riktigt kan sortera någonstans varpå jag filtrerar ut det istället. Vid plugg (tänker specifikt på universitetet nu) har mitt fokus varit på allt möjligt annat utom det jag borde fokusera på och mitt huvud har växlat mellan total tomgång och överhettning för att fatta vad det är jag läser/skriver i vissa sammanhang.

 

Stundtals har jag tänkt på samma sätt som eleverna på skolan när det gäller det där med låg motivationsnivå inför det akademiska: klart det vore roligt att få ett högre betyg, jag borde satsa mer, plugga mer, trycka in information i hjärnan och verkligen anstränga mig, jag kan ju kanske om jag verkligen försöker… etc. Nu på senare tid har jag istället accepterat det faktum att jag är en sådan person som endast kan lära mig på riktigt när jag får ägna mig åt det jag faktiskt är intresserad av, och speciellt när jag lär mig genom att göra. Genom praktiskt socialt arbete, det vill säga det jag ägnar mig åt just nu i mitt yrkesliv, har jag lärt mig en triljard gånger mer saker än jag någonsin hoppades på att finna i en bok, och det känns väldigt bra för mig.

 

Så jag tänker på kidsen som sliter sitt hår och är på gränsen till nervsammanbrott på grund av sin betygshets och tror att deras liv kommer att gå under för att inte prickar in högsta betyg i alla ämnen, och blir sorgsen över att de mår som de gör och lever sina unga liv med ständig ångest. På samma sätt funderar jag också över kidsen som beskriver sina låga motivationsnivåer med en suck och en uppgiven axelryckning, och vill bara säga att det kommer bli bra ändå. Hitta din nisch i livet, ditt intresse, det du brinner för, så spelar det inte så jäkla stor roll om du fick A eller E i samhällskunskap i sjuan. Det fixar sig ändå.

 

Så. På’t igen imorgon bara. Om jag kan underlätta för åtminstone en enda unge genom att lyssna, låta dem tala eller gråta ut, ge stöd och råd, prata om framtiden och vilka möjligheter som finns istället för att bara fokusera på allt det som känns pissigt i stunden, genom att visa att jag tar dem på allvar och att de får känna precis allting som de känner, men också genom att tala om att det inte alltid måste vara just sådär – då känner jag att jag gjort vad jag kom dit för.

 


 

Nu är det dags för kvällsdusch, min obligatoriska kvällsritual. Det är bra för att stressa ner efter sådana här intensiva dagar.

Pusshej

 

 

 

 

 

Allmänt Socionom

Måndagsbetraktelser

28th November 2016

 

Hallååå.

 

Måndagen är (nästan) över och tur är väl det. Höll på att somna på tunnelbanan hem och har emellanåt känt mig lite halvborta under arbetsdagen, även om det trots allt känns helt okej att vara tillbaka på skolan igen efter helgen. Jullovet närmar sig och det märks bland eleverna: för många sviktar motivationen och det är svårt att finna de där sista krafterna till att skriva proven och inlämningsuppgifterna som behövs för terminens betyg. En känsla som jag känner igen så väl från min egen skolgång – och speciellt universitetet…

 

 

glad att en slipper det för stunden i alla fall

 

 

Idag har jag haft ännu en s.k. life skills-lektion med en halvklass i åttan (checkar av mitt sexualkunskapsprogram på löpande band och kommer hinna alla 150 elever innan jullovet är här vilket känns skönt). Snackade sex i allmänhet och samtycke i synnerhet med gruppen som vanligt och trots att det alltid är samma material jag kör uppstår ofta nya funderingar och kidsen vrider och vänder på det för att tillverka alla möjliga olika scenarion: Vad händer om en person är full när den säger att den vill ha sex? Hur vet en om den vill på riktigt då? Vad händer om en ångrar sig efteråt? Vad gör en om en känner press att ha sex? Är det olagligt om jag som 16-åring har sex med någon som är 14? etc

 

Svarar så gott jag kan och skulle egentligen önska att vi hade ännu mer tid till ännu bredare diskussioner (är ju van vid 100-minuterspassen jag kör när jag är ute i klasser som RFSU-informatör), men det här får duga så länge. Har börjat planera lite smått att ha ett sorts tredelat program till våren, alltså en lektion om samtycke, en lektion om anatomi, STI och preventivmedel och en lektion om heteronormen och normer kring sexualitet i allmänhet. Skulle vilja köra det med niorna i så fall, de ska ju “vidare i livet” efter vårterminen och det blir sista chansen för dem. Dessutom har de inte fått ha några life skills-lektioner whatsoever vilket de verkar ganska missnöjda med, så vore bra att dra igång något.

 


 

Oh, well. Funderingar. Nu ska jag gå på yoga, passar på medan jag ännu har någon sorts ork kvar i kroppen.

Pusshej

 

 

Personligt Socionom

Socionomfunderingar

15th November 2016

 

 

 

Hej!

Jag har precis kommit hem från jobbet och sitter och myser i en av våra nya fåtöljer, höhö. Idag har jag haft life skills (så kallade livskunskapslektioner) med två halvklasser i åttan och det gick fantastiskt bra. Snackade sex och samtycke med ungdomarna och blev än en gång förundrad över hur duktiga de var, hur seriöst de hanterade ämnet och hur mycket de hade att diskutera. Några stannade till och med kvar efteråt för att fråga mer saker och det tar jag som att det definitivt var en lyckad lektion.

 

Ibland när jag har sådana här lektioner (både nu som skolkurator men också i egenskap av skolinformatör för RFSU) och det går riktigt bra, som det har gjort idag, tänker jag att jag skulle vilja bli någon form av föreläsare eller utbildare. Om jag rannsakar mig själv kommer jag fram till att det jag främst är intresserad av rent ‘samhällsmässigt’ (eller vad en nu ska kalla det) är sexrelaterade ämnen och sexualpolitik, och det i kombination med att tala inför och diskutera med andra. Det är verkligen något jag brinner för, något som ger mig energi (även om det också tar mycket energi att leda lektioner).

 

 

 *Hur jag imagine att jag är*

 

På det stora hela funderar jag ganska mycket på vad jag skulle vilja göra härnäst rent karriärsmässigt. Det är ju knappast någon stress, jag har liksom inte ens varit färdigutbildad socionom i ett år än, men någonting inom mig säger att jag vill vidare. Jag har skrivit om det här förut (på min gamla blogg) och känslorna finns fortfarande kvar. Det är någonting som drar mig någonstans, vart exakt vet jag inte riktigt än. Jag vet bara att jag emellanåt blir rastlös och börjar kolla upp vidareutbildningar, masterprogram och andra karriärsmöjligheter som att det måste bestämmas nu, nu, nu.

 

Jag tror personligen att mycket handlar om att jag har svårt att identifiera mig i rollen som socionom. Det i sig är inget märkligt, min kuratorskollega på jobbet som varit verksam inom socialt arbete i över 20 år sa att det krävs ca 5 år (!) att förstå och bli helt bekväm i sin roll som socionom, men jag tänker att det också har att göra med att hela anledningen att jag utbildade mig till socionom var att jag ville ha en grundutbildning som krävdes för att bli sexolog (det vill säga, läsa vidare till en masterexamen i sexologi).

 

Med andra ord har jag länge varit på väg mot något annat än just själva socionomyrket, det var i sig aldrig mitt slutgiltiga mål. Det betyder självklart inte att det är något fel med att vara socionom eller att jag vantrivs i min yrkesroll, tvärtom så känns det bra att inneha en yrkestitel inom socialt arbete som jag ju faktiskt är intresserad av. Det är bara det att mitt hjärta (om en ska vara klyschig) egentligen längtar efter något helt annat.

 

I samma stund som jag skriver detta sitter jag och glor på Malmö högskolas hemsida för masterprogrammet i sexologi för den miljonte gången och tänker att jag ska söka nästa år när antagningen öppnar igen för höstterminen 2017. Det är alltså inget beslut jag kan fatta just nu i denna sekund, men ändå tänker jag att jag ska skriva in det i min kalender som något slags ~holy datum~. Vem vet om jag sen faktiskt söker till programmet eller om något helt annat dyker upp i mitt liv, men jag tänker bra mycket på det i alla fall.

 


 

Bröööl. Nu ska jag äta någonting, it’s about time.

Pusshej

Socionom

Tankar från veckan

11th November 2016

 

Hej!

 

Det är fredag kväll och jag har precis kommit hem. Den här veckan har varit turbulent, och inte bara på grund av valet i USA och snökaoset i onsdags. Som jag skrev tidigare händer det mycket på en skola hela tiden, både stort och smått, och den här veckan har inte varit något undantag. Tänkte att det möjligtvis skulle bli en mjukstart med tanke på att det varit höstlov veckan innan, men där hade jag fel. Grejer händer i ungdomars liv hela tiden. Speciellt en sak har jag tänkt på denna vecka som stannat kvar med mig en del.

 

 

img_3762

Mood denna vecka

 

Det jag finner stundtals svårt att hantera som kurator är när en elev känner sig utanför och ensam – en känsla som jag och antagligen många andra också kommer ihåg från sin egen högstadietid – och vill att jag ska fixa det. Vad jag finner ännu svårare är när föräldrar till elever med sådana problem uttrycker missnöje över att deras barn är utstötta ur gruppen och att det på något sätt skulle vara elevens eget fel att det blivit så.

 

Jag har snackat med föräldrar som sagt följande angående sina egna ungar: “hen kan ju inte förvänta sig att andra ska vilja vara med hen om hen aldrig bjuder på sig själv”, “om en ska kunna få vänner utan att anstränga sig måste en ju vara Kim Kardashian liksom”, “hen har blivit tönten i klassen och ingen vill ju vara med tönten”, samt liknande repliker. Föräldrar som angeläget frågat mig “vad ska vi göra?!”, men som kanske inte riktigt velat lyssna till mina ärliga svar och acceptera att deras barn helt enkelt är blyg och att det bara är så.

 

Föräldrar som använt ord som just “töntig”, “nördig” och i andra fall “känslig” för att beskriva sina barn, som att det vore något negativt. Föräldrar som finner det så ofantligt viktigt att deras barn ska anses som “coola” och vara med resten av de “coola” barnen. Föräldrar som vill att deras ganska blyga och tillbakadragna barn ska tvinga sig in i det högljudda, ‘populära’ (how I despise that word) gänget för att då kommer deras barn bli lyckliga och allt blir bra. För barnet i fråga – eller för föräldrarna?, undrar jag. Det känns som att en tillbakadragen och tyst personlighet är ett enormt problem som måste ‘fixas’ för ve och fasa att ens kid skulle vara en sån där blygis, liksom.



“Hen har ju alltid varit annorlunda”, var det en förälder som sa när jag ringde och snackade idag. Jamen så vadå? Kan inte ungen bara få vara lite annorlunda då? Eller vara lite tyst och försynt? Klart som fasen jag förstår att det inte är roligt att inte få vara med i gänget, och det förstår jag truly när jag säger det, men om alternativet är att försöka vara med personer som har helt andra intressen än en själv, inte frågar om en vill vara med och skiter i att vänta på en efter lektionen – är det verkligen värt det?

 

Mind you att det här gäller en absolut minoritet av föräldrarna jag samtalar med, de flesta är väldigt förstående och självklart oroade över sina barn om de har problematik av något slag och vill göra allt för att det ska bli bra. Men de där som på något sätt lägger det på sina barn att det skulle vara deras fel att de är ensamma på grund av att de är så hopplöst “töntiga” eller “fega” som inte vågar ta kontakt med tuffingarna, de föräldrarna och deras ord kan jag inte riktigt släppa at the end of the day. Inte helt.

 


 

Men nu är det helg och jag och bae ska strax äta middag. Imorgon ska jag verkligen sova ut (trots att jag probs kommer  vakna runt 7 och ba… jaha) och ha två sköna lediga dagar. Det kan behövas efter den här rivstarten.

Pusshej