Browsing Category

! VIKTIGT !

! VIKTIGT ! Feminism

Me Too

17th October 2017

 

Todelihoo.

 

Jag har tänkt och begrundat att jag vill skriva något om Me Too-hashtagen som fortfarande går på högvarv i alla mina sociala medier, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Om någon mot förmodan missat vad detta är, så är det en hashtag som används och sprids av kvinnor som varit med om någon form av sexuella trakasserier eller sexuella övergrepp i sitt liv. De flesta i min bekantskapskrets har spridit hashtagen, och även bland de som valt att inte lägga upp någonting vet jag att det finns otaliga personer som varit med om händelser där de kränkts av män på olika sätt. Det tar liksom inte slut.

 

Jag tänkte igenom min egen situation. Jag kan inte definiera något specifikt fysiskt övergrepp som drabbat mig, men däremot har jag, i likhet med de flesta andra kvinnor, känt den där isande rädslan i kroppen när jag går hem ensam om kvällen, haft män som fällt ovälkomna kommentarer om mitt utseende och min kropp både i verkligheten och på nätet, haft jobbiga gubbar och killar efter mig på krogen som inte accepterat ett nej, samt blivit kallad för hora ett oräkneligt antal gånger. Och det är bara en droppe i havet.

 

Senast idag berättade en person jag känner om något hon drabbats av på sin arbetsplats, en manlig kollega som pussat henne på kinden utan att hon ville och viskade fram olämpliga förslag i hennes öra, försökt ta på hennes kropp och gått över den ena gränsen efter den andra. Återigen, en historia i mängden där han som förövare kan lalla vidare med sitt liv medan hon får stanna upp och kämpa med obehaget och äcklet inför hans handlingar. Och jag tänker på mina vänner som blivit våldtagna, tafsade på, förnedrade och hotade på olika sätt och jag känner ett brinnande hat för de män som utsatt dem, och miljontals andra kvinnor i världen, för detta. Dom jävlarna ska skjutas, som Annika Norlin sjunger.

 

Men mitt i skiten känner jag också en ofantlig värme, gemenskap och samhörighet i och med denna hashtag – vilket är precis det som hashtagen skapats för. Vi är inte ensamma. Jag såg en gammal (manlig) bekant som kommenterade “det här var tydligen mer utbrett än jag trodde” på en persons Me Too-status och tänkte, ja det var väl fan på tiden att du och alla andra tvivlare inser vad en går igenom i livet som kvinna. Det är liksom ingenting som drabbar någon enstaka stackars tjej här och där – det sker hela tiden, varje dag, på alla platser och i alla samhällsklasser. Vi är många, miljontals, och vi är så förbannat trötta på det här nu. Det måste få ett slut.

 

Så män, ta ert ansvar. Prata med varandra om vad ni har för värderingar egentligen. Skratta inte åt “skämt” som handlar om våldtäkt och förnedring av kvinnor, fråga istället vad som är det roliga i sammanhanget. Ifrågasätt machokulturen och bryt isär skadliga mansnormer som sätter standarden för hur en “riktig” man ska vara. Sluta skicka dick pics och ovälkomna kommentarer till kvinnor för att ni tror att någon till slut ska nappa om ni bara tjatar tillräckligt mycket. Sluta ta er rätten till kvinnors kroppar. Sluta våldta.

 

Under de senaste veckorna har jag haft sexualkunskap med niorna på skolan där jag jobbar och pratat om vikten av samtycke och ömsesidighet. De har koll på detta nu, de vet vad det handlar om, och det de inte har superkoll på frågar de om. Och om de har fattat det, då kan ni också. Det är fan dags nu.

 

 

 

 

Pusshej

 

! VIKTIGT ! Skolkurator Socionom

Tankar kring stress och utmattning

24th September 2017

 

 

Todelihoo.

 

Tänkte skriva om en grej jag funderat en del på. Senast igår chattade jag med en jag känner som förklarade att hon sjukskrivits pga utmattning och när jag började räkna insåg jag att jag på senare tid fått höra om fler och fler i min närhet, goda vänner och även mer avlägset bekanta, som drabbats av utmattning och gått in i väggen. Personer (hittills bara tjejer, men jag känner säkert många utbrända killar också) som är i min egen ålder och som i olika långa perioder fått bli sjukskrivna. Eftersom det här – tragiskt nog – är ett smärtsamt vanligt samhällsfenomen ville jag skriva lite om det.

 

Jag skrev förut att det är mycket på jobbet för mig just nu och det är det sannerligen. Jag gillar det – men jag är också fundersam över huruvida det faktiskt kan bli för mycket för mig en dag. Jag vill så mycket, vill hjälpa alla kids som mår dåligt av alla möjliga olika skäl, och jag antecknar och dokumenterar allting jag gör, alla samtal på mitt rum och i telefon, återkopplar till föräldrar, ger tips på vidare hjälp, ringer psykologer och allt möjligt annat. Till på köpet ska jag nu också ha sexualkunskap med alla nior som drar igång nästa vecka, vilket jag älskar men som också kräver väldigt mycket tid, engagemang och energi. Kan det plötsligt bli… för mycket?

 

Jag gjorde en parallell till hur jag skrivit om mina tankar om alkohol förut, att jag nuförtiden är väldigt uppmärksam på mina alkoholvanor och försöker hålla koll på när och hur mycket jag dricker för att inte hamna i en riskzon. På samma sätt har jag nu fått börja se över och vara uppmärksam på stressfaktorer i mitt liv. Hur sover jag om nätterna? Tänker jag på jobbet på fritiden? Hinner jag ha toapauser, får jag tid till att reflektera efter ett speciellt tungt “fall”, har jag en stabil puls under arbetsdagen eller känns det som att hjärtat jobbar dubbelt så hårt? Jag försöker hålla koll på såna här saker – inte minst för att jag jobbar inom ett yrkesområde (socialt arbete) där många blir utmattade.

 

Hur kan jag undvika att det faktiskt blir för mycket då? Till att börja med har jag förbjudit mig själv att ta hem jobbmobilen eller att kolla jobbmailen på min privata dator, jag gjorde det sistnämnda förut men mådde inte så bra av att ständigt vara uppkopplad till jobbet och att under en lördagskväll få mail från någon förälder som är orolig för sitt barn. Inget jobb efter att jag gått hem för dagen eller när det är helg – då signar jag ut och tar inte upp någonting igen förrän det är måndag.

 

Under själva arbetsdagen kan jag också ta pauser då jag går undan ett tag bara för att recharga en liten stund innan jag kan hoppa rakt in i smeten igen. Det känns väldigt viktigt för mig, om jag inte gör det blir det för mycket för hjärnan att processa på samma gång och jag får svårigheter med att sortera och prioritera vad ska börja med härnäst. Jag känner till mina stressymptom ganska väl och försöker reagera när jag känner att det blir för mycket, det kan vara att aktivt säga till mig själv att inte hoppa vidare till en annan arbetsuppgift innan jag är klar med den första för att på så vis inte sitta på ett flertal halvfärdiga uppgifter som stressar mig.

 

Tänkte på en situation jag var i under slutet av förra skolåret, då jag pratade med åttorna (som nu är nior, en rätt stressad årskurs) om stress, ångest och psykisk ohälsa. Snackade om symptom som är viktiga att ta på allvar, exempelvis sömnproblem, hjärtklappning, svårigheter att fokusera + mycket annat, och hur kroppen till slut säger ifrån och stänger av när en gått för länge med alldeles för höga stressnivåer (utmattningssyndrom). Det ironiska med det var att jag dagarna innan varit skitstressad inför att få ihop min Powerpoint-presentation och vara påläst om all fakta och kunna allting utantill och själv haft sagda stressymptom. Var orolig hemma och kunde inte riktigt släppa jobbet. Sånt måste jag undvika i framtiden för att inte belasta mig själv på det viset.

 

Sist och slutligen kan jag bara säga det självklara, att jag tycker det är för jävligt att vi lever i en tid och ett samhälle där så många blir utmattade: under det senaste året har jag sett både kompisar, kollegor och elever på skolan där jag jobbar drabbas av detta och den gemensamma faktorn är ju det här att sätta alldeles för stor press på sig själv och jobba på tills en är så utmattad att det inte går längre.

 

Jag känner igen det själv, den där önskan att vara duktig och aktiv och alltid redo och tillgänglig. Att ta på sig fler och fler arbetsuppgifter tills en inte riktigt vet var en ska börja, men inte vilja säga nej av rädsla för att framstå som lat eller något liknande. Det är en folksjukdom som drabbar inte minst tjejer med det ökända duktig flicka-komplexet och jag tycker det är bra att det uppmärksammas mer och mer, precis som all den psykiska ohälsa som följer med.

 

Nu ska jag spela Sims och släppa såna här tunga tankar för ett tag, det är viktigt att kunna koppla bort allting och bara fokusera på någonting helt annat, som exempelvis ett datorspel, ett tag. Imorgon är det på’t igen som gäller och om samma mönster fortsätter så kommer den veckan antagligen bli lika hektisk som föregående. Jag måste bara komma ihåg att skolan inte står och faller med mig och att jag inte ska ta på mig för mycket saker och fortsätta jobba efter arbetstid. Som en vän till mig sa efter att hon berättat om sin utmattning: hälsan måste gå först.

 

Pusshej

 

 

 

 

 

! VIKTIGT ! Feminism Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serietips: The Handmaid’s Tale (2017-)

13th May 2017

 

Todelihoo.

 

Jobbveckan är slut och sommarlovet kommer allt närmare. I veckan hade vi kuratorer inom IES vår sista handledning för terminen och när jag kollade i min kalender insåg jag att jag måste börja ha avslutande samtal med mina elever eftersom det inte är alltför många träffar kvar. Det är basically bara nästa vecka som är en “vanlig” skolvecka, annars är det en massa tid som går bort för ledighet och typ städdagar och annat då det inte förekommer några lektioner. Märkligt.

 

 

 

Men! Jag hade tänkt skriva om något annat. Har blivit helt hooked på serien The handmaid’s tale (2017-), baserad på en bok av Margaret Atwood med samma namn. Många har säkert hört talas om den vid det här laget, men jag tänkte skriva lite om den ändå eftersom den gått rakt in i hjärtat på mig och stannat där.

 

Serien utspelar sig i ett dystopiskt USA där en totalitär teokratisk regering tagit makten och inrättat regler och lagar i enlighet med Gamla testamentet. Kvinnors rättigheter är fullständigt tillbakadragna, de får inte längre jobba eller ens läsa. De som inte skickas till straffkolonierna får bli s.k. handmaids åt de rika i samhället då de har förmågan att bli gravida, någonting som få kvinnor kan till följd av miljöförstöring.

 

Livet som handmaid går sedan ut på att bli impregnerad av den styrande mannen i huset och föda barn som han och hans fru kan uppfostra som sina egna. Vi får följa huvudpersonen Offred (namnet har tilldelats henne och står för Of-Fred, dvs att hon tillhör Fred, mannen i huset) och hur hennes vardag ser ut som en handmaid då hon måste lyckas med sin enda uppgift: att bli gravid. Vi får också se tillbakablickar till hur hon levde dessförinnan och hur det blev när samhället vändes upp och ner och hon förlorade all rätt till ett eget liv – samt vad som händer de som trotsar regimen.

 

 

 

Jag tänkte på en sak som Lady Dahmer skrev om serien, någonting som slagit mig då jag kollat på den. Det är att en inte kan tänka att serien bara är en påhittad saga om en avlägsen värld – tvärtom så är det som sker verklighet på många platser i världen och vår s.k. frihet är egentligen en illusion. Sättet som kvinnorna behandlas på i serien är en skildring av hur situationen för kvinnor sett ut under tusentals år, och hur lätt allting kan gå tillbaka till det så fort vi sänker garden och tror att allting är lugnt. Kvinnans roll som en barnafödande maskin utan egen vilja är central i ett patriarkat och vi slipper inte undan så lätt.

 

Jag tänker på kvinnor överallt i världen, hur de inte tillåts ha en utbildning, ett jobb eller en egen ekonomi, hur de gifts bort mot sin vilja och tvingas producera barn åt någon vidrig man som bestämmer allting i deras liv, hur våld och sexuellt våld används mot kvinnor för att styra och kontrollera dem, hur möjligheten till säker abort och preventivmedel ständigt ifrågasätts av konservativa som vill inskränka kvinnans rätt till sin egen kropp, samt tusen andra exempel. Allt som krävs för att det ska bli så är att en regim med de åsikterna tar makten i samhället och sen är det slut på friheten. Det får vi aldrig glömma.

 

 

 

 

Jag rekommenderar den här serien med all min kraft. Dels för skådespeleriet och the neverending spänning, men mest för att den visar en värld som alltför lätt kan bli vår vardag om vi inte ser upp med vad som sker omkring oss. Så är det att leva som kvinna i ett patriarkat: ständigt vaksam.

 

Pusshej

 

 

 

! VIKTIGT ! Feminism

Instagramtips: Katarina Wennstam

2nd May 2017

 

Todelihooo.

 

Tisdagen är i princip slut och jag kan checka av en till dag i min kalender. Skolan drog igång igen för fullt efter tredagarsledigheten, jag som tänkt att ungarna kanske lugnat ner sig/vilat upp sig under Valborgshelgen kunde ju bara fetglömma alla planer på en mjukstart. Det var basically full rulle från dagens början till dess slut, och när jag några minuter i fyra slog ihop laptopen för att bege mig hemåt kom jag på att jag ändå lyckats glömma ringa en förälder. Men det får bli imorgon.

 

Skulle dock vilja skriva om något annat ikväll och ge ett tips! Jag följer författaren Katarina Wennstam på Instagram (här), hon som among many other things har skrivit Flickan och skulden + Flickan och skammen (om victimblaiming och slutshaming och annat skit och piss i det här samhället). Hon är en av mina stora idoler och inspirationer etc etc. Nu gör hon en följetong på sin Insta om våldtäkt på film och jag följer med förfäran och fascination det hon postar. Kommer skriva lite närmare om det så utfärdar en TW nu för våldtäkt på film ifall någon känner att den inte vill läsa om det.

 

 

 

 

Katarina Wennstam skriver mycket om hur våldtäkt gestaltas på film – och varför utdragna våldtäktsscener ens måste vara med på film från första början. Ibland känns det som att sådana scener bara “slängs in” i en film för att ge den något sorts djup eller en mörk, allvarlig ton eller whatever, inte för att de faktiskt tillför något till filmens handling förutom att den (oftast kvinnliga) huvudrollen ska lida så mycket som möjligt. Dessutom, skriver Katarina, gestaltas ofta de här våldtäkterna på helt andra sätt än hur våldtäkter generellt sett ser ut i verkligheten vilket också bidrar till att skapa en förvrängd syn på våldtäkt i samhället.

 

Jag för min del kan absolut inte kolla på våldtäkt på film och känner igen många av de skevheter som Katarina skriver om. Jag blir otroligt påverkad och illa berörd av att se människor plågas på olika sätt på film och vägrar kolla på filmer som innehåller någon form av utdragen misshandel, tortyr eller, ja, våldtäkt. Här har imdb:s Parental Guide varit till enorm hjälp, läser alltid igenom listan på läskiga/våldsamma grejer som kan hända i en film innan jag ser den och kan på så vis bedöma om jag rent psykiskt klarar av att se den. Även kortare sekvenser kan vara jobbiga och få mig att tvivla, kan vara att det är en rulle som jag verkligen vill se men så ska de tvunget ha med en våldtäkt och jag blir så trött på det (argentinska The secret in their eyes är en sådan film för mig).

 

Ett exempel som Katarina tar upp är en groteskt utdragen våldtäktsscen från den franska filmen Irréversible (2002) som bara finns där för att… ja, det finns faktiskt ingen anledning förutom att den ska, ehm, vara artsy eller något. Den bara är där. Minns när jag var typ 12, 13 år och läste min första Frida-tidning. Den filmen var recenserad och skribenten hade skrivit att ingen under 30 borde se filmen eftersom en totalt tappar tron på mänskligheten och mår skit typ. Har till denna dag inte sett filmen och kommer aldrig göra det heller. Och jag kan än en gång inte förstå varför filmskapare måste ha med sådana sekvenser, förutom att det verkar som att det finns någon sorts fucked up njutning i det för dem?

 

Katarina skriver också om det i sin följetong, att våldtäkt på film ibland skildras som de utsatta kvinnorna faktiskt tycker om det som sker (med ett exempel från serien Narcos, som jag själv reagerade på när jag såg serien för skitlänge sedan). Någon snubbe övertalar/tvingar dem till “sex” och plötsligt blir de jättekåta och allt ska vara så förföriskt, farligt och förbjudet och what not. Jag tycker att det är något av det mest bisarra och skeva av allting, den där gestaltningen av våldtäkt som något sorts sexigt maktspel. Det om något bidrar till en förvrängd syn på våldtäkt i vårt samhälle – speciellt bland unga som ser de här filmerna/serierna och tror att det på något sätt speglar verkligheten.

 

Katarina Wennstams följetong på Insta har berört mig väldigt mycket, jag läser noggrant allting hon skriver och även kommentarerna under bilderna (folk som håller med och sett liknande filmer och reagerat på samma sak). Även om det självklart är jobbigt att läsa om så tycker jag det är skönt att någon sätter ord på saker jag själv tänkt på så mycket men inte riktigt kunnat formulera, nämligen hur riktigt jävla dåligt det känns att det finns så många filmer/serier där en kvinnans främsta roll består i att bli våldtagen for the sake of *edgy* filmskapande. Det är också något av en befrielse att se att andra personer känner samma sak.

 

Nä, fy fan. Blir till att kolla på något trevligare ikväll. Måste ta en break från allt det jävliga.

 

Pusshej

 

 

 

 

 

! VIKTIGT ! Feminism

“Hur skulle jag kunna veta att hon inte ville om jag inte provade?”

6th February 2017

 

Todeloo.

 

När jag kollade Facebook imorse var det här vad som mötte mig.

 

Screenshot från SVT. Länk för att se filmen.

 

Då har alltså en snubbe i bandet Albatraoz mitt under en spelning greppat tag om en tjejs huvud och tryckt hennes huvud mot sitt skrev. Han fick en möjlighet att ursäkta sig efter spelningen och förklaringen till eländet blev då “jag fick feeling”, “ni tjejer kan aldrig förstå den feelingen”, “jag gick in i en roll”. Och sist och slutligen, “hur skulle jag kunna veta att hon inte ville om jag inte provade?”. Låter det bekant?

 

Tänker att det här är ett prima exempel på den våldtäktskultur vi som bekant lever i och som visar sig i så många olika områden i samhället. Dudes får för sig att göra vad helst de känner för, kvinnan blir ett objekt, en sak utan några som helst egna tankar eller känslor. Och då kan en ju göra vad som helst eftersom en “fick feeling”. Bara titta på filmen, på snubbens järnhårda grepp om tjejens bakhuvud och hur han totalt skiter i att hon försöker vrida sig loss. Han var ju bara tvungen att prova om hon skulle uppskatta att bli utsatt för hans förnedrande handling.

 

Även om jag självklart tycker det är för jävligt att det ska behövas en film som bevismaterial så tänker jag ändå att det är så himla bra att händelseförloppet fångades på kamera. Låt folk få se den verklighet som en våldtäktskultur innebär: att exempelvis inte kunna åtnjuta en spelning utan att få sitt ansikte upptryckt i någon vidrig killes skrev, och att efteråt få höra “hur skulle jag kunna veta att hon inte ville om jag inte provade?” – ett totalt avsägande av det egna ansvaret. Det här synsättet är så inpräntat i många män att det blivit en självklarhet för dem och det är genom det som våldtäktskulturen växer sig stark.

 

I slutet av artikeln berättar tjejen som blivit utsatt om de reaktioner som filmklippet skapat. Hon säger: “90 procent är reaktioner från folk som stöttar mig. Men det är de elaka kommentarerna som fastnar. Vissa skriver att jag får skylla mig själv och att jag överdriver. Men det känns bra att folk får reda på vad som har hänt för att det är inte okej.“. Även det är en vanlig reaktion från omgivningen när vi lever i en våldtäktskultur: den som blivit utsatt får helt enkelt skylla sig själv. “Varför var du på spelningen? Varför stod du så långt fram? Då får du faktiskt skylla dig själv om killen vill trycka ditt ansikte mot sin kuk.” Eller den andra klassikern: “Du överdriver. Överreagerar. Det där var väl inte så farligt?”.

 

Som jag skrev tidigare: låter det bekant? För många i samhället är det så självklart att direkt ifrågasätta kvinnan som blivit utsatt, det blir en ansvarsförflyttning från den som skulden egentligen ligger på. Det är dags att konfronteras med den obehagliga sanningen och börja reflektera över sitt synsätt. Tänker vi automatiskt att skulden ligger på kvinnan eftersom det “bara är så” – eller kan det vara resultatet av hundratals år av kvinnoförtryck som är långt ifrån utraderat ur vårt så kallade ‘moderna samhälle’?

 

Pusshej

 

 

 

! VIKTIGT !

Sexualkunskapstankar

8th December 2016

 

Todelihoooo.

 

Nu har jag haft mina sista life skills-lektioner för den här terminen. Hade två halvklasser i åttan idag (helt slut, hur orkar lärare ha lektioner hela dagen? cred) och förutom att jag lyckades skvätta färg från en whiteboardpenna rakt i mitt fejs (….) halvvägs in under det ena passet så gick det superbra. Alltså att kidsen verkligen sitter som tända ljus med ögon och öron öppna när en pratar om vikten av samtycke, ömsesidighet och bra-känsla vid sex! Slutar aldrig förvånas över hur till och med de mest pratiga ungarna lugnar ner sig och lyssnar när vi kommer in på de ämnena.

 

Nu när terminen går mot sitt slut och min motivation till att ta tag i nya projekt är väldigt låg har jag i alla fall funnit styrka och pepp i de här life skills-lektionerna. Har börjat fundera på vad jag skulle vilja göra till våren: dels någon sorts uppföljning med åttorna angående samtyckeslektionerna vi haft, kidsen glömmer snabbt och jag vill att det ska sitta som berget, men också något större projekt med niorna. Har skrivit om det förut men skulle vilja ha flera lektioner med dem: en om samtycke, en om STI och preventivmedel (kunskapsnivåerna varierar avsevärt mellan eleverna angående detta) och en om normer och speciellt heteronormen. Det är fullt genomförbart, jag måste bara våga “pusha” igenom förslaget som jag gjorde angående åttorna den här terminen.

 

 

jag när jag drömmer mig bort om alla sexualkunskapslektioner jag vill ha

 

 

Fick förresten en kommentar här på bloggy som jag blev glad av att läsa. Det var ett urklipp från en rapport som MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) publicerat gällande skapandet av en tryggare skolmiljö för unga hbtq-personer. Hela rapporten i sig är mycket intressant och viktig, men postar det specifika urklippet som stod i kommentaren:

 

 

”Förutom att ha ett hbtq-perspektiv i undervisningen berättar unga också om
betydelsen av att synliggöra hbtq-frågor i skolans fysiska miljö genom exempelvis
regnbågsflaggor eller affischer.

”Har också känt mig tryggare om jag till exempel gått på en skola med pro hbtqaffischer
eller att lärare tar med det perspektivet i sin undervisning.” (Bisexuell
cistjej, 16‒17 år).

Att lyfta hbtq-frågor i skolan ger inte bara unga kunskap om frågorna utan har också en
identitetsstärkande funktion. Unga ger exempel på vikten av att inte utgå från
heteronormativa föreställningar i undervisningen, oavsett om det finns elever som är
öppna hbtq-personer i klassen eller skolan. Genom att på ett naturligt sätt visa en
mångfald av sexualiteter, könsidentiteter och könsuttryck i undervisningen ges alla unga
en möjlighet till kunskap om andra vars liv de kan känna igen sig i. ”

 

 

Det här är så himla viktigt. Att inkludera alla sexualiteter, könsidentiteter och könsuttryck i skolans undervisning, att liksom inte bara ta för givet att alla är straighta cis-kids. Allt för ofta känns det som att allt hbtq-relaterat görs till någon sorts “sidogrej” en kan ägna lite extra uppmärksamhet någon gång ibland, som exempelvis att RFSL bokas in för en temadag om det finns tid – eller att det endast är hos kuratorn som det finns regnbågsflaggor (och regnbågsljus!) när det borde vara lika självklart att de hänger ute i korridorerna som affischerna om allas lika värde oavsett religion och etnicitet som hänger där.

 

Den erfarenhet jag har av att snacka sexualkunskap med tonåringar är att de rent generellt är väldigt öppensinnade och medvetna: det är inget konstigt för dem att använda pronomen hen, att vara pansexuell är något många hört talas om, de vill veta hur femidomer (kondomer för personer med fitta) fungerar och så vidare. Men det är också väldigt mycket de inte vet, som exempelvis att mödomshinnan inte existerar, vad dagen-efter-piller (akut p-piller) är för något, att HIV inte längre är dödligt med rätt mediciner – och framför allt vad trans* är för någonting.

 

När skolan jag jobbar på hade konferens i mitten av terminen för alla inom samma skolkoncern fick vi möjligheten att delta i olika workshops om skolrelaterat arbete och då gick jag på en workshop om hur en kan inkludera sexualkunskap i sin undervisning. Nu är ju inte jag lärare men jag har som bekant ett brinnande intresse för sexualkunskap i skolan så det kändes relevant att vara där. Tyvärr var det inte alltför många deltagare på plats och jag minns inte riktigt vad vi fick för tips, men ändå var det ju ett så viktigt ämne. Mer sexualkunskap – och framför allt hbtq-kunskap – i det ‘vardagliga’ skolsnacket! Precis som att många kids börjar ha mer koll på olika sexuella läggningar, ska det bli lika vanligt att ha koll på vad trans* är.

 


 

Det var det. Nu ska jag kolla på sista säsongen av The Fall. Lööööv detective superintendent Stella Gibson.

 

Pusshej

! VIKTIGT ! RFSU

Snackar dick pics på bästa sändningstid

22nd November 2016

 

Hej!


Idag när jag satt
på jobbet blev jag uppringd av en reporter på SVT som ville att jag skulle medverka i ett inslag i Rapport om fenomenet med dick pics. Reportern hade hittat mig via Cafés webbtidning där jag medverkade för några veckor sen angående just oönskade snoppbilder och hade önskemål om att jag skulle säga liknande saker i reportaget (artikeln kan läsas här).

 

I artikeln skrev jag att jag anser det vara en form av maktutövning och att det blir speciellt tydligt i och med att en person faktiskt rent virtuellt trycker upp sitt kön i någon annans ansikte, och att jag anser att dick pics blir ett samhällsproblem då de skickas iväg hejvilt utan respekt och samtycke från den andra parten. Det var just de orden som SVT-reportern fastnat för och ville förmedla i reportaget, vilket jag självklart ställde upp på.

img_3822

Lite nervigt kändes det förstås att vara med, jag har faktiskt aldrig intervjuats till TV förut på det viset, men både reportern och kamerakillen var väldigt trevliga (och jag gillade kamerakillens kommentar angående mitt yrke och ålder: “alltså när jag gick i skolan var kuratorn typ 90 plus”) och intervjun kändes väldigt avslappnad och bra. När de fått ihop allt material de behövde tackade de för sig och jag återgick till min arbetsdag.

 

Det var helt klart ett av de mest spännande upplevelserna jag varit med om under en vanlig tisdag och jag är väldigt glad att jag blev uppringd (hela 5 gånger!! Trodde någon hade dött först…). Hela fenomenet med att personer skickar oönskade och ovälkomna bilder på sina kukar är så skevt och så kränkande – såväl som olagligt. Jag anser att vi måste fortsätta uppmärksamma det och verkligen markera att det inte är OK, så att det inte normaliseras och blir något en helt enkelt måste “stå ut med” eller whatever.

 


 

Nu är det dags för mig att kolla in ett avsnitt Skam innan sovdags, är inne på andra säsongen nu och helt hooked som vanligt.

Pusshej