Allmänt

Lite långhelg

24th May 2017

 

Todelihoo.

 

Det är officiellt långhelg och thank god for that. Även om denna jobbvecka endast bestått av tre dagar är jag SÅ trött, vilket kan bero på lite olika anledningar. Lätt förkylning och sömnskuld att ta igen från helgen då jag var ute och rände, pollen som attackerar mitt fejs dagligen, mens som plötsligt bröt ut igår… Och så den lilla detaljen att jag lyckades tappa min mobil i toaletten idag och därmed paja den helt. You know, the usual.

 

MEN! Nu är det som sagt långhelg och då finns det inget att klaga på. Jag och bae flyttar i dagarna, ska bli skönt att slänga en massa gammal skit och pallra sig iväg till något nytt, kunna bjuda hem folk mer och hela faderullan. Sen är sommarlovet basically här, eleverna har ingenting kvar i skolan och tiden fylls mostly ut av filmtittande och lekar på skolgården. Jag erbjöd mig att ha s.k. life skills-lektioner med åttorna nästa vecka, ska prata stress och ångest inför nian och vilken hjälp som finns att få. Ironiskt nog känner jag mig själv stressad inför att få min jävla powerpoint att fungera smoothly, men whatever. Det får gå som det går.

 

En liten selfie på’re

 

Jag hade egentligen inte så mycket mer att skriva, kände ba för att fundera högt. Nu håller jag på att somna.

Pusshej

Allmänt

Sommarfeels

21st May 2017

 

Todelihoo.

 

Är helt slut, men har samlat ihop mina sista krafter för att skriva lite. Förra helgen tog jag det väldigt lugnt, var mest hemma och myste med bae, men den här helgen har främst bestått av utgångar. På fredagen var jag med några kompisar på terrassen vid Mosebacke och drack öl i solen, och igår gjorde vi vår premiär på Trädgården. Har haft extremt kul och hängt med både gamla och nya vänner och därför känns det ändå som att jag kan ta “straffet” att vara såhär trött idag. Mysko hur snabbt en glömmer vinterns mörker och depp så fort det blir sommar.

 

 

 

 

I torsdags var jag för övrigt med bae och en kompis och såg nya Alien: Covenant i Imax. Det var första gången jag såg en film i det formatet, och dessutom första gången jag var i Mall of Scandinavia. Filmformatet var coolt, men själva rullen var väl sådär. Jag älskar Alienfilmerna och har gjort det sedan många år tillbaka och oturligt nog måste jag säga att det nyaste tillskottet i samlingen inte imponerade. Trött story, ologiska plotholes, ingen karaktär en egentligen brydde sig om… MEN! Det var läskigt och actionfyllt emellanåt och det gillar jag ju, så det var trots allt helt okej.

 

 

Från och med nu kommer jag bara vilja se filmer på det sättet.


Imorgon är det dags för en av de sista veckorna på skolan innan lovet – och dessutom är den bara tre dagar lång thanks to Kristi himmelsfärd och klämdagen. Ska bli så otroligt skönt, både ungarna och personalen är trötta nu och vill ha lov, ingen har väl superstor pepp inför att vara på skolan och det märks. Jag håller på och wrap it up med mina ungar, har avslutande samtal och säger tack och hej till föräldrarna. Har även försäkrat mina “stammisar” om att jag kommer vara kvar nästa år, till deras lättnad (och kul för mig att de vill ha kvar mig!). Nu ska det bli skönt med ett uppehåll.

Det var det! Mina krafter är slut för den här gången, ska återgå till att mysa i sängen. Ha det gött.

Pusshej

Feminism Konst, illustrationer m.m.

Konstnärstips: Frances Cannon

13th May 2017

 

 

Todelihoo.

 

Jag följer många duktiga konstnärer, illustratörer och skapare på Insta och tänkte tipsa om en jag gillar väldigt mycket, nämligen Frances Cannon (hemsida här och Instagram här). Hon är en kroppspositiv feminist som illustrerar kvinnor av modell större i olika sammanhang och de är så fina att jag ville sprida hennes konst.

 

Undrar om det går att shippa hennes konstverk till Sverige? Isåfall vill jag ha några på väggen.

Pusshej

! VIKTIGT ! Feminism Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serietips: The Handmaid’s Tale (2017-)

13th May 2017

 

Todelihoo.

 

Jobbveckan är slut och sommarlovet kommer allt närmare. I veckan hade vi kuratorer inom IES vår sista handledning för terminen och när jag kollade i min kalender insåg jag att jag måste börja ha avslutande samtal med mina elever eftersom det inte är alltför många träffar kvar. Det är basically bara nästa vecka som är en “vanlig” skolvecka, annars är det en massa tid som går bort för ledighet och typ städdagar och annat då det inte förekommer några lektioner. Märkligt.

 

 

 

Men! Jag hade tänkt skriva om något annat. Har blivit helt hooked på serien The handmaid’s tale (2017-), baserad på en bok av Margaret Atwood med samma namn. Många har säkert hört talas om den vid det här laget, men jag tänkte skriva lite om den ändå eftersom den gått rakt in i hjärtat på mig och stannat där.

 

Serien utspelar sig i ett dystopiskt USA där en totalitär teokratisk regering tagit makten och inrättat regler och lagar i enlighet med Gamla testamentet. Kvinnors rättigheter är fullständigt tillbakadragna, de får inte längre jobba eller ens läsa. De som inte skickas till straffkolonierna får bli s.k. handmaids åt de rika i samhället då de har förmågan att bli gravida, någonting som få kvinnor kan till följd av miljöförstöring.

 

Livet som handmaid går sedan ut på att bli impregnerad av den styrande mannen i huset och föda barn som han och hans fru kan uppfostra som sina egna. Vi får följa huvudpersonen Offred (namnet har tilldelats henne och står för Of-Fred, dvs att hon tillhör Fred, mannen i huset) och hur hennes vardag ser ut som en handmaid då hon måste lyckas med sin enda uppgift: att bli gravid. Vi får också se tillbakablickar till hur hon levde dessförinnan och hur det blev när samhället vändes upp och ner och hon förlorade all rätt till ett eget liv – samt vad som händer de som trotsar regimen.

 

 

 

Jag tänkte på en sak som Lady Dahmer skrev om serien, någonting som slagit mig då jag kollat på den. Det är att en inte kan tänka att serien bara är en påhittad saga om en avlägsen värld – tvärtom så är det som sker verklighet på många platser i världen och vår s.k. frihet är egentligen en illusion. Sättet som kvinnorna behandlas på i serien är en skildring av hur situationen för kvinnor sett ut under tusentals år, och hur lätt allting kan gå tillbaka till det så fort vi sänker garden och tror att allting är lugnt. Kvinnans roll som en barnafödande maskin utan egen vilja är central i ett patriarkat och vi slipper inte undan så lätt.

 

Jag tänker på kvinnor överallt i världen, hur de inte tillåts ha en utbildning, ett jobb eller en egen ekonomi, hur de gifts bort mot sin vilja och tvingas producera barn åt någon vidrig man som bestämmer allting i deras liv, hur våld och sexuellt våld används mot kvinnor för att styra och kontrollera dem, hur möjligheten till säker abort och preventivmedel ständigt ifrågasätts av konservativa som vill inskränka kvinnans rätt till sin egen kropp, samt tusen andra exempel. Allt som krävs för att det ska bli så är att en regim med de åsikterna tar makten i samhället och sen är det slut på friheten. Det får vi aldrig glömma.

 

 

 

 

Jag rekommenderar den här serien med all min kraft. Dels för skådespeleriet och the neverending spänning, men mest för att den visar en värld som alltför lätt kan bli vår vardag om vi inte ser upp med vad som sker omkring oss. Så är det att leva som kvinna i ett patriarkat: ständigt vaksam.

 

Pusshej

 

 

 

Allmänt

Return of the social life

7th May 2017

 

Todelihoo.

 

Under de tre senaste dagarna har det hänt ganska mycket, i betydelsen att jag känt mig väldigt social och varit mycket med andra människor. Det är som jag skrivit förut, när våren kommer med sol och värme och hela faderullan vaknar jag – i likhet med så många andra – ur mitt ide och orkar ta mig ut och actually göra grejer. Jag tänker på de senaste vintermånaderna och undrar var jag har hållit hus, vad har jag ens gjort efter jobbet och under helgerna i typ hela januari? Februari? Det är nu jag börjar känna igen mig själv igen.

 

Men till det jag har pysslat med då. I torsdags träffade jag en person från min nyfunna kompisgrupp Porrtjejerna (namnet kommer sig av intervjugruppen om porr som vi träffades genom) och vi åt middag vid Medis i solen och pratade på om allting mellan himmel och jord, så roligt att få en helt ny kompis och lära sig grejer om varandra. Senare åkte vi till Gamla stan och träffade några andra, hängde på baren Geronimo och hade det väldigt trevligt. Det var just sånt som jag saknat att göra efter jobbet, actually träffa folk och inte bara gå hem och däcka direkt.

 

Sen på fredagen jobbade jag förstås som vanligt (hyfsat lugn fredag, phew!), men när jag slutat tog jag tåget till Uppsala som var minst lika vårhärligt som Stockholm. Mamma kom och mötte mig tillsammans med vår hund Tassi och det kändes skönt att få hänga med mamsi och bli ompysslad (och fick även träffa min brorsa som jag inte sett på ett tag). På kvällen träffade jag boo, min gamla vän från pluggtiden och vi gick ut en sväng. Inte varit ute i Uppsala sedan… ja, jag vet faktiskt inte när det var senast, och det kändes ganska nostalgiskt.

 

På lördagen tog jag tåget tillbaka till Stockholm och gick senare ut på kvällen (yes, really) för att fira en persons födelsedag, närmare bestämt hon som håller i Vulvagruppen som jag är med i. Vi var ett gäng som sågs på en burleskklubb vid Hötorget och det var definitivt en ny upplevelse. På en liten scen beklädd med röda sammetsdraperier uppträdde folk och det serverades drinkar i “gammeldags” glas för att få den där 1920/30-talskänslan. Efter ett par timmar stack jag och en kompis vidare till Söder och mötte upp bae och hängde där istället. Vid två tog vi en taxi hem och idag har vi mostly sovit ut och packat lite inför kommande flytt.

 

 

 

Så. Ni kan tänka er att jag känner mig ganska slut efter den här helgen – och då av olika anledningar. Först det slightly negativa: jag har ju som bekant inte druckit speciellt mycket alkohol på senare tid och var dessutom helt nykter två månader under vintern. Nu har det plötsligt blivit tre dagar i rad då jag förtärt någon form av alkohol. Har inte varit skitfull under någon av de gångerna, har som mest blivit lite tipsy och kommit ihåg att varva med vatten. Men när man inte druckit på länge så känns det i kroppen. Får ta en liten detox nu.

 

Men sedan, den betydligt roligare anledningen att jag känner mig slut, som jag skrev om i början. Jag har varit med en massa folk, både nya och gamla vänner, och känt mig social, utåtriktad och glad. Det har verkligen varit roligt att återuppta kontakt med folk igen och bestämma sig för att ses och hitta på saker, jag har behövt det. Vill fortsätta med det nu när jag äntligen kommit igång igen, och dessutom göra något som inte involverar alkohol. Nu när vi snart flyttar in i nya lägenheten vore det kul att bjuda hem folk på spelkväll och liknande, ska se till att det blir av också.

 

Det var det. Känner mig faktiskt ganska peppad på jobbveckan som kommer nu, som att jag bara vill köra på så att det blir sommarlov någon gång.

 

Pusshej

! VIKTIGT ! Feminism

Instagramtips: Katarina Wennstam

2nd May 2017

 

Todelihooo.

 

Tisdagen är i princip slut och jag kan checka av en till dag i min kalender. Skolan drog igång igen för fullt efter tredagarsledigheten, jag som tänkt att ungarna kanske lugnat ner sig/vilat upp sig under Valborgshelgen kunde ju bara fetglömma alla planer på en mjukstart. Det var basically full rulle från dagens början till dess slut, och när jag några minuter i fyra slog ihop laptopen för att bege mig hemåt kom jag på att jag ändå lyckats glömma ringa en förälder. Men det får bli imorgon.

 

Skulle dock vilja skriva om något annat ikväll och ge ett tips! Jag följer författaren Katarina Wennstam på Instagram (här), hon som among many other things har skrivit Flickan och skulden + Flickan och skammen (om victimblaiming och slutshaming och annat skit och piss i det här samhället). Hon är en av mina stora idoler och inspirationer etc etc. Nu gör hon en följetong på sin Insta om våldtäkt på film och jag följer med förfäran och fascination det hon postar. Kommer skriva lite närmare om det så utfärdar en TW nu för våldtäkt på film ifall någon känner att den inte vill läsa om det.

 

 

 

 

Katarina Wennstam skriver mycket om hur våldtäkt gestaltas på film – och varför utdragna våldtäktsscener ens måste vara med på film från första början. Ibland känns det som att sådana scener bara “slängs in” i en film för att ge den något sorts djup eller en mörk, allvarlig ton eller whatever, inte för att de faktiskt tillför något till filmens handling förutom att den (oftast kvinnliga) huvudrollen ska lida så mycket som möjligt. Dessutom, skriver Katarina, gestaltas ofta de här våldtäkterna på helt andra sätt än hur våldtäkter generellt sett ser ut i verkligheten vilket också bidrar till att skapa en förvrängd syn på våldtäkt i samhället.

 

Jag för min del kan absolut inte kolla på våldtäkt på film och känner igen många av de skevheter som Katarina skriver om. Jag blir otroligt påverkad och illa berörd av att se människor plågas på olika sätt på film och vägrar kolla på filmer som innehåller någon form av utdragen misshandel, tortyr eller, ja, våldtäkt. Här har imdb:s Parental Guide varit till enorm hjälp, läser alltid igenom listan på läskiga/våldsamma grejer som kan hända i en film innan jag ser den och kan på så vis bedöma om jag rent psykiskt klarar av att se den. Även kortare sekvenser kan vara jobbiga och få mig att tvivla, kan vara att det är en rulle som jag verkligen vill se men så ska de tvunget ha med en våldtäkt och jag blir så trött på det (argentinska The secret in their eyes är en sådan film för mig).

 

Ett exempel som Katarina tar upp är en groteskt utdragen våldtäktsscen från den franska filmen Irréversible (2002) som bara finns där för att… ja, det finns faktiskt ingen anledning förutom att den ska, ehm, vara artsy eller något. Den bara är där. Minns när jag var typ 12, 13 år och läste min första Frida-tidning. Den filmen var recenserad och skribenten hade skrivit att ingen under 30 borde se filmen eftersom en totalt tappar tron på mänskligheten och mår skit typ. Har till denna dag inte sett filmen och kommer aldrig göra det heller. Och jag kan än en gång inte förstå varför filmskapare måste ha med sådana sekvenser, förutom att det verkar som att det finns någon sorts fucked up njutning i det för dem?

 

Katarina skriver också om det i sin följetong, att våldtäkt på film ibland skildras som de utsatta kvinnorna faktiskt tycker om det som sker (med ett exempel från serien Narcos, som jag själv reagerade på när jag såg serien för skitlänge sedan). Någon snubbe övertalar/tvingar dem till “sex” och plötsligt blir de jättekåta och allt ska vara så förföriskt, farligt och förbjudet och what not. Jag tycker att det är något av det mest bisarra och skeva av allting, den där gestaltningen av våldtäkt som något sorts sexigt maktspel. Det om något bidrar till en förvrängd syn på våldtäkt i vårt samhälle – speciellt bland unga som ser de här filmerna/serierna och tror att det på något sätt speglar verkligheten.

 

Katarina Wennstams följetong på Insta har berört mig väldigt mycket, jag läser noggrant allting hon skriver och även kommentarerna under bilderna (folk som håller med och sett liknande filmer och reagerat på samma sak). Även om det självklart är jobbigt att läsa om så tycker jag det är skönt att någon sätter ord på saker jag själv tänkt på så mycket men inte riktigt kunnat formulera, nämligen hur riktigt jävla dåligt det känns att det finns så många filmer/serier där en kvinnans främsta roll består i att bli våldtagen for the sake of *edgy* filmskapande. Det är också något av en befrielse att se att andra personer känner samma sak.

 

Nä, fy fan. Blir till att kolla på något trevligare ikväll. Måste ta en break från allt det jävliga.

 

Pusshej

 

 

 

 

 

Allmänt

Första maj

1st May 2017

 

 

Todelihoo.

 

Det är första maj och som på beställning blev det nästan sommarväder utomhus. Vågar inte hoppas på för mycket eftersom världens snöstorm kan slå till när som helst i det här landet, men idag har det åtminstone varit fint. Den här helgen har dessutom känts så lång, ganska mysko vad en enda extradag kan göra.

 

Idag har jag och bae varit och kikat på lägenheten här i Fruängen som vi ska flytta till. Skrev kontrakt i lördags (andrahand) och nu kan vi basically börja flytta in grejer, vilket var precis vad vi gjorde idag. Det är en tvåa och dessutom ett nybygge så det känns rätt härligt att få en större lägga + lite modernare och fräschare. Får vänta lite tills vi kan börja släpa dit större grejer som vår säng och sådär, men annars är jag peppad på att flytta in där så fort som möjligt. Är ganska färdig med vår etta nu.

 

 

 

 

 

Och jobb imorgon som vanligt. Det känns dock okej, vill främst att veckorna ska gå så det kan bli sommarlov någon gång (långledigt!). Bara en månad-ish kvar nu. Knäppt.

 

Pusshej

 

 

Allmänt

En lite annorlunda Valborg

30th April 2017

 

Todelihoo.

 

Idag är det Valborg och precis som förra året har jag valt att inte åka till Uppsala för att fira. Jag känner mig kort och gott färdig med det nu, firat Valborg där sedan jag var tonåring och även om det varit fantastiskt kul genom åren så är det inte riktigt samma sak för mig längre. Kanske kommer peppen tillbaka någon gång i framtiden, mina föräldrar gör ju en stor grej av “vappen” (som det heter i Finland) så kanske blir jag likadan när jag är lite äldre.

 

En annan anledning att jag inte är så taggad på att festa idag är att jag och bae var ute och röjde igår och kom hem vid 4.30 – det var ljust ute då, riktig sommarkänsla. Jag har inte varit ute ordentligt på flera månader (senast jag var ute och dansade är typ… nyårsafton? Skandal!) men igår var det alltså dags. Jag, bae och ett gäng med polare var på Strands 90-talsfest och dansade mer eller mindre konstant under fem timmar.

 

Det var peppig nostalgimusik, härligt umgänge med folk jag verkligen saknat, kände mig snygg i nyshoppade kläder och var lagom tipsy hela kvällen och aldrig skitfull. Ofta brukar jag ju inte orka vara kvar på ett ställe till stängning, men nu dansade vi in i det sista och när klockan slog 3 bestämde vi oss för att gå och käka. Av en slump lyckades vi sedan pricka in tunnelbanan trots nattider så vi kunde åka hem med den och slapp betala för taxi. Allt var on point.

Om jag ska vara lite klyschig så kändes det här “pre-valborgsfirandet” som ett slags uppvaknande. Har ju som sagt inte varit ute (eller ens druckit alkohol) på flera månader, har liksom inte orkat bara. Vintern har känts deppig och långdragen och jag har bara räknat dagarna till ljusare tider. Och nu har de ljusare tiderna kommit! Känner att jag vill hänga med folk igen, gå ut och bara ha kul. Skönt att bli sig själv igen, so to speak.

 

Idag blir det emellertid bara chill hemma. Känns bra att kunna mysa med bae och tänka på hur rolig kvällen blev igår utan att slippa superbrutal bakfylla och ångest över huruvida en var för full etc. Dessutom är det en otrolig lättnad att vi är lediga imorgon på första maj, behöver verkligen den där extra dagen. Mycket i mitt liv har kretsat kring jobbet på senare tid och den här helgen har det finally känts som att jag fått distans från det.

 

 

 

 

Så. Jag är väldigt glad. Tänker tillbaka på den här tiden för ett år sedan och känner att så många saker har förändrats till det bättre. På Valborg förra året hade jag horribla mensvärkssmärtor och kunde knappt röra mig (vilket senare gjorde att jag besökte en massa gynekologer pga oro för endometrios och fick träffa somliga INTE så bra personer och andra betydligt bättre. Har inte endo btw), jag jobbade på ett ställe som inte kändes helt rätt för mig och jag och bae hade en knepig bostadssituation. Nu har alla de grejerna löst sig och det känns så jävla bra.

 

Nu ska jag käka lite lunch. Trevlig Valborg på er allihopa!

Pusshej

Filmer, tv-serier, dokumentärer m.m.

Serie: The A Word (2016-)

23rd April 2017

 

Todelihoo.

 

Jag såg precis klart första säsongen av den brittiska tv-serien The A Word och då jag fäst mig vid den så mycket på väldigt kort tid tänkte jag att jag skulle skriva om den direkt. Säsong 1 sänds just nu på SVT play, men eftersom det bara släpps ett avsnitt i veckan och jag blev alldeles för otålig att få reda på hur det går tog jag och såg de sista avsnitten på en stream nu. SÅ bra serie – som dessutom får en andra säsong detta år, hurra!

 

Serien kretsar kring familjen Hughes som bor ute på den brittiska landsbygden. När allting börjar får vi reda på att 5-årige sonen Joe har en del “speciella” beteenden för sig (bl.a. har han svårt att funktionera i vardagen utan ständig musik runt sig), som föräldrarna Alison och Paul försöker bortförklara på olika sätt. Ganska snart blir det tydligt att Joe inte är som alla andra barn och han blir diagnostiserad med autism (eller att han befinner sig på autismspektrat). En diagnos som först är oerhört svår för föräldrarna att acceptera och att berätta om för de andra i byn.

 

Serien innehåller många sidospår förutom huvudhandlingen om Joe och hans autism. Förutom Alison, Paul och Joe får vi även följa familjens dotter Rebecca, som kämpar med allt vad det innebär att vara tonåring i en liten by där det inte finns särskilt mycket att göra. Vi får även följa mamma Alisons bror Eddie och hans fru Nicola som har problem med att hitta tillbaka till varandra efter Nicolas otrohet, samt Alison och Eddies pappa Maurice, som är romantiskt intresserad av sin musiklärare samtidigt som han känner sig skyldig gentemot sin bortgångna fru. Det händer väldigt mycket saker i varje avsnitt och relationerna och känslorna karaktärerna emellan känns verkligen genuina, en känner med dem så att säga.

 

 

 

 

För mig som arbetar inom skolvärlden blev det särskilt intressant att se denna serie. Nu är Joe obviously betydligt yngre än de barn som går på skolan där jag jobbar, men det spelar inte så stor roll egentligen. Poängen är att det var väldigt lärorikt att få se hur det kan gå till när föräldrar får beskedet att deras barn befinner sig på autismspektrat och hur de sedan går vidare därifrån – och hur de till sist kommer till insikten att deras barn fungerar annorlunda och att det de själva uppfattar som “normalt” inte alls är samma sak för deras barn.

 

På skolan där jag jobbar finns elever som har olika typer av autimspektrumtillstånd (Aspbergers är det vanligaste, även om diagnosen egentligen inte heter så längre rent medicinskt) och de fungerar självklart olika allihopa. Några av de elever jag träffat i samtal har också haft diagnosen och jag har fått lära mig att ställa om och anpassa mig så att jag pratar och beter mig på ett sätt som bättre överensstämmer med hur de uppfattar världen – för vissa kan t.ex. en välmenande klapp på axeln vara väldigt obehaglig beröring, medan andra vill ha en kram efter samtalet. För somliga blir abstrakta begrepp, metaforer och bildspråk totalt obegripligt och jag får använda mig av ett mer direkt, konkret språk istället.

 

Just på grund av detta har The A Word varit så värdefull för mig att kolla på. Jag känner igen föräldrarnas reaktioner, hur de kämpar med att inse att deras barn har en diagnos, och tvekar inför att berätta för de andra eftersom de inte vill att pojken ska få en negativ stämpel. De sliter sitt hår i försöken att få fram “den riktiga Joe” som måste finnas där någonstans “bakom all autism” (citat från serien) och skådespelarna lyckas briljant med att få fram frustrationen, ilskan och sorgen de känner. Det är överhuvudtaget lysande skådespel i serien och som jag skrev tidigare känner en verkligen för karaktärerna, de känns levande.

 

Så. Oavsett om en jobbar inom ett område där barn med autimspektrumtillstånd förekommer eller inte, så är The A Word en fantastiskt välgjord serie med bra skådisar, vackert foto och starka känslor. Säsong 1 består dessutom bara av sex avsnitt så det är inte mycket att ta igen – tvärtom önskar en gärna att serien var lite längre! Rekommenderas som söndagsserie.

 

Pusshej

 

 

Allmänt Uncategorized

April går mot sitt slut

22nd April 2017

 

Todelihoo.

 

Även om denna vecka endast bestått av fyra arbetsdagar (till följd av måndagens påskledighet) har den ändå känts väldigt lång. Mycket beror antagligen på att vi i elevhälsoteamet var kvar till 18.30 i onsdags tillsammans med lärarna och gjorde s.k. Class remixing, det vill säga satte ihop de nya klasserna inför det kommande läsåret (eleverna här byter klasskompisar varje år och det är viktigt att vissa får gå tillsammans och andra kanske inte). Kändes ganska mysko att vara på sin arbetsplats i nästan 11 timmar…

 

Sen har det i allmänhet hänt mycket den här veckan. Jag har haft möten med elever, föräldrar, fått lite nya kids att träffa, sagt hejdå till andra. Speciellt igår, fredagen, var det turbulent under ett tag på eftermiddagen med en del tjafs och skit. Stämningen går som bekant upp och ner på en skola, ibland känns det som att alla kan get along och allt flyter på smoothly och så vidare – och ibland hänger det bråk i luften. Jag hoppas de kan keep it together nu de sista veckorna innan sommarlovet. That’d be great.

 

 

Mystiskt väder igår! En random storm bröt ut efter att jag kommit hem. Var dock mysigt att sitta inomhus och kolla på’ren.

 

Annars är det väl bra. I torsdags var jag ute och käkade med gänget jag lärt känna via de där gruppintervjuerna från Stockholms universitet. Vi konstaterade att vi har blivit väldigt nära på väldigt kort tid, vilket förmodligen beror på att vi inledde vår bekantskap med att prata om tunga ämnen rörande hårdpornografins påverkan på unga i dagens samhälle. Eftersom vi redan pratat om allt sånt känns inget riktigt tabu att ta upp och därför har vi väldigt mycket att prata om. Plus att vi kommer överens ~som människor~ också. Kul att få så goda vänner genom att råka vara med i ett forskningsprojekt.

 

Och sen tog mina p-piller tog slut nu i veckan (ett år har redan gått!) och jag har ej skaffat nya. Jag vet inte, kände väl att jag ville prova att vara utan hormoner ett tag. Plus att jag börjat fundera lite på spiral (har skrivit om det här SÅ många gånger förut). Nu har jag dock mens och det är sämst, som vanligt. Knivhugg i magen av smärta, extremt svullen och brölig. The usual. Men den kom i alla fall lägligt, precis när det blivit helg. Då kan jag vänta ut det värsta.

 

Pressbyrån i Fruängen är the best. Alla som jobbar där är SÅ trevliga.


Håhåjaja. Har i alla fall en massa serier att kolla på. Det har kommit nya säsonger av The Leftovers och animen Attack on Titan, plus att jag följer en massa grejer på SVTplay: The A Word (om en pojke med autism, SÅ bra), Aldrig backa (dokumentärserie om unga mammor med f.d. drogmissbruk) och 30 liv i veckan (dokumentärserie om att 30 personer i Sverige tar sitt liv i veckan). Tipsar om ALLA!

Pusshej